Its Gotta Be You - Del 36


Sandras perspektiv
Jag lutade huvudet mot det kalla flygplansfönstret. Jag var påväg hem igen. Jag hade ingen aning om vart eller till vem jag skulle. Troligen hem till mamma och pappa. Jag hatade när vi bråkade. Det var outhärdligt. Jag hade varit tvungen att fly. Hur kunde killen som för två månader sedan sagt att han skulle göra allting i världen för att aldrig behöva släppa mig ljuga? Jag älskade Zayn. Fast nu visste jag inte. Jag bytte låt på ipoden. Det funkade inte att lyssna på musik som gjorde mig glad. Depplåtar återkom hela tiden. När jag bläddrade dök Taken upp på skärmen. Fem glada ansikten. Det var deras första album. Nu hade de gjort fyra stycken. Taken hade varit min favoritlåt. Jag bestämde mig för att lyssna på den. I mitt huvud virvlade tankar medans Liam sjöng i början av låten. Jag tittade ut. Det var helt vitt utanför. Moln. You only love to see me breaking. Jag kunde inte hindra tårarna från att komma. När Zayns solo kom drog jag av mig hörlurarna. Det solo som en gång varit min favorit. Jag ville inte höra hans jobbiga röst nu. Kvinnan som satt med ett spädbarn bredvid mig kollade underligt på mig. Jag låtsades inte om henne. När planet väl landade så gick jag av så fort som möjligt. Jag ringde hem till mamma och pappa. Ingen svarade. Jag ringde till deras mobiltelefoner. Ingen svarade. Jag kunde inte komma oinbjuden, så jag skickade ett sms till pappa. Kan du hämta mig på Arlanda när du ser det här? /Sandra skrev jag snabbt. Så länge gick jag runt på Arlanda. Kollade i affärer. Vid åtta tiden kom ett sms. Vi är inte hemma, vi är utomlands. Är du i Sverige? Mitt hjärta sjönk till botten. Vart skulle jag ta vägen nu? Jag hade inte tillräckligt med pengar med mig för att åka tillbaka hem till London. Jag svarade inte på smset och satte mig ner på en bänk. Satte på musik i hörlurarna igen. Och somnade slutligen in i en sömn full av mardrömmar.

Zayns perspektiv
Jag drog händerna under ögonen. Jag ville inte att lille Zac skulle se mig gråta. Jag fick vänta tills han hade gått och lagt sig. Danielle och Liam hade erbjudit mig middag också när jag hade kommit i morse. Jag åt av det goda köttet och log tacksamt mot Danielle som hade gjort det. Hon kollade kärleksfullt på mig och utbytte sedan en blick med Liam. "Zac, its time for bed", sa Liam när han hade uppfattat signalen. "Mum can you read a book?" undrade han med hans gulliga tre års röst. Danielle nickade och bar upp honom. Hon bar in honom till hans sovrum samtidigt som Liam slog sig ner framför mig. "Tell me now, how are you mate?" Jag skakade på huvudet. "Sandra is in Sweden". Liam höjde på ena ögonbrynet. "Why?" Jag ansträngde mig hårt för att inte börja gråta ännu mer. "Because... we have fought. Almost every day in two months". Liam tittade sorgsamt på mig. "I can't help you Zayn. You have to do it by your self". Först förstod jag inte vad han menade, men sedan gick det upp för mig. "Thanks Liam, I love you", sa jag och sprang ut genom dörren. Jag sprang upp i våran lägenhet och hämtade pass och extra pengar. Jag ringde efter en taxi som tog mig till Londons flygplats. Jag borde insett det tidigare. Att jag aldrig skulle vilja lämna henne.

Sandras perspektiv
Jag vaknade av att någonting stort satte sig på mig. Jag slog upp ögonen och fick se en överviktig man med ölburkar i handen sitta på mig. "Excuse me", började jag. Mannen tittade på mig. "Va?" röt han. Jag kom på att jag inte var i London längre. "Du sitter på mig", sa jag. Han lutade sig över kanten mot papperskorgen bredvid bänken. Ett äckligt ljud följd av en förfärlig lukt uppenbarade sig. Han måste vara full. Jag försökte dra loss mina ben och lyckades. Det var obehagligt att vara kvar här inne, så jag började gå mot utgången. Det var länge sedan jag hade andats in svensk luft. Det var iskallt och regnade. Jag huttrade. Min täckjacka var snygg, men tyvärr inte så mycket att ha i kyliga väder. Jag kröp ihop intill en väg. Kanske kunde jag få några timmars sömn till. Jag tog upp ipoden för att sätta på lugnande musik igen. Det var död. Skit också. Mobilen åkte upp istället. Klockan visade 1:34am. Det var engelsk tid... alltså måste klockan ara ungefär halv tre på natten här. Mina händer hade börjat frysa av köld. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kunde inte sova, det var omöjligt. Jag började gå runt utomhus. Tittade mig förtvivlat omkring om det nu skulle vara så att någon jag kände var här. Men ingen var där. Mina ben var så kalla att jag knappt orkade stå på dem längre. Jag kröp ihop i mitt hörn igen. Jag visste inte om jag somnade eller svimmade, men det var i alla fall det kallaste jag någonsin sovit i.

Zayns perspektiv
När jag landade var klockan 1:43am. Var kunde hon vara? Hemma hos sig förstås. Jag hade ingen aning om vägen dit. Jag gick mot utgången och tittade mig omkring efter en taxi. Det var en tyst, sval natt. Plötsligt fick jag syn på en gestalt i ett hörn. Jag gick närmare. Det var Sandra. Jag skakade om henne. Hon var alldeles borta. "Sandra", viskade jag och ryckte i henne. Hon vaknade inte. Oron kröp i hela kroppen. Varför hade jag lämnat henne såhär? Jag drog henne intill mig och kysste hennes medvetslösa mun. "I love you", sa jag. Tårarna sprutade ner för kinderna. Jag ville inte det här. Hon rörde på sig. "Zayn?" frågade hon. "I should never have left you", sa jag. "I'm so sorry", sa jag. "What are you doing here?" frågade hon. Hennes iskalla hand rörde vid mitt ansikte. "What do you think? You know I thought that a holiday to Sweden was perfect right now". Hon skrattade svagt. Jag blev varm inombords när jag såg hennes leende. Hon försökte resa sig upp. Jag hjälpte henne. Vi gick ut i regnet. Jag kollade på henne. "You are beautiful. You are the only one for me. I'm stupid". Hon log snett. "No you're not. A stupid human shouldn't come after me. A stupid human shouldn't save the one he said he loved". Jag lutade mig mot henne och kysste henne. Hon la sina armar om min hals och besvarade den. "I've missed you", sa jag tyst. Vi gick mot avgångshallen. "I have tickets. Do you want to go... you know... home?" frågade jag försiktigt. "Yeah. I want to sleep". Vi checkade in utan att släppa varandras händer. Hon sov mot min axel hela vägen tillbaka till London. Jag släppte inte hennes hand. Jag tänkte aldrig låta den fara ut ur mitt grepp igen. Aldrig någonsin.

Ja ni. Jag sa ju att det skulle bli ungefär 45 delar totalt, men det kan jag fetglömma kan jag bara säga. Jag har übermycket kvar av den här berättelsen. Skulle gissa på att det blir mellan 55-60 delar istället. Har i alla fall fått fyra bidrag till tävlingen nu... kom ihåg att den fortsätter tills berättelsen är slut! Det blir mycket roligare om fler ansöker. Vad tycker ni nu om att Zayn och Sandra är tillbaka tillsammans igen? Jag tycker i alla fall att det är skönt. Tack för att ni läser!

Its Gotta Be You - Del 35


Sandras perspektiv
Irriterad torkade jag av bordet i resturangen. Det kändes som allt var hopplöst. Jag hade fräst till mina kunder hela dagen, och funderade på att stänga för kvällen. Jag ville inte gå hem. Jag visste inte heller vad annars jag skulle gå. Jag saknade min familj hemma i Sverige. Jag hade trott att det skulle vara det minsta problemet, men icke - jag hade inte lämnat Storbritannien på snart tre år. Det slog mig att jag faktiskt hade bott här i fyra år. Minnen kastades tillbaka på mig. Allt från första gången på den där signeringen till vårat senaste bråk. Sen dess hade han inte varit hemma. Jag visste inte var han var, och var för ledsen för att orka bry mig. Bråket hade varit efter middagen hos Jade och Niall. Den hade varit hemsk. Jag misstänkte att Jade anade något. Men helt ärligt hade jag ingen lust att prata med det med henne. Inte med någon. Jag ville prata med någon som inte kände killarna så bra. Min första tanke hamnade på Martina, innan jag kom på att hon inte fanns längre. Hon var den första vännen vi fått när vi bytte skola från mellanstadiet till högstadiet. Andra tanken hamnade hos Celia. Hon var lätt att prata med, men jag hade inte ett sådant stort "band" med henne ännu. Jag lät den sista mannen äta färdigt på sin middag innan jag stängde och sjönk ner mot skyltfönstret. Ilsket slängde jag iväg trasan. Varför skulle livet vara som sämst när man verkligen inte orkade?

Harrys perspektiv
"Im tired", suckade Julia och la sig ner i soffan. Jag la mig bredvid henne och kollade in i hennes gröna ögon. Jag bokstavligen drunknade i dem - det var så hon sa om mina. "Well... we can look at a movie and eat... popcorn?" Hon log snett. "I know which movie". Hon reste sig upp och hämtade en film ur hyllan och slängde den på min mage. Love Actually. "Sometimes I wonder if you can read minds or something", sa jag. "No... I just were a big fan and know my boyfriend", sa hon och lutade sig ner för att kyssa mig. Jag besvarade den. "You wanted your first date like this. We didn't have any first date", sa hon medans hon gick ut i köket. Hennes blonda hår hängde fritt över ryggen och hon hade strukit det bakom öronen. Hon hade ett par stora pärlörhängen, min hoody, ett par mjukisbyxor och ett par raggsockor. Jag betraktade henne bakifrån. Hon la in en popcorn påse i micron. Hon vände sig om och tittade på mig. "How are you, Harry?" frågade hon. "Im fine as long I am with you", sa jag. "And you?" Hon log stort. "The same". Hon vände sig om igen och plockade ur de färdig poppade popcornen. "Put in the movie", sa hon med en nick mot teven. Jag satte in den och började zappa för att få in rätt läge. Hon satte sig i soffan med sina fötter på bordet, där popcornskålen stod framför. Hon drog upp huvan och stoppade in händerna i den alldeles för stora hoodyn. "Are you cold or something?" frågade jag och tog en näve popcorn. "Yeah... A bit", sa hon. Jag la armen om henne och drog ner hennes huva. "Your hair smells better than my hoody alright?" sa jag som svar på hennes frågande blick. Hon skrattade. Jag pussade hela hennes nacke. Hon log mot mig. "You are so beautiful and flirty", sa hon och kysste mig länge. Hon la armarna om min hals och jag la henne ner på soffan. Rätt upp i alla kyssar började hon skratta. "What?" frågade jag och drog henne intill mig igen. "Thought we would watch a movie... but this is okay too". Jag kunde inte låta bli att kyssa henne i pannan och luta henne emot mig. Vi hade redan missat tjugo minuter av filmen, men ingen av oss orkade bry sig. Hon tog en näve popcorn och matade mig med några. "Open your mouth", sa hon. Hon försökte pricka min mun med popcorn. Hon träffade bara två och vi båda skrattade åt hennes misslyckande. Golvet bakom mig var fullt med popcorn. Jag kysste henne igen. Det var bara ett mysigt tillfälle. "You taste popcorn", sa jag. "You too", sa hon med ett flin. Bakom oss såg jag Hugh Grant och Emma Thompson prata. En halvtimme senare låg hon i mitt knä. Jag lekte med hennes hår medans hon lekte med mina fingertopppar. Samtidigt tittade vi fokuserat på filmen. "I'm tired..." mumlade hon. Jag smekte hennes kinder. Hon tittade upp på mig. "Its okay, you can go to bed if you want". Hon hade fortfarande sin blick fäst på mig. "I don't want to leave you Harry", sa hon och pussade mina fingertoppar. Jag lutade mig försiktigt ner och kysste henne. Jag älskade henne så att det gjorde ont. Det var en obeskrivlig känsla. Bara en kvart senare sov hon i mitt knä. Jag fortsatte att leka med hennes hår med min ena hand. Den andra var nu inflätad i hennes. Jag böjde mig ner och pussade henne på pannan. Jag sträckte mig efter min mobil. Jag tog ett kort på henne. Hon låg där och sov, så fridfullt. Det var mysigt.

"Harry?" Jag vaknade. Hennes doft slogs emot mig. "Hi cutie pie", sa jag. Hon kysste mig och fnissade. Jag strök bak hennes lugg bakom örat. "We slept in the couch this night huh?" frågade jag. Hon nickade. "Yeah... I was so tired. Im sorry". Jag drog henne intill mig för att aldrig vilja släppa henne igen. "It doesn't matter". Jag drog upp min mobil från fickan och visade kortet. "You are so beautiful when you sleep". Hon tittade ogillande på bilden. "Yeah sure. Beautiful. I think you change the word. Ugly is the correct one". Jag skakade på huvudet och såg strängt på henne. "I don't like when you say things like that about yourself. You are perfect just the way you are". Jag kysste henne igen. Om och om igen. "Are you hungry?" frågade hon. Jag skakade på huvudet. "Not me neither". Det knackade på dörren. Vi både såg upp mot den. Vem det en var, hade jag något emot den personen just nu. Julia reste sig upp och öppnade. In kom Zayn. Jag hade sällan sett honom gråta, för han var inte den typen. Men just idag så var han rödgråten och det syntes lång väg. "Whats the matter with you?" frågade jag och synade honom. "Nothing... I only have eye inflammation", ljög han. "Yeah Yeah, sure", muttrade Julia. Jag log snett mot henne. "Seriousley... you can tell us everything. We are your bestfriends", sa jag med en menande blick. Han skakade på huvudet. "I think you had breakfast here", sa han och kollade sig omkring i köket. "You interrupted our love moment, so no, we have no food", sa Julia. Hon vände sig om mot mig och log. En svag uppenbarelse av ett leende dök upp på hans läppar. "I'm sorry... I go to Liam and Danielle instead". Jag reste mig upp och grabbade tag i hans arm innan han hunnit ut i hallen. "Mate... why don't you eat home, in your apartment?" Jag såg på honom att han funderade. "I forgot the keys". Han var inte bra på att ljuga. "Call Sandra or something". Han ryckte till vid hennes namn. Jag började bli förvirrad. "I can't... she is home in Sweden", sa han. Han bet på sin underläpp. Jag kände hur armen i min hand darrade. Han bröt ihop och tårar började långsamt sippra ner för hans kinder. "You haven't forget the keys", sa jag med stadig röst. Han skakade på huvudet. "I don't want to go out. I'm too fragile Harry". Jag kollade mot Julia bakom mig. "In Sweden... but why?" frågade hon enkelt. Zayn bara skakade på axlarna. Jag släppte honom. Han vinkade lite tafatt och gick ut igenom dörren. Jag tittade in i Julias ögon. De var fulla av oro.

Dadadaaam. Påminner er åter igen om karaktärstävlingen. Och Tilde, du sa att du skulle ansöka, men jag har inte fått något mejl. Det är bara en påminnelse, om du skickat men till fel adress eller något... i alla fall, så vad tycker ni? FEEDBACK! :)

Förlåt för den dåliga uppdateringen...

Håller på att skriva en ny del!
Har haft mycket att göra den här veckan bara... lovar, det kommer en imorgon!
Föresten har det ju kommit upp en ny design. Som ni ser saknas Jade och James som huvudpersoner, men det är ju självklart, de existerar ju inte på riktigt. Förlåt åter igen!

bjuder på en gammal bild på killarna :)


Its Gotta Be You - Del 34


Julias perspektiv
Jag vaknade av ett irriterande ljud. Det kallades väckarklocka. Det var en månad sedan min och Harrys återförening, exakt idag. Vi hade bestämt att avslöja för världen i en intervju att vi var förlovade. Jag orkade verkligen inte gå upp. Jag vände mig om. Harry sov som en stock. "Harry!" viskade jag. Jag ryckte lite löst i hans arm. "Harry, wake up!" Han vände sig irriterat om och drog kudden över huvudet. Jag bestämde mig för att busa lite med honom och drog försiktigt ur kudden från hans händer och kravlade mig över sängen så jag hamnade ovan på honom. Jag lät mina fingrar gå över hans bröst tills jag kom till ansiktet. Han kollade upp på mig. "What are you doing?" sa han med ett trött leende. "I love your voice on morning Harry", sa jag och kysste honom. "No, but seriousley. Interview, three hours", sa jag och reste mig från honom. Jag slängde snabbt i mig en macka och hoppade in i duschen. Det blev en vanlig outfit, men jag ansträngde mig lite extra med håret och lockade det. Det dagliga sminket åkte på. Det sved i ögonen när jag la på mascaran. Jag och Harry hade varit inne i lägenheten hela månaden i princip. Det hade varit ett förfärligt oväder. Enda gången jag faktiskt ens rört mascaran var under juldagarna, annars hade den legat orörd. "Come on Harry", ropade jag snabbt och gick ut i hallen. Jag drog på mig ett par uggs. Jag hade alltid älskat de där skorna. Min tjocka Canada Goose jacka och en tjock halsduk som man la runt halsen åkte även på. De stickade vantarna fick inte glömmas. Mössa kunde jag inte ha, det förstörde alltid mitt hår. "Harry?" ropade jag en gång till. Han kom ut till mig. "What is it?" frågade jag, eftersom han såg så allvarlig ut. "It doesn't matter what happens in the future. Im always here with and for you", sa han och kysste mig i pannan. Jag tittade undrande mot honom. Vad skulle det betyda?

Harry körde bilen till stället där intervjun skulle hållas. Jag drog stressat en hand igenom håret. Hatet mot mig hade aldrig varit så värst vidare farligt. När jag blev tillsammans "kände" redan många directioners mig. Jag hade ju haft twitter hela tiden, för det första. För det andra var jag ju kompis med killarna två år innan det hände något. Så det kom liksom mer normalt. De hade fattat att jag var som Danielle och Eleanor. Däremot hade de haft det svårare med Jade och Sandra, men nu var de lika älskade. Men just med förlovningen var jag osäker. Det kunde ge hat. Jag hade svårt att ta hat. När jag själv hade varit directioner hade jag accepterat deras val. Jag ville inte att någon skulle bli sårad. Det var hemskt att se hur folk började hata mot den där tjejen, Emma Ostilly, för att det var en jäkla bild när hon och Harry kysstes. Det var ungefär ett halvår innan jag träffade killarna för första gången. Harry tog min hand och log uppmuntrande mot mig. Vi kom in i inspelningsstudion och fick sätta oss ner. "Im sitting here with Harry Styles from One Direction and his singing girlfriend Julia Wahlgren, welcome", sa kvinnan. Jag kände igen henne som Heather Nicole. Hon var ofta på den här kanalen. Harry släppte inte min hand. De frågade lite om livet innan hon gick in på förra årets händelse. "So what happend? Why did you broke up?" Jag tittade på Harry. Han nickade mot mig, som en gest att jag skulle berätta. "One of the best friends I ever had took suecide. Harrys sister Gemma was in coma. It was too complicated. We didn't talk to each other, and it was to much, its simple as that. We talked and then it was over". Jag undvek att titta in i kameran. Jag brukade vara så bra på det, men jag ville inte. Det var ett känsligt ämne att prata om Martina och uppbrottet från Harry. Harry tryckte min hand extra hårt. "Tell us about your song, Julia". Reporten såg alldeles för intresserad ut för att det skulle vara bekvämt. Jag skruvade lite på mig. "I felt bad. I still loved him. It was... untenable. I was planning to move a week after the show, because I could not bear to be around people who loved Harry as much as I did". Orden flög ur min mun. Heather nickade förstående. "So what did you, Harry?" sa hon och tittade mot Harry. Min blick gick också upp till Harry. "It pained me to see Julia so happy without me, for example, with Louis's girlfriend Eleanor. They always looked so happy. She had fun. I missed her a lot. When I first heard she was moving so bound it in my chest. Then when I heard her voice, saying that the song was to me, so I started to cry. Right after she had sung clearly, I ran out and went home, I thought. Wrote his own song to her, as an answer. I performed it at our concert, and then I called her. Yes ... where it became a reunion simply". Jag kunde inte låta bli att le. "So everything is alright now? Your are boyfriend and girlfriend again?" Harry stort mot mig. "Actually a bit more than that... We are betrothed couple". Det var en aningens roande att se reportens ansiktsuttryck. Det hade hon inte förväntat sig. "News... Harry Styles and Julia Wahlgren are enganged. Julia, can I look at your ring?" Jag sträckte fram min hand. Hon granskade på den vackra ringen Harry hade gett mig. "Then I want to thank you. That was big news!" sa hon och jag och Harry reste på oss. Vi behövde bara ge varandra en blick för att veta att helvetet hade brutit ut i fandomet.

Jades perspektiv
Jag hörde hur det knackade på dörren. "Sandra, Zayn! Fun to see you", sa jag. På mig lät det som om vi inte hade träffats på flera år. Jag gav dem båda en snabb kram. Niall anslöt sig vid min sida och gav de båda en kram och la sedan armen om mig. "We make dinner. Want to help?" De nickade. De mötte inte varandras blickar över huvudtaget. Jag tittade oroligt på Sandra till Zayn. Ingen reaktion. "So how are you?" frågade jag vänligt. "Fine thank you", sa Sandra med ett svagt leende. "Yes... fine", instämde Zayn utan en blick på Sandra. Jag stötte Niall i sidan. Han vände sig förvirrat om. "What is it?" väste han. Zayn kollade emot oss. "I'll tell you later", viskade jag tillbaka, för att Zayn inte skulle höra. Jag ställde fram maten på bordet och sa åt dem att sätta sig ner. Det var en middag under tystnad. Zayn och Sandra hade inte rört varandra. Inte sagt ett ord till varandra. En sak var säker. Någonting var fel.


Har börjat att lägga upp bilder längst upp... ni som läste min gamla novell känner kanske igen det. :) Kul att ni ansöker i karaktärstävlingen föresten... fortsätt skicka in ansökningar! c;

Its Gotta Be You - Del 33

Påminner er återigen om att delta i min karaktärstävling. Om någon vill bli shippad föresten, så är det bara att lämna en kommentar! Tycker att det är grymt kul att göra sånt så ja hahah. Fast folk tycker att jag passar bättre med Nialler, lol, vad tycker ni? hahaha tråkig jag är. Hittills har två stycken ansökt till tävlingen, keep going!
-------------------------
Danielles perspektiv
"Oh my god I'm so excited", sa jag. Jag drog upp mina händer under hakan. "Calm down, I try to do your hair", sa Eleanor men log mot mig i spegeln. Det var min och Liams stora dag. Julia, Sandra, Eleanor och Jade försökte hjälpa mig och Felicia. Jag hörde hur Sandra och Julia höll på och fräste på Felicia som uppenbarligen inte kunde stå still och samtidigt ojade sig över hur hon såg ut. Struntprat, hon var jätte fin. Jag kollade mig i spegeln. Bakom mig stod Jade och räckte över olika hårgrejer till Eleanor. Eleanor såg djupt fokuserad ut. Mitt hjärta bankade hårt. Jag ville träffa Liam. Åtmindstonde ville jag att Zac skulle vara här, men han var med Harry. "Where is your dress?" frågade Jade och kollade sig runt omkring. "In the wardrobe", sa jag snabbt. Vi var på ett hotell. Det var en tradition att man inte såg sin blivande man och tvärtom förens den stora dagen. Så jag och tjejerna hade bott här i natt, och killarna på ett annat hotell. I ögonvrån såg jag Jade gå mot garderoben. "Oh lord Dani... your dress is so beautiful". Jag log. Sandra hade följt med och köpt den. Felicia hade en matchande fast lite enklare. Min var vit med röda rosor på. Den var lite udda, och det passade mig perfekt. "Done!" utbrast Eleanor. Jag kollade på mitt hår. Det var elegant uppsatt och lockarna var kvar. Julia kom in. "Felicia are soon ready. Oh my god Danielle, you look gorgeous!" Jag tittade bak på henne och log. "Thank you", sa jag. Jag drog på mig klänningen försiktigt. "Adorable", sa Julia och log jätte stort. Sandra och Felicia anslöt sig. Felicia hade en röd klänning, i exakt samma nyans som rosorna på min. "What do you think?" frågade hon oroligt. "You are beautiful", log jag stort och gav henne en stor kram. "Changing time, come on girls", sa Eleanor och drog med sig Jade, Sandra och Julia. Jag och Felicia småpratade lite, men jag var så grymt nervös. När tjejerna kom tillbaka gav alla av dem mig en stor kram. Jag tog ett djupt andetag. Vi gick ut i vinterkylan till limousinen som väntade på oss och hoppade in i den. Vi blev eskorterade till kyrkan. Den var stor och vit. Ute och väntade stod min pappa, Zac och även Felicia som ställde sig där. Julia, Sandra, Eleanor och Jade fortsatte in i kyrkan. Julia och Eleanor skickade mig slängkyssar. "Mum, u are beautiful", sa Zac och tog tag i min klänning. "You really are darling", instämde min pappa. "Zac honey, can you hold Felicias hand when we go in?" Zac nickade och tog Felicias hand direkt. Jag tog min pappa under armen och med Zac och Felicia före oss gick vi in med ståtliga steg. Jag kollade runt på alla. Det var många jag kände igen. När jag sen kollade längst fram såg jag Liam. Lika fin som alltid. Han log mot mig. Bredvid honom stod Niall. Felicia och Zac ställde sig bredvid honom, och jag gick fram till Liam. Min pappa satte sig ner. Liam tog min hand och klämde den. Längst fram satt våra familjer. På bänkarna bakom satt de som betydde mest i vårat liv; Louis, Eleanor, Julia, Harry, Sandra, Zayn och Jade. De log uppmuntrande mot oss. Prästen började prata det vanliga. "Do you take, Liam James Payne, Danielle Claire Peazer to your wife and love her until death do you part?" Liam tittade på mig med ett leende. "Yes", sa han. "Do you take, Danielle Claire Peazer, Liam James Payne to your husband and love him until death do you apart?" Jag nickade. "Yes", kom det från mina läppar. Vi kysstes. Danielle Payne. "I love you", viskade Liam i mitt öra. "I love you too". Felicia och Niall sjöng en duett till mig och Liam. Sen var det uttåg. Vi blev fotograferade, både av familj, vänner och självklart papparazzis. Jag log stort. Liam lyfte upp Zac och vi hade honom emellan oss.

Harrys perspektiv
"Julia, look", sa jag med ett flin. Jag satt inne med twitter. Det var en bild på mig och Julia från Danielles och Liams bröllop, som för övrigt varit toppen. Hon tittade undrade på mig. "Read the text", sa jag med en nick mot skärmen. So Harry and Julia are really together again... thank god they are. But look at Julias finger... is it only me or is it a ring?! Vi hade inte rapporterat till fansen eller journalister att vi var tillsammans igen. Det var bara bröllopet som bevisade det. På bilden höll vi varandra i handen och tittade varandra i ögonen. Det var precis efter Danielle och Liam hade kommit upp. Jovisst, man såg att Julia hade ring på sitt finger. Jag log. "This fandom... we are so crazy and know everything", sa hon skakade på huvudet. "Next journalist who call going to know that we are enganged. Alright?" sa jag. Hon nickade. "Sure". Hon la sina armar runt om mig och kysste mig på kinden. "Im going to meet Sandra and Felicia. Miss you all ready", sa hon och gjorde en slängkyss.

Sandras perspektiv
"It wasn't me!" sa jag. "Well who was it then? It is only we two who live here!" skrek Zayn. Han smällde hårt i köksluckan. Det var någonting som var borta. Jag hade ingen aning om vad, men jag orkade inte bry mig heller. Det här var det tionde bråket den här veckan. "I don't know", skrek jag tillbaka. "Shut up", sa han och skakade på huvudet. Han gick ifrån mig och rakt ut till hallen. Han slog upp dörren och gick ut. Jag sjönk ner mot väggen och la huvudet i händerna. Jag hörde steg. "Zayn?" frågade jag och lyfte huvudet. "No, it is me, Julia. How are you?" frågade hon. "Oh Julia. Its fine. Im just a bit tired", sa jag och gnuggade mig i ögonen. "Alright...?" sa hon med en min som visade att hon inte trodde på mig. "Yeah" sa jag och ställde mig upp. "As I said am I a bit tired... can we do something tommorrow instead?" sa jag. "Vänta lite, nu pratar vi engelska igen", sa Julia med en suck. Jag kunde inte låta bli att le lite. "Du har brittisk dialekt på din svenska nu". Hon skakade på huvudet. "Man blir van faktiskt", flinade hon. "Jaja, jag ska gå om du vill det. Bye honey", sa hon och gick ut mot hallen. Hon hade försvunnit lika snabbt som hon hade kommit. Min underläpp darrade, och utvecklade sig till ett snyftande.
                                       
                                                                      Danielles klänning + hår 


Karaktärstävling!

Jaupp. Jag har börjat planera lite för min kommande novell. Ni får se vad den handlar om, men jag söker fyra karaktärer. Tjejer. En har jag redan i huvudet. Skicka ett mejl till onedirectiionmoments@hotmail.com med namn på karaktären, personlighet, bakgrund samt intressen.
Självklart får ni vara er själva, men försök att ändra ert namn till något som är mer "engelskt" eftersom jag hade tänkt att alla ska vara från Storbritannien. Hoppas att många ansöker!

Saker som ska vara med:

#Namn på karaktären (Hela namnet, alltså även efternamn)

#Bakgrund (Familj, speciella händelser osv)

#Personlighet (Försök att beskriva så bra som möjligt, så att jag kan sätta mig in i karaktären när jag skriver)

#Intressen (Hitta på något som personen tycker om att göra. Här kan du även skriva vad karaktären drömmer om att bli osv)

#Vem du vill dejta (Harry är upptagen, men alla andra är okej, hahah)

Om inga ansöker väljer jag såklart namn, men det är roligare om ni bestämmer!
Det kommer handla lika mycket om alla, så att ni vet. Det är ingen huvudperson, som i min nuvarande berättelse (Julia).
I varje del tänker jag ge er en låt som killarna har framfört, som passar ihop med berättelsen. Bara för att jag är musikälskare. Anyway, det skulle vara kul om du kommenterade om du nu ansökte! ♥


Its Gotta Be You - Del 32

Danielles perspektiv
"Zachary Payne, mum said no!" Irriterat fångade jag upp våran lille två-årige buskille i famnen. Jag gjorde pruttljud på hans mage. Han brast ut i skratt. "Can we play hide and seek mum?" frågade han med sina barnsliga små ord. Jag log åt honom. "Mum is busy. I make pancakes. You like pancakes huh?" Ett stort flin uppenbarade sig i hans lilla ansikte. "I love 'em!" sa han entusiastiskt och försvann in till vardagsrummet där han hade alla sina leksaker. De flesta av dem var bilar i olika former. Liam och Louis var ute på stan. Men han borde komma hem vilken sekund som helst nu. Jag vände kvickt på den sista pankakan och ropade Zac till bordet. "Pancakes pancakes pancakes", kom Zac springande på sina rultande små ben. Han klättrade upp på stolen och jag serverade honom en pankaka som han slukade innan jag ens hade hunnit sätta mig. "Dani?" hörde jag Liams röst. Han och Louis kom in i köket. "Dad! Mum made pancakes!" sa Zac. Han kravlade sig ner från stolen och sprang fram och kramade Liams ben. Liam lyfte upp honom. Jag granskade dem. Far och son. De var så fina båda två. Jag vände mig mot Louis. Han log mot Zac. När Liam släppte ner honom lyfte Louis upp honom på sina axlar och började springa runt i lägenheten. "Have you told him yet?" sa jag lågt. "No", började Liam och kliade sig i huvudet. "All right, I tell him sweetheart", sa jag och pussade honom i pannan. "Zac, eat up your pancakes. Dad wants some too, can you share with him honey?" Zac blev ivrig och hoppade genast ner från Louis rygg. Troligen hade Louis nyss varit Zacs häst. "We will marry this month", sa jag kort till Louis. "Wow", sa han och höjde på ögonbrynen. "Niall will be his best man. Felicia will be mine bridesmaid". Louis granskade mig. "All right...?" sa han frågande. "Louis, can you please help Liam with all stuffs we have to do? Its important for both of us". Louis ryckte på axlarna. "Sure, that will be great", sa han med ett snett leende. Jag kramade honom. "Pancakes?" Han skrattade. "Yes thank you, mrs Payne", svarade han.

Harrys perspektiv
Det hade bara varit vi två de två senaste dagarna. Julia gick runt och sjöng. Jag kom och tänka på att hon sjöng för mig. Jag sjöng min låt för henne också. Det var improvisation, men det betydde mycket. Killarna hade pratat med mig direkt när vi hade satt oss ner för att lyssna på hennes konsert att hon skulle flytta. Jag hade då inte erkänt det, men mitt hjärta hade snörjps åt ordentligt. "Look how beautiful it is outside!" utbrast hon och gick fram till fönstret. Hon la sina hander på fönsterrutan. Jag granskade henne bakifrån. Hon hade varit så lycklig de senaste dagarna. Vi båda hade varit helt totalt korkade som tog avstånd från varandra redan från början. Gemma var ju okej. Julia hade visst kommit över hennes kompis Martina. Hon hade berättat anledningen till varför hon brast ihop helt totalt. Jag smög mig fram bakom henne och drog ut hennes armar. "Imagine that you are Rose and I am Jack", sa jag. Hon fnissade. Vi flätade ihop våra fingrar. "We are on the ship of dreams..." Hon vände sig om och tittade på mig. "I don't want to be Rose. And I definatly don't want you to be Jack. You should die then", sa hon. Jag lutade min panna mot hennes. Vi tittade in i varandras ögon. "It won't happend. We will be together forever. We have 70 wonderful years together". Hon skrattade. Jag log. "Harry... I wish that all this shouldn't happend". Jag kysste henne i pannan. "Think forward instead of backwards. Future, not background". Hon log stort. "Lets go outside for a while. You said it was beautiful outside, didn't you?" sa jag. Hon nickade. Vi klädde på oss tjockt och varmt. Vi gick till parken i närheten. Slog oss ner på en bänk. Julia la sitt huvud i mitt knä. "Did you know that winter is my favourite season?" undrade hon. Jag skrattade. "No?" Hon tittade ut i parken. "It is anyway. The landscapes is so fascinating when its winter. It feels like I want to stay here forever". Jag fascinerades av henne, fortfarande. Jag tittade ut i parken jag också. Helt plötsligt blev det svart. Sen hörde jag Julias skratt. Hon hade dragit ner min mössa. Jag drog upp den. Hon hade rest sig upp och var nu några meter bort från mig. Jag kramade ihop en snöboll och kaste på henne. "Hey!" utbrast hon och försökte kasta en på mig. Istället snubblade hon och ramlade baklänges. Hon föll i gapskratt. "I'm such a charming girlfriend", flinade hon när jag drog upp henne. "But still the best one", sa jag och kysste henne. Hon log stort.

Sandras perspektiv
"This is fabulous!" sa jag när fick syn på resturangen. "But it needed renovation". Zayn la armen runt om mig. "Are you sure you want this?" Jag nickade uppspelt. "Sure, I pay it", sa han. Jag kysste honom. Jag gick runt och kollade i resturangen. Det här var vad jag ville göra. Jo, det behövdes verkligen en renovering. Stället hade perfekt storlek, men det såg mest ut som ett sunkigt café med trista beige färger. Jag skulle göra om det till ett toppenställe.


Förlåt för att det dröjde ett tag. Enjoy the part! ♥


Its Gotta Be You - Del 31

Gud var gulliga ni är, jag skrev bara låten snabbt osv. Det betyder grymt mycket för mig!


Zayns perspektiv
"Sandra?" ropade jag. Jag hade precis vaknat. Och Sandra var inte vid min sida. Jag gick ut i köket. Hon hade telefonen i ena handen. Hon log och viftade avvärjande mot mig med handen. "Who are you talking with?" mimade jag till henne. Hon svarade inte och satte sig i soffan. Jag öppnade kylskåpet och fick syn på några cupcakes som Sandra hade gjort. Jag tog ut två stycken och började leta efter mackor i skafferiet. Sandra stampade med foten i marken för att jag skulle ge henne uppmärksamhet. Hon pekade på bordet. Det låg en lång baguette i en påse. Jag skärde den i två delar och tog ena delen själv. Jag tittade på Sandra igen och hon log brett mot mig. "All right, bye. Thanks, I'll be there about three hours". Hon la på. "Who was it?" frågade jag. "Zayn, me dream just became true", sa hon och kramade mig. Jag kysste henne. "Its fantastic. But what is your dream?" Hon skrattade. "A man are selling his restaurant. Im going to buy it, as fast I get money. Im going to looking at it today. Do you come with me?" Jag tittade på hennes entusiastiska ansikte och skrattade. "What is funny?" frågade hon. "I pay the restaurant for you if it made you happy. I got money, and I love you. I pay, you don't need to do it. Deal?" Hon tittade på mig. "Are you serious?" frågade hon. Hon hade sina knytnävar på mitt nakna bröst och tittade upp i mina ögon, ty jag var lite längre än henne. "Yeah", sa jag med ett flin mot hennes förvånade ansikte. "Thank you Zayn", sa hon och la sina armar runt om min hals och kysste mig. Jag flinade mot henne. "Lets eat breakfast. We can look at your restaurant after that, right?" Hon nickade. Hon såg totalt upprymd ut. Precis så som jag älskade henne. "Who took out those cupcakes?" frågade hon. "Hehe..." sa jag. Hon skrattade mot mig. "You are impossible to resist", flinade hon. "Just like you", sa jag och skakade på huvudet. Vi stannade mitt i ögonblicket för att bara le och titta på varandra. "Love you", sa jag och vi fortsatte med frukosten.

Nialls perspektiv
"I want to meet Julia and Harry!" sa jag förtjust. Jade hade precis pratat med Julia. "I can't believe it. I thought that El and Lou maybe should be before them... I mean, Julia are nineteen. And they are engaged!" sa hon. Vi blev tysta och kollade på varandra. Sen brast vi ut i skratt. "Look at us. Our entusiasm are even bigger than thems, I promise", sa jag och skakade på huvudet. "Can't we do something today, only we two?" frågade hon och gick fram för att krama mig. "Ofcourse we can babe". Jag la armarna om henne. "Movie night?" Jag nickade. "Thats awesome. Felicia gets nineteen tomorrow anyway, so today is perfect". Jade nickade. Hon var så vacker, och hon var min. Jag kysste henne. "You know Niall, life feels perfect right now", sa hon och tittade på mig med ett stort leende. "You are perfect in my eyes", viskade jag i hennes öra. Det var hon verkligen. Hennes skinande blonda hår, med de valnötsbruna ögonen och fräknarna som lyste på hennes kinder. Hon vände sig mot mig. "Niall, its something I want to tell you", sa hon. "Sure", sa jag och gestikulerade med armarna att det var fritt fram. Hon berättade hela historien om sin syster Janet, som hade dött, om hur hon hade blivit mobbad under perioder, och hur vi hade lyst upp hennes värld. Och när Julia hade dykt upp hade hennes värld förändrats helt totalt. Hon hade haft en vän. Och när hon träffade mig hade hon vetat att det var det här hon ville. Jag strök hennes lugg bakom örat. "You are beautiful. You are kind. You are fantastic. You care when anyone else don't do. You didn't deserve to feel bad. You are the most amazing, strongest woman I ever had the luck to met. Don't forget it Jade". Hon grät. Jag omfamnade henne. "You are safe here. Everyone of us eleven love you. Come here honey", sa jag och hon grät länge mot min axel. Jag kysste henne på huvudet och höll om henne hårt. "Sorry I don't telled you before. I didn't dare", snyftade hon. "Scchhy", sa jag och vaggade henne i mina armar. "It doesn't matter", fortsatte jag. "It doesn't matter".

James perspektiv
"My sweetheart is nineteen!" sa jag på morgonen när hon vaknade. Felicia gnuggade sig i ögonen och tittade på brickan jag hade fixat till henne. "You are wonderful", log hon. "And you are beautiful", svarade jag och kysste henne. Hon åt av den lyxiga frukosten jag hade fixat till henne. Det var den 20 December idag. "Four days to christmas", sa jag. Hon nickade. "Do you want to go home to your mum and sister?" frågade jag. Hon tittade på mig som om jag hade sagt något patetiskt. "Thats bizarré. No, I want to be here with you and the others", sa hon. "Good. I want to be with my pudding too", sa jag. Hon skrattade. "The others would come about 11am, huh?" frågade hon. Jag nickade. "Yepp. It feels soft that Harry and Julia are through again", sa hon. "That will never happen to us, huh?" frågade jag. Hon skakade på huvudet och skattade. "Nope", svarade hon och lutade sig fram för att kyssa mig, men råkade istället putta ut hela juiceglaset. Vi brast i skratt. "Its so you", sa jag. Hon kysste mig på riktigt istället.
Ja ni. Det blev kort kill del idag. Det har ju varit så mycket om mig och Harry, så det blev ett Zayn perspektiv, ett Niall perspektiv och ett James perspektiv. Kommentera, nästa del kommer troligen imorgon! :D


Its Gotta Be You - Del 30

Känns otroligt att jag är framme vid 30 långa delar... passande eftersom det här är den sista delen ur dramat. Sen kommer det mer grejer, beräknar att fanficen kommer sluta vid ungefär del 45. Hoppas ni gillar den och jag hoppas att ni kommenterar!

Harrys perspektiv
"Hi mum", sa jag svagt. Jag var på sjukhuset där Gemma var. Min mamma log mot mig och kramade mig. Jag höll om henne hårt. "I love you Harry. Im so proud over you. I know that life isn't easy to you right now". Hon klappade mig på håret. "My little boy", sa hon med ett retsamt flin. "Can I met Gemma?" frågade jag. Hon nickade. Vi gick in i rummet. Mamma hade en hand bakom min rygg. Jag log stort mot Gemma där hon låg i sängen. Hon tittade mot mig och besvarade mitt leende. "How are you?" frågade jag och gick fram till henne. Jag satte mig på sängkanten och tog hennes hand. "Im fine. It feels stange... you know what I mean huh?" Jag nickade förstående. När man vaknar upp efter ett halvår i koma känns det nog konstigt. "How are you self?" Hon log stort. Det påminde mig om att hon var anledningen till att jag inte mådde särskillt bra. "Uhm, okay", beslöt jag mig för att svara. "Okay?" undrade hon och granskade mig från topp till tå, så som bara en syster kunde göra. "It isn't good between me and Julia. But I don't want to talk about it, right? I come here for your sake", sa jag och försökte le. "Don't try smile, you just look like a geek. But okay, I accept your choice", sa hon och log stort. "Im so glad that you are okay... I thought you never would woke up again", sa jag med allvarlig röst. "But I did", sa hon och klämde min hand lite extra. "I have missed you", log jag.

Julias perspektiv
Jag kollade mig i spegeln. Niall kom bakom mig och kramade mig bak ifrån. "You know, we all are proud over you and Harry. You both moving on", sa han. Jag log lite. Om de bara visste. Jag var 100% lycklig med bara vänner vid min sida. Men det var en del av min själ och en del av mitt hjärta som saknades. "By the way, Harry are coming to your concert tonight", fortsatte han. Jag höll ett neutralt ansikte fast det kändes som ett hugg i magen. "Okay", sa jag enkelt. Niall blinkade med ena ögat och gick ut ur rummet. "Wait", ropade jag efter honom. Han mötte min blick. "Can you told the others to come? You are included ofcourse. I want to talk to you all". Han nickade och skickade en slängkyss. Jag log och åter gick till att kolla mig i spegeln. Jag skulle ha konsert i kväll. Jag satt i min lounge, alldeles ensam. Sminkösen hade redan varit där och fixat min make up. Jag granskade min spegelbild. Det var en ganska allvarlig flicka som tittade tillbaka på mig. Jag försökte att le, men det var alldeles för nära att bryta ihop. Tur att man hade vattenfastmascara. Mitt blonda hårsvall vilade på mina axlar. Det var lockat i topparna. Jag hade på mig en lång turkos klänning. Det var lite släp bakom den. Jag kände mig inte fin. Hade aldrig gjort heller. Det var inte konstigt att Harry inte ville ha mig längre. Dörren bakom mig öppnades och jag vände mig kvickt mot dörröppningen. Alla var där. Jag gick fram till alla av dom. Gav killarna en puss på munnen och tjejerna en på kinden. "I love you so much. And you have mean so much to me. But a choice is a choice. I have to move. This doesn't working anymore. I can't live with you, Lou and El, forever. I know that it never will be good between me and Harry again. It has went a half year. Its pathetic". Jag tittade in i deras chockade ansikten. Det var alldeles tyst. "Julia, stage about ten minutes", sa de i högtalarna. Jag kramade om allihopa. "When are you going?" frågade Jade med död röst. Jag vände mig om och kollade på henne. "Next week", svarade jag lättsamt. Det var inte lättsamt. Jag höll på att gråta.


Jag hade sjungit alla femton låtar på mitt album, In A Love Prison, What you didn't notice, Painful Love, Blew Out Candles (vilken även Felicia var med och sjöng), Feeling Lucky Today, Perfect To Me, Escape From Myself, Sunshine, Joy, Need You When I Cry, The Truth Is That I Never Leave You, Too far away from me, You are A Dream To Me, Ridiculous och slutligen Who Know Me? Hälften av låtarna hade jag skrivit till Harry. En fjärde del var barndoms minnen. Yttligare en fjärdedel var om mina vänner. De gav mig så många flashbacks. Alla applåderade, för de trodde att konserten var slut. Men jag hade kvar det som var viktigast den här kvällen. "Thank you all. Im so happy and you bring me luck. You are the best fans in world". Jag tog ett djupt andetag. Gråten brände bakom ögonen. "But... its one song more. Thats a song who ain't a worldhit. Its a song directly from my heart. And... Im so sorry. You know who you are". Min röst darrade. Jag drog fram min gitarr som hade hängt på min rygg. Och började sjunga.



När jag hade sjungit klart så brast jag ut i gråt. Tårarna rann ner för mina kinder. Fansen skrek "We love you Julia". Jag försökte le. Alla applåderade. Jag hittade inte Harry någonstans i publikhavet. Han kanske redan hade gått. Men jag hade fullföljt det jag hade kommit hit för. Och var stolt över det.

"Please come for my sake! I want you there. You can pretend that Harry isn't there!" sa Liam. Han försökte övertala mig att komma på deras konsert i kväll. "Okay then", sa jag. Han gav mig en kram. Jag hade redan börjat packa. Efter gårdagens föreställning var jag omskakad. Jag slängde upp en genomskinligt vit blus och ett par chockrosa byxor och en bh i samma färg. Sminkade mig enkelt. "Are you ready?" frågade Danielle. Zac sprang runt på sina små fötter i hela lägenheten. Jag kunde inte låta bli att le åt honom. Jag hade tillbringat den här natten hos Liam och Danielle för att Louis och Eleanor skulle få lite ensamtid. "Yes. Lets go", sa jag. Vi satte oss, alla åtta tillsammans. Konserten flöt på. Trots att det var sex år sedan killarna blev enormt stora så hade inte fanskaran minskat. Dock var det mer 15-25 åringar som lyssnade på dem nu för tiden. När alla låtar var färdigsjungna reste vi på oss. "WAIT!" ropade Harrys röst. Alla satte sig ner igen. Han började sjunga. Alla lyssnade intresserat. Det var ingen bakgrundsmusik, utan han sjöng helt acapella. Han avslutade låten och tittade med en sökande blick ut i publiken. "Im sorry too. And I can't pretend that I don't care about you. Because I do. I care and love you more than anyone else on this earth. Thank you all". Det var en enorm tystnad som följde när Harry lämnade scenen. Plötsligt hörde jag min telefon ringa. Det stod Harry på displayen. Med darrande fingrar svarade jag. "Hi?" hördes det i andra sidan luren. "Hi", sa jag. "Meet me at our apartment, as fast as you can. I tell the others to be at Felicia and James place". Jag tog ett djupt andetag. "All right". Vi la på. Alla tjejerna kramade mig. "Eleanor has always right!" sa Eleanor och skrattade. Jag log. "See you later", sa jag och sprang iväg.

Jag gick med långsamma steg upp i trapphuset. Jag var rädd. Utanför våran dörr satt Harry på golvet, lutandes mot väggen. Jag gick närmare honom. Han reste sig upp. Jag tittade på honom. Vi kunde inte låta bli att krama varandra. "Im so sorry", grät jag mot hans axel. "Im sorry too. I have missed your smell". Jag log. "I love you Harry". Vi släppte varandra. Han kollade på mig. Jag såg att han också grät. "I love you too", snörvlade han och kysste mig. "Do you remember what I said on the airplane when you moved here?" Jag nickade. "You told me that you want to share your life with me", sa jag. Han nickade. "I haven't change my mind", sa han. Jag kysste honom igen. "You appear just like a dream to me", sa jag. Vi tittade varandra in i ögonen, båda gråtandes. Jag hade armarna runt hans hals och han hade sina om min midja. "I have to ask you one thing", sa han. Han rotade i sin ficka och tog upp en ask. "I know its early, you are just nineteen, but this feels like a perfect time". Han öppnade asken och satte på mig ringen. "I love you", sa vi tillsammans och kysste varandra än gång till.

Det är jag som sjunger på videon om ni undrar. I övrigt så känns det skönt att jag och Harry är tillsammans igen. Kommentera mycket nu!

Its Gotta Be You - Del 29

Det här är näst sista delen i dramat. Sen kommer den fortsätta. Lol.


Julias perspektiv
Jag hörde hur det smällde i dörren. Jag och Eleanor utbytte blickar. "Lou" viskade jag förhoppningsfullt. In kom Niall, Liam, Louis och Zayn. De log mot mig. Jag omfamnade först Liam. Han klappade mig på ryggen. Jag log tappert mot honom. Zayn lyfte upp mig på sin rygg. Bland alla tårar började jag skratta. Han lyfte ner mig och jag gick fram till Niall. Han smekte mig på kinden och gav mig en sådan där mysig kram man bara kunde få av Niall. "We just wanted to say hi", förklarade Liam och vinkade med ena handen som en gest att de skulle gå igen. Louis gjorde ett tecken mot Eleanor att gå ut ur rummet. Jag granskade honom. När Eleanor var borta kramade vi varandra länge. "I've missed you so much" sa han och klappade mitt hår. Han lyfte upp mig på en av köksbänkarna. Jag fortsatte att titta på honom. "Louis... Is it true that... Ha-r-ry never want to see me again?" stammade jag fram. Louis tittade på mig och strök min lugg bakom örat. "No", sa han tyst. Jag tittade undrande på honom. "How are you Louis?" Han log svagt. "Im fine. It isn't fun when two of my best friends who were one of the cutes pairs in the whole UK broke up because of that no one of them could handle their heartache. No offense to you, no offense to Harry, but both of you are crazy. You had everything, and just leaved each other. I really hope for your sake, because I know that you take very hard on this, that everything will be all right soon. Im happy that you are here". Jag lät Louis alla ord sjunka in. Jag lutade mig mot hans bröst. "You know... you and Eleanor are so kind. You are like my older brother, and she is like my older sister. You are always there for me... and it feels like Im just sitting and crying". Han skrattade. "It doesn't matter. If you feel happy and safe here, is it obviously that you can live with us". Jag log. "You are the best people in this damn world. You are my everything". Han lyfte ner mig från bänken. Eleanor kom in igen. "How are you guys? You look like someone just been murded". Vi skrattade och möttes i en gruppkram. "Thank you", viskade jag.

Harrys perspektiv
Varför hade jag sagt sådär i intervjun? För att Julia skulle bli ännu ledsnare? På bilden med Eleanor såg hon inte så ledsen ut precis. Direkt när jag hade kommit hem hade jag sprungit runt i lägenheten och letat efter saker som hade tillhört henne. Det enda jag hittat var min stora tröja som jag hade lånat henne för någon månad sedan, innan jag hade fått reda på att Gemma låg på sjukhus. Den luktade hennes schampo, hennes parfym och hennes duschcréme. Jag tänkte på Gemma. Hur mådde hon? Om jag skulle vara ärlig hade jag inte ägnat en enda tanke till henne på hela den här månaden, utan bara på Julia. Och det var tack vare Gemma och Julias kompis som hade tagit självmord, Martina, som vi kommit ifrån varandra från början. Det smärtade mig att min syster låg i koma, att min allra bästa vän skällde på mig, men framför allt att den människan jag älskade var oerhört ledsen och sårad. Men hon hade ju gått med på det, eller? Jag vågade inte ta kontakt med henne personligen... Louis var som ett sändebud emellan oss. Eleanor hade ringt till Louis varenda kväll när Julia hade somnat och berättat hur hon mådde, vilket Louis hade vidarebefodrat till mig. Det hade gått sex veckor sedan vi hade brutit upp. Sex veckor utan att få in hennes doft. Sex veckor utan att få ha henne i mina armar. Sex veckor utan hennes läppar. Sex veckor utan hennes röst. Hon verkade börja bli lycklig. Hon hade det bra. Jag hade det inte bra. Jag ångrade så mycket. Jag kände mig bara ensam och övergiven. Det var inte bara hennes fel. Det var inte heller bara mitt fel. Vi borde tagit hand om varandra. Stöttat varandra i sorgen. Istället hade vi dragits isär som två magneter som inte attraherade varandra. Det började skymna ute. Jag kollade på klockan. 8.36pm. Jag kunde inte ringa och göra något med någon av de som jag räknade som mina bästa vänner. Inte Louis. Inte Niall. Inte Zayn. Inte Liam. Inte Sandra. Inte Danielle. Inte Jade. Inte Eleanor. Anledningen var min kära flickvän. Hon fyllde 19 år idag. Det var obegripligt att jag inte hade ringt och sagt grattis ens. Det skulle varit våran 4 års dag i dag. 4 år som par, 6 år som vänner. Nu var allt utsuddat. Det fanns inget av den glädjen och lyckan. Visst hade det hänt saker tidigare under dessa år, men det här var stort. Näst intill enormt.

5 månader senare, Harrys perspektiv
Jag ville göra något speciellt för henne. För nu stod jag seriöst inte ut längre. Under de gångna månaderna hade jag försökt hitta en ny tjej. Julia hade haft det fantastiskt, enligt Louis. Hon och resten av de i vårat gäng hade umgåtts i princip hela tiden och vi hade haft ovanligt lite jobb. Dock skulle vi nu om en vecka ha en konsert. Plötsligt fick jag en idé. Jag satt och flinade för mig själv.

Felicias perspektiv
"Can you take my bags?" frågade jag James. Jag hade extremt ont i axeln av att ha behövt gå runt och konka på massor av väskor. Gentleman som han var, tog han väskorna. Sandra och Zayn skulle hämta upp oss. Jag kollade runt. "Hey!" utbrast Sandra som kom springande emot oss. "Hi, I've missed you two", sa jag och kramade om både henne och Zayn. "Where is Julia?" undrade James. Zayn och Sandra utbytte blickar och skruvade lite på sig. "It is one thing we don't have telled you guys yet" sa Zayn. Jag log. "Okay", svarade jag bara enkelt. "Regarding Julia... They haven't talk since July", sa Sandra. "WHY HAVEN'T ANYONE TELLED ME?" utbrast jag. "Come on, lets go to the car", sa James och började putta lite på oss. "This is bizarré. Why?" Sandra suckade. "We all wondering. Please can we talk about something else instead? We have talked about Julia and Harry so much this months. No offense to anyone, but is beginning tiring". Jag log. "Ofcourse. How are you?" Sandra log. "Im doing fine. Yourself?" Vi hade vant oss att alltid prata engelska och gjorde det till och med när vi förstod varandra på svenska. Båda två hade fått till en snygg brittisk accent. Fast jag hade en liten touch av amrikanska i mitt språk, eftersom jag hade tillbringat en tid där nu. "Fantastic. It was so fun... people actually like me, exactly as you and Julia said!" sa jag. Jag sken som en sol. Vi kom fram till killarnas lägenheter. Jag sa hej till allihopa och tänkte även gå till Harry. Men han kom utspringande i trapphuset. "Felicia! You are back, fun to see you! Uhm, can I talk to you for a while?" Jag kollade på Sandra och hon nickade. "See you later" formade jag med läpparna till resten av killarna tillsammas med deras flickvänner som bara stod och stirrade på Harry. "Why stared everyone on you?" undrade jag. "Haven't show me since I and Julia broke up". Harry hämtade cola och bullar ur kylen. "Here. I were alone for a while as you know, so why don't make buns?" förklarade han som svar på min undrande min. Jag skrattade. "I wanted to tell you something ... you like least about this that do, do not take offense, but you have missed so much. I dare not tell anyone of the guys, not even to Jade, Danielle, Sandra or Eleanor. Promise not to tell anyone what I will say to you?" Jag vågade inte gissa vad han skulle berätta. Hade han träffat någon ny? Självklart nickade jag. "Sure. Count me in", sa jag och tittade på honom samtidigt som jag tog ett bett av en av hans bullar. Brända, men jag gjorde en min som antydde att de var goda. Egentligen hade jag hellre gått och spottat ut den i sophinken. "Gemma woke up. She is alive", sa han tyst.


Kommentera! :D

Its Gotta Be You - Del 28

Haha aw, kul att höra :)
--------------------------
Julias perspektiv
"So... what do you want to do with... eh, him?" frågade Jade. Vi alla satt inne på ett fik och uppmärksamheten var riktad mot mig. "I don't know... I mean, what can I do?" De ryckte på axlarna. Jag slöt mina händer omkring den varma kaffekoppen. Trots Juli värmen frös jag. "I look quite funny when I wear sunglasses inside, huh?" sa jag och kollade på dem med en höjdmungipa. "If you don't were famous, I should say that everyone staring at you. But I can't, because they would do it anyway", sa Eleanor och log lite. Jag log tillbaka. "Lets go and find something more", sa Danielle. "Yeah", instämde Sandra. Vi började gå emot Prada butiken. Jag fick med mig en ny urball handväska där i från. Nästa stopp var Louis Vuitton butiken. Ett gulligt armband och ett par solglasögon fick jag där i från. När jag provade armbandet la jag märke till att jag inte hade satt på mig Harrys armband. Han hade gett det till mig när jag skulle åka tillbaka till Stockholm efter att vi precis blivit ett par. Innuti stod det "Harry Styles ♥ Julia Wahlgren" och utanpå "Don't Forget That Im Always There For You". Ha, vilket skämt! Men innerst inne sved det i hjärtat när jag tänkte på honom. Vi gick emot Abercrombie & Fitch. Min pappa hade alltid köpt kläder där i från när han var på sina resor till USA. Jag köpte ett par shorts, och två tröjor. Egentligen kände jag inte för att köpa något mer - vi hade varit igång sedan 10am i morse, och nu var klockan snart 7pm. Det var bara en affär kvar som de var tvunga att gå in i, enligt dom, och jag gick med på det. Trots min negativa inställning köpte jag hela 5 olika toppar. "I feel like a shopaholic", sa jag och kollade på mina kassar. "It doesn't matter. Whats matter is that you having fun honey", sa Danielle och la armen om mig. Exakt som en syster. Jag log mot henne. Vi sa hejdå till varandra allihopa vid killarnas lägenheter, mitt vanliga hem, för att jag och Eleanor skulle fortsätta mot hennes och Louis lägenhet. Vi slängde in alla våra kassar i sovrummet och Eleanor gick till duschen. Medans uppdaterade jag min twitter; Had so fun today with @jade_wood, @sandraibrahim, @EleanorJCalder and @Danielle Peazer. Love you, you mean everything x Jag gick in på "Connect". Det var mer fans en vanligt som hade tweetat. Först log jag lite, men direkt efter att jag hade läst igenom ungefär femton stycken brast det inom mig. På allihopa stod det ungefär: WHY DID HARRY BROKE UP WITH YOU???? eller Both of you are stupid, you were made for each other! och till och med When did you broke up with each other? You doing a big mistake! Harry måste gått ut med det officiellt. Jag gick in på hans twitter. Tre tweets ner stod det The feeling when the one you love never want to meet you again. När hade jag sagt att jag aldrig ville träffa honom igen? Älskade han mig fortfarande? Ett litet hopp tändes inom mig. Yttligare tre tweets ner stod det I thought this never would happend. I loved her so much. Ljushuvud, vem skriver så på twitter? tänkte jag och skakade på huvudet, men kunde inte låta bli att erkänna att det faktiskt kändes lite bättre. Eleanor kom ut från badrummet i mjukisbyxor och ett linne, med håret i en turban. "Want do you want to eat?" frågade hon och öppnade kylskåpet. Jag ryckte på axlarna. Hon vände sig om och tittade på mig. "Is it okay if we only eat chicken and french fries? Its 8pm and I don't feel for cooking actually". Jag log mot henne. "Ofcourse, its even tasty", svarade jag. Hon återgäldade leendet. "All right... we need to went to the market". Jag nickade och tittade ut. Det låg en mataffär ungefär 500 meter ifrån lägenheten. Dock regnade det. "Both us can go... its raining outside". Eleanor tittade skeptiskt ut. "Okay... put on your raincoat", sa hon. "I don't have anyone!" utbrast jag. "Not me neither", erkände Eleanor. "I forgotten my at Danielles and Liams place". Jag funderade. "So what shall we do?" undrade hon. Jag fick ett stort leende på läpparna.

"You are crazy! We are running, in just our ordinary clothes, without makeup, to the market!" skrek Eleanor till mig i regnet. "Wasn't it you who told me to have fun?" skrattade jag. Mitt hår smashade till ansiktet hela tiden av regnet. Vi sprang in i affären och stannade i hallen för att pusta ut. Vi tittade på varandra och brast i gapflabb. Vi handlade vad vi behövde inklusive en stor påse godis. Vi betalade och gick ut. "I don't feel for running", sa Eleanor och höll sig för magen. "Not me neither... Im tired", sa jag. Vi började gå. Jag hörde en fotoblixt bakom mig och plötsligt, mitt i regnet, var en hel skock paparazzis bakom oss. Dom hojtade massor om Harrys och mitt såkallade förhållande. Jag stirrade på Eleanor. Foto blixtar sprakade bakom oss. "I count to three, then, run, okay?" viskade Eleanor. Hon tittade på alla journalister och paparazzis. Tyst sa hon: "One, Two, Three... RUN!" Vi började kuta, även om det var svårt eftersom vi skrattade så mycket. "Sometimes are you really annoying", skrattade Eleanor åt mig. "You forced me to run in the rain still without makeup and then from no where comes paparazzis. I HAD NO MAKE UP AND UGLY CLOTHES". Jag flinade. "You are always beautiful El, don't worry. You laugh anyway". Eleanor tittade på mig med ett stort leende. Vi gick upp och åt våran middag, som faktiskt smakade ganska gott. Vi öste över grillkrydda och salt på pommes friten och skrattade åt det. Jag hade oerhört kul. Efter att ha kollat på massor av larviga tjejfilmer och ätit oss tjocka på godis gick vi och la oss. Det hade varit den bästa dagen på mycket länge kändes det som. Mina vänner var det bästa jag hade.

Jag vaknade av att solens strålar sken igenom fönstret. Jag tittade mig runt omkring. Jag hade sovit här i en vecka nu, i den här sängen. Jag vände på mig och såg Eleanor ligga och sova bredvid mig. Hon hade varit så snäll emot mig hela tiden. Hon och Louis hade kommit överens om att jag skulle få ligga på soffan tills det blev bra igen mellan mig och Harry. Det kändes ganska tryggt. På väggen bakom Eleanor var det massor av foton. Det var ett på henne och Louis, ett på henne själv, ett på hon och hennes familj, och ett, till min förvåning, på mig, Danielle och henne, första gången jag träffade dem. Sen var det massor av bilder som var personliga antog jag, från hennes barndom och så vidare. Jag vände mig om igen och kollade mot Louis vägg. Jag kunde inte låta bli att le åt alla bilderna. En var på honom och bandet, en självklarhet, en bild på honom med varenda en av killarna i bandet, och yttligare en bild på honom och Harry, en bild på honom och Eleanor, och en på honom själv. Den sista bilden som var från "nutid" var en bild som var tagen inne i Harrys och Louis gamla lägenhet, alltså min och Harrys nuvarande... eller kanske jag bara skulle säga Harrys? I alla fall så var det en bild som var från min födelsedag, precis vi skulle iväg innan konserten där Harry skulle avslöja att han gillade mig så småning om. Vi satt i soffan, jag och Louis. Jag satt i hans knä. Båda vi gjorde överdrivet fula miner och gjorde tummen upp. Jag visste att Harry hade tagit bilden. Ett tag hade jag faktiskt haft den som twitter ikon. Jag kände mig överväldigad över att jag uppenbarligen betydde något både för Louis och Eleanor. Dom var sådana underbara människor - nästan så fantastiska att jag inte var värd dem. Jag reste mig upp från sängen. Väggen framför sängen hade en stor enorm bild. Det var på oss alla tolv. Med tolv menade jag även Felicia och James - de var som en i gänget, om man skulle säga så. Under den stora bilden var det en liten bild på varje par. Bilden på mig och Harry var den finaste jag visste på oss båda. Han hade armarna runt om mig och log sitt fantastiska Harry leende. Jag log stort och mina gröna ögon strålade av lycka. Jag fattade efter en snabb titt på Danielle och Liams porträtt att de skulle placera parens barn under, eftersom en bild på Zac hängde nedanför dem. Det betydde att de faktiskt trodde att alla vi skulle hålla ihop förevigt. Jag suckade och gick ut i hallen för att hämta tidningen. Det var en stor artikel från igår, en bild på mig och Eleanor, och en bild på mig och Harry. Rubriken var Harry Styles: I dont regret anything.
Efter att ha ögnat igenom artikeln var mina ögon fyllda av tårar. Han sa att han tänkte gå vidare med sitt liv, att han inte ångrade vad han hade sagt och gjort, och att det var över. Med svart, tjock text stod det "I don't think that its possible for us to be a pair again. I moving on right now actually. I don't regret anything. Jag bröt ihop. Tårarna sprutade. Eleanor kom ut i köket med sin morgonrock svept om sig. Jag grät tyst mot hennes axel. "Eleanor... I think you need to put one photo from your wall down", viskade jag.

Its Gotta Be You - Del 26

Felicias perspektiv
"You can't cry forever, it was just an old friend Felicia! You have work to do!" sa min manager högt. Jag var rödgråten. Jag hade ingen aning om hur Sandra kände, ingen aning om hur Julia kände. Jag kände mig tom. Jag antog att de flesta tyckte att vi överreagerade om Martinas död. Men de visste inte. De visste ingenting. Det kändes så korkat att inte ens ha sagt hejdå. Sista gången jag såg henne var när jag vann X-Factor. Hon hade kramat om mig och sagt att jag ägde världen. Den kramen var det sista. Jag hade varit sexton då. Jag hade alltså inte sett henne på tre år. Sen var det försent. Jag kunde tänka mig vilket kaos det var hemma i London. Jag hade bara försvunnit ner igenom marken när Martinas mamma ringt och berättat. Jag kunde bara föreställa mig hur Julia hade reagerat. "Shut up, let me be!" fräste jag som svar åt min manager, som hette Annie. Nu blängde hon surt på mig. "A famous person must do her job! You been kicked, Felicia! Listen, I know you are sad and I understand you. But there is nothing you can do so she could come back to earth again. Life your life instead". Jag tänkte på Annies ord och satte mig i min louge. "Or cry home with James, just not here", sa hon. Jag vände på stolen jag satt i och kollade bitskt in i hennes ögon. "All right, you win", sa jag. Annie log brett mot mig. Jag valde att inte återgälda leendet. Jag var både arg och ledsen och såg ingen anledning att le. "Sunshine", sa hon med ett stort brett leende på sina illröda läppar. Hon matchade ögonskuggan med min outfit för kvällen. Jag gav henne en åskmolnsblick. "All right" sa hon och höll gestikulerande upp båda händerna i luften. Jag kunde inte låta bli att le nu. "You are in New York, darling. Chill out and have some fun instead of crying". Ett blekt leende sattes på min läppar. Sminkningen var klar såg jag. Det syntes inte ett spår av mina rödflammiga kinder från gråten innan. Bara ett stort leende och ett vackert ansikte.

Eleanors perspektiv
Jag visste inte vad jag skulle göra med Julia. Det var kväll, och vi hade nyss kommit tillbaka till lägenheten. Jag hade bokstavligen tvingat henne att bo med mig och Louis. De behövde hon. Jag visste att Louis gjorde henne glad. Att jag gjorde henne glad. Hon hade krypigt ihop i soffan. Jag satte på två koppar te. "Want to talk to someone? Lou? Niall? Liam? Zayn? Sandra? Jade? Not even Danielle?" undrade jag, men vid varje namn jag sa skakade hon bara på huvudet. "I want to talk to you El. You feel safe. But I understand if you don't want to hear at me... im guess im quite annoyning. Sorry for that". Hon tittade beklagande på mig. Jag kunde inte låta bli att krama om henne. "Its okay. It was actually I who asked you to come. Im glad that you are here now. I want to be there for my little sister". Vi hade hållit på sådär ganska länge, jag och Danielle. Kallat Julia för våran lilla syster. Jag såg att hon log åt smeknamnet. Jag log tillbaka och hämtade kopparna med te. Vi pratade om allting, som vanligt. Jag ville lära henne vad livet innebar. Efter ett tag log hon blekt. "You know... Harry always said that he wanted a girlfriend who was younger than him", började hon, men jag avbröt henne: "That doesn't went so well in the beginning... thinking of Caroline, for exemple", muttrade jag. Hon granskade mig för ett ögonblick och började skratta. "Its actually true..." fnissade hon. "Anyway, he wanted to learn her about what life was about - and he actually did. We wasn't a ordinary pair, we were... friends, too". Hon såg sammanbiten ut. Det fanns inte ett spår av skrattet som nyss hade uppstått.

Harrys perspektiv
"Do you want to know how tired I am on you? Seriousley, I love you Harry, but its your fault that you did it! She didn't broke up with you, you broke up with her" Louis skrek åt mig. Jag ryggade tillbaka. "It was her fault too! Her stupid friend died and Gemma is on her way to die! Isn't it obivous that I care a bit more about Gemma than Martina or what her name now was?" Louis tryckte ner mina axlar så att jag satte mig i sängen på vårat hotellrum. "Listen to me Harry. I understand that you are sad. But try to understand her too", sa han och klappade mig på axeln. Jag stirrade uppgivet upp på honom. "I can't. I mean, that girl was just a friend of her. Nothing more. Gemma is actually my sister!" Louis vände sig om från mig och tittade ut igenom fönstret från våran gigantiska hotell-lägenhet i Sydney. "That friend was special for her. You didn't understand in the beginning neither, Harry. The only thing she did was crying. You didn't know what you should have done. Maybe she overreacted a bit, but you can't blame her. You don't know if this Martina girl meant something special to her. You didn't know". Han vände sig om och kollade på mig igen. "I don't care. It doesn't working", sa jag och la huvudet i händerna. Louis gav mig en björnkram. "You care. I know that you love her. And more important for the moment, I actually know that she love you too", sa Louis. Jag vände mig om mot honom. "Try to talk to her", sa han spontant. Jag skakade på huvudet. "Not now. When we come home. I think its best for both of us to be alone for a while", svarade jag och gnuggade mig i ögonen. Han log blekt. "She ain't alone. She will live with me and Eleanor. Shes with her right now, actually". Jag stirrade bara på honom.

Julias perspektiv
Jag vaknade upp i ett stort rum i en dubbelsäng. Det var inte mitt och Harrys sovrum. Det var Louis och Eleanors. Jag kollade i sängen bredvid mig. Ingen där. Plötsligt mindes jag allt från igår. Harry hade gjort slut med mig. Eller, tagit en paus, men det var väl samma sak. Eleanor hade tröstat mig, och erbjudigt mig Louis säng istället för soffan. Där skulle jag nu sova den kommande veckan tills min nallebjörn till bästa vän kom hem. Jag ställde mig upp och gick med hasande steg fram till spegeln. Mitt hår var alldeles för rufsig och jag såg ut som jag hade varit död i ett par timmar. Jag fattade inte vad Harry såg i mitt utseende över huvud taget. Jag var inte vacker. Det kanske var därför det hade gått som det gick. Igår kväll hade jag skickat iväg ett sms till mina föräldrar och min syster, vilket båda hade lämnat ett svar på. Min syrra, som numera var femton, hade svarat Umgås med dina vänner och ha kul. Tänk inte på honom. medans mina föräldrar hade svarat Det kommer att bli bra igen. Ni är gjorda för varandra, hjärtat. Prata ordentligt med Sandra, Eleanor, Danielle, Jade och Felicia. Det fanns inget som kunde bli bra igen. Anledningen till min stora sorg över Martina var att jag hade gjort något så fruktansvärt elakt som vänner inte gjorde. Men då hade det bara varit för hennes eget bästa, trodde jag i alla fall. Felicia och Sandra hade varit med mig den dagen jag gick till både rektorn, skolpsykologen samt skolsköterskan och berättade att hon blev misshandlad, dåligt skött samt att hon blev mobbad. Socialen hade kontaktat Martinas föräldrar och pappan hade blivit så vansinnig att han hade slått henne blå och röd. Jag kom ihåg när hon ringde mig och sa "Någon har skvallrat på mig. Någon av er tre. Jag är blå, röd och gul nu. Jag som litade på er! Säg vem det var, för jag vill inte försumma någon som inte har gjort något" Jag hade brustit i gråt, precis som nu. "Det var jag", hade jag sagt. Efter det hade hon aldrig mer pratat med mig. Aldrig någonsin. Sen flydde jag till London, om man nu kan kalla det fly. Och anledningen till att jag blev så ledsen över hennes död var att hon var en sån bra vän. Och jag hade skvallrat på henne så att hennes föräldrar skulle plåga henne så mycket att hon tillslut skulle bestämma sig för självmord. Det var... hemskt. Hon hade bara pratat med Felicia och Sandra sista tiden. Mig hade hon nonchalerat. Jag bad ett tyst förlåt till gud innan jag gick in i duschen. Efter det flätade jag mitt hår i två tjocka flätor och satte på mig en mjukisdress och gick ut i Louis och Eleanors vackra kök. "What are you doing here?" frågade jag med ett stort leende när jag ser både Danielle, Sandra, Jade och lille Zac i köket tillsammans med Eleanor. "A bird whisperd in my ear that we girls going to have a big shoppingday!" utbrast Jade förtjust. "Well... you probably wonder why I live with Eleanor, and I can explain..." började jag, men Danielle avbröt mig. "Honey, we know everything. Eleanor saw how hard you took to explain yesterday so she decided to tell us exactly when we came". Jag nickade och försökte le lite. De kramade alla om mig. Sandra viskade tyst: "Jag är här för dig vad som än händer" i mitt öra. Jag log mot henne. Jag fixade i ordning mig lite. Om nu "fixa i ordning" var att dra upp huvan på mjukisdressen, byta om till ett par jeans och sätta på sig ett par solglasögon som täckte hela ögonen så att man skulle slippa sminket. Jag hade ingen lust. Och mina fans och alla directioners fick tycka vad de ville, jag skulle vägra bry mig. När vi satt i Eleanors bil och sjöng med i massa nya radiohits så kändes det ändå bra. Vad skulle man deppa över en kille som tydligen ens inte ville ha en när man kunde ha mysigt med sina vänner?
-----------------------------
Lång del, förlåt. Men jag har ju varit borta i en vecka nu så ni förtjänade det. Kommentera! :D


Ingen update!

Ledsen, kommer inte bli någon update förens nästa Söndag. Håll ut, tack så jättejättejätte mycket för kommentarerna! ♥


Its Gotta Be You - Del 25

Har 17 läsare dagligen, men ändå så kommenterar bara en. Asså, det är ju bara kul att ni läser, men man får liksom extra pepp när folk kommenterar. Vet att jag tjatar, fy på mig.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Julias perspektiv
Beskedet hade kommit så plötsligt. Mitt i min glädje ringer Felicia och berättar att hon har fått ett samtal från Martina Bergqvist's mamma Karin, som säger att Martina är död. Självmord, av allting dessutom. Martina var en tjej som vi hade hängt med lite till och från på högstadiet, som alltid var snäll. Men hon var djupt olycklig; Hennes pappa slog henne, hennes mamma skrek på henne, hon fick massor av stryk av lärararna för att hon hade glömt läxorna och för att hon inte hängde med. Dessutom hatade varenda unge i skolan henne i slutet för att hon alltid skrek massa saker till folk. Jag, Sandra och Felicia var de enda som visste hennes "hemligheter". De andra som vi brukade vara med gick Martina inte ihop med. Hon var tjejen som jag alltid drack kaffe med, som alltid fick mig att skratta. Nu var hon... borta. På ett sätt var det som att förlora en del av sin själ. Hon betydde så mycket för mig. Mitt i allt ihop, för ungefär två veckor sedan, hade Harry fått reda på att hans syster varit med om en bilolycka och att det var oklart om hon skulle överleva. Läkarna visste fortfarande ingenting. Jag skulle sörja enormt mycket för Gemma om det inte varit för Martina, samtidigt. Det hade slutat med att jag och Harry inte pratade med varandra, över huvud taget, på två veckor. Vi sov inte ens i samma säng som varandra; Harry sov på soffan. Louis bodde hos Eleanor nu för tiden. Mina tårar droppade ner på min kudde. Jag drog åt mig täcket. Jag hörde hur det knackade på dörren. Jag kollade emot dörren för att se om Harry reste sig för att öppna. Det gjorde han inte, och inte jag heller. Jag hade ingen aning om hur Sandra eller Felicia mådde, men de hade Zayn och James, och de hade inget att vara ledsna över. Jag visste att bandet skulle till Spanien och Frankrike ikväll, jag hade hört Harry och Louis prata om det igår. Louis hade då kommit in till mig och smekt mig på kinden och sagt: "I love you". Det hade höjt mitt humör en aningens igår. Min brorsa. Han var verkligen som en bror för mig. Tårarna började rinna lite mer. Jag hörde hur Harry smällde igen sin laptop och kastade den på soffan. Han gick emot sovrummet. Jag granskade honom. Han var alldeles rödgråten, och hans lockiga hår var fettigt. Han hade inte duschat på två veckor, och han luktade lite. Men jag brydde mig inte om det. Jag hade alltid varit otroligt ordentlig med hygien, och inte ens en stor sorg kunde få mig att sluta duscha varenda dag. Mitt hår var vått mot kudden. Tja, kudden var i princip helt blöt av tårar och vått hår. Jag såg hur Harry drog ut kläder ur sin garderob och stuvade ner dem i en resväska. Han kastade en blick på mig, men sa inget. Jag kröp under täcket igen. Försökte hålla in tårarna. Han gick ut ur rummet. Jag började gråta igen och la mig mot kudden. Det här blev inte bättre av att vi fullkomligt ignorerade varandra. Faktiskt blev det bara sämre. Jag kände mig övergiven. Övergiven av Harry, övergiven av Martina. Jag somnade.
När jag vaknade såg jag Harry stå i vardagsrummet och dra på sig kläder. Han var nyduschad nu. Hans gamla kläder låg slängda i en hög på golvet. Han kände att jag betraktade honom. Han kollade in i mina ögon. Han var fortfarande rödgråten, och det syntes en stor sorg i hans ögon som inte en dusch kan skölja bort. "We need to talk", sa han och gjorde en gest som visade att han ville att jag skulle komma ut i vardagsrummet. "We can't live like this, Harry", sa jag med ostadig röst. Han skakade på huvudet. "No, we can't. We need to take a break. With each other", sa han. Jag nickade, det var en tanke som hade surrat runt i mitt huvud i några dagar. "I know", sa jag. Han drog på sig sin jacka och sina skor och gav mig en sista blick. "Bye Julia", sa han. Han började gå ut ur dörren, och jag kom på mig med att räkna stegen han tog. Jag sjöng ihop på golvet bredvid hans hög med kläder. Det var slut, över. Jag orkade inte mer. Orkade verkligen inte.

Jag vaknade kanske några timmar senare, jag hade faktiskt ingen koll. Det knackade på dörren. Jag hoppades att det var Harry som hade kommit tillbaka, men det var det självklart inte. Dörren öppnades utan att jag reste på mig. Det var Eleanor. Hon tittade oroligt på mig. "Darling, whats happend?" sa hon och hjälpte mig upp ur högen kläder som jag hade legat i. Jag tittade på henne med massa tårar i ögonen. "We have break up with each other. Or, we have or loveship under a break. We haven't break up official. We just said that we would take a break", sa jag och drog hjälplöst med handen under ögonen. Eleanor plockade upp Harry kläderna och luktade äcklat på dem och gick sedan in i badrummet för att slänga de på tvätt. "Sweetheart... I don't know what I should say... but I know that Harry love you. I know that. The only thing he talked about after he had met you was how wonderful, amazing and fabulous you were. It is just much for both of you right now. Its will be fine again", sa hon och omfamnade mig. Jag grät mot hennes axel. "Eleanor... You are one of my best friends, and you have almost always right, but this time I actually think you are wrong. This was too good to be true. I was together with Harry Styles. Its sounds so impossible. I was pathetic who thought it could be we two forever", sa jag och drog handen igenom håret. Hon greppade mina axlar och tittade in i mina ögon med en stenhård blick. "It wasn't pathetic. If it is pathetic that you was together with Harry, why isn't it pathetic that I am together with Louis? I think you should live with me and Louis until everything be all right again. Do you agree?" Jag nickade. Eleanor drog ut alla mina kläder och la i massa väskor som hon hittade. "Here, take these. I have put down your make up too". Jag tog väskan men ställde snabbt ner den igen med en gest mot mina kläder. En mjukisdress liksom. Jag satte istället på mig min onepiece och satte upp håret i en lös knut. Jag hängde en bag och min handväska över axeln och gick ut i hallen. Det slog mig att det kanske var sista gången jag var här inne. Jag tog upp de två rullväskorna och släckte ljuset och låste lägenheten. Vi stuvade in väskorna i Eleanors bil. "I think you need some fun. I doesn't working this week. What do you say about shopping tomorrow with Sandra, Jade and Danielle?" Jag log svagt. "It will be fun. Thanks, Eleanor". Hon kramade om mig och vi hoppade in i bilen.

Its Gotta Be You - Del 24

Nu kommer allt som jag en gång startade den här berättelsen för. Häng med! Observera att Martina som kommer att nämnas i berättelsen inte finns på riktigt, hon är en påhittad karaktär. Och by the way, jag är inte ett asstort fan av Miley Cyrus, hon var bara ett bra exempel, lol.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Julias perspektiv
Jag tittade tårögt på Harry. Jag visste seriöst inte hur jag skulle klara mig utan honom i ett halvår. Jag hade fäst mig så otroligt mycket vid honom under det senaste två åren. Och Louis, min "brorsa". Niall, killen jag alltid skrattade med. Liam, han som alltid fanns där, vad som än hände. Zayn, som alltid brottade ner mig varenda gång han såg mig för att jag hade försökt göra karate grepp på honom första gången vi träffades, och hur vi alltid stod, innan han träffade Sandra, och tog egobilder i spegeln. Jag log lite vid tanken där jag hade mina armar runt om Harry. När jag för två år sedan bestämde mig för att faktiskt flytta till London hade jag inte räknat med att jag två år senare skulle bli känd. Min skiva hade blivit populär, och Felicia skulle på ett års turné. Jag skulle bara på ett halvårs visserligen, men det var tillräckligt. Felicia kunde ändå ha med sig James. Harry hade sagt att han skulle följa med mig när jag först sa det, enda tills han insåg att bandet skulle på turné samtidigt, fast dock en vecka kortare än mig. De skulle ha sin tredje stora USA turné och jag skulle åka lite över allt i Europa, fast även till Florida under fyra dagar. Jag hatade den hemska känslan av att känna mig ensam. Mitt hjärta dunkande när jag pussade lilla Zac på huvudet och fick en puss av Danielle på kinden. "We miss you already little sister", flinade hon. Jag himlade med ögonen. "Bye then..." sa jag och vinkade. Killarna skulle åka om tre dagar. Jag satte mig på planet mot Stockholm, dit jag skulle först.

Det hade varit många hektiska dagar i Stockholm, där jag möttes av Directioners och ungar som kallade sig för "Joys". De hade började kallat sig för det för att jag hade sagt att det engelska ordet Joy var det finaste jag visste. Jag hade tatuerat det på underarmen. Glädje. Sen hade jag åkt till Frankrike, Italien, Tyskland, Spanien, Holland och inte minst Polen. I dessa länder skulle jag gissa på att jag samlat ihop runt 5000 fans yttligare, per land. Jag kunde inte minst tacka killarna, eftersom många Directioners kommit dit bara för att se "Harry Styles girlfriend", som jag var känd för. Jag hade pratat med Harry och Sandra varenda dag, med Felicia två gånger i veckan eftersom hon också var grymt upptagen. Resten av killarna hade det blivit en gång varannan vecka och Eleanor, Jade och Danielle hade jag pratat med en gång i månaden. Det var konstigt att känna att jag bara hade 5 dagar kvar av allt det här. Tiden hade gått fortare än vad jag hade anat. Jag hade precis landat på flygplatsen och slogs av den varma brisen från USA. Jag hade varit här en gång tidigare. Jag drog ner mina stora "filmstjärneglasögon" som skydd från solen och jag kände hur det blåste igenom mitt linne med USA-trycket på, och hur mitt hår ramlade framför mina ögon hela tiden. Mina händer med mina välskötta naglar som för tillfället var knallröda greppade relingen. Jag gick ner för trappan. I min handsfree gick "Stay" med Miley Cyrus. Jag föredrog att lyssna på musik som en gång hade betytt mycket för mig. Det här var en av de låtarna. Ett leende spreds på mina läppar när det trots allt var ett antal directioners ute i ankomsthallen. Jag drog ur hörlurarna och skrev så många autografer som jag hann, och delade ut ett antal kramar. En tjej sa något i stil med "It has always been a dream to meet One Direction, and the week after I met them will I meet Harrys girlfriend and thats awesome! You are my paragon!". Jag hade kramat om den tjejen extra länge. Sådana där tjejer gav mig så mycket glädje. Dock hade det varit ett antal som hade skrikit glåpord efter mig istället. No offense till någon, men man var inget fan om man inte accepterade killarnas val av flickvänner. En producent fångade in mig. "You gonna perform three of your songs, you will be comitted to some persons. Choose three songs, quick", sa han när vi satt i hans bil. "A band or a single artist?" undrade jag. "A single artist. I know you have listen a lot to her music, and I telled her about you. And she thinks its good if you perform something before her", sa han. Jag blev smått irriterad av att han inte sa vem det var. "Please tell me who it is! Anyway, I think I have made a decision. I take 'What you didn't notice', 'In a love prison' and 'Painful love'". Producenten suckade och himlade med ögonen. "You will see who she are soon. I promise, you won't be disappointed". Han log ett käckt leende. "Painful Love is my favourite", mumlade han. Jag tittade förvånat på honom. "Have you heard my songs?" Han nickade. "Ofcourse. My daughter is a big fan of One Direction, you are some of thems girlfriend, huh? She listen at your album like them are her drug or something. And everytime she says: 'Its Harrys girlfriend who sing'." Jag ryckte på axlarna. Vi kom fram till en arena och han smugglade in mig backstage. Jag såg en tjej med långt brunt hår. Hon vände sig om och log. "Miley!" utbrast jag. Hon gav mig en kram. "Fun to see you, I've heard that you are really good", sa hon. "Julia, you will be out on stage on five minutes", sa producenten. En sminkös sprang snabbt in och började sminka mig kvickt. "Out on stage, now!" föste hon ut mig när hon var klar. Jag hade ingen aning om hur jag såg ut och kollade mig kvickt i spegeln. Det var som en helt annan person tittade på mig. Det fanns inte ett spår av gamla acne ärr eller finnar. Mina ögonfransar var onaturligt långa. Sminkösen föste ut mig återigen och plötsligt stod jag på scenen. En stor mängd publik. Jag började plötsligt darra. Jag hade världens scenskräck egentligen. Jag drog ett djupt andetag och log käckt mot publiken. "You will soon see Miley, but I going to perform three songs before her", log jag precis som introt till "What You Didn't Notice" startade. Jag stod på en scen. Hade precis träffat Miley Cyrus. Jag sjöng en av mina låtar. Jag skulle få se Harry om några dagar. Jag var fullkomligt lycklig.

Harrys perspektiv
"It was a long time ago I saw London, please can we take a walk or something?" undrade Niall. Vi hade kommit hem för en vecka sedan, men det hade bara varit massa jobb med musikvideon till våran nya singel. "I agree with Niall, I need air", sa jag och fläktade mig med handen. Det var i början av Juni. Den här sommaren skulle Sandra, Julia och Felicia fylla nitton. Jag hade fyllt 24 i Februari. Det var 6 år sedan jag mötte Julia. Vi hade hållt ihop som ett par i 4 år.
Till slut kom vi alla fem överens om att ta en promenad. Vi började gå in emot London. Pratade om att Julia borde komma hem snart. Från USA hade hon inte ringt en enda gång. Hon hade bara skickat ett sms där det stod att hon hade mycket att göra. Jag lade märke till en gestalt som gick med ståtliga steg emot oss. Hon hade ett par chockrosa converse och en identiskt färgad klänning tillsammans med ett par svarta strumpbyxor. På armen bar hon en svart jacka och på ryggen en gitarr. Hennes blonda hår blåste i vinden och bakom allt hår kunde jag urskilja ett par gröna ögon. I hennes öron satt ett par hörlurar och hon såg frånvarande ut. Jag försökte fånga hennes blick. "What are you staring out?" frågade Louis. "Shut up, was quiet for one minute", sa jag och koncentrerade mig på hennes ögon. Plötsligt tittade hon åt vårat håll. Ett stort leende spreds på hennes läppar och hon kom springade emot oss. Korkskallarna bredvid mig hade uppenbarligen fattat vem det var och sprang även de emot henne. "I LOVE YOU SO MUCH" ropade jag och tog av hennes gitarr från ryggen och la den på marken innan vi alla fem kastade oss på henne. "Aouch, freak", skrattade hon och började slå lite över allt på oss. Jag tog hennes huvud i mina händer och kysste henne. "I need you", sa jag och log. Hon kastade sig runt halsen om mig jag drog in hennes doft. Det var så underbart att ha henne i mina armar. Det kändes som mitt hjärta skulle hoppa ur vilken sekund som helst, känslan av att hålla henne i mina armar dödade mig. Hon tittade på mig och smekte min kind. Vi log mot varandra och reste oss upp. "I have missed you a lot", sa hon. Jag placerade hennes gitarr på hennes rygg igen. Vi började gå tillbaka. Ingen av oss kände sig så vidare sugna på att fortsätta promenaden. Vi pratade om hur vi båda hade haft det sen i vintras, och Julia berättade att hon hade varit i Stockholm på julafton hos sin familj i alla fall. Jag hörde helt plötsligt min egna röst från hennes väska. Hon rotade och drog upp sin mobil. "Its Felicia" konstaterade hon. De småpratade lite tills hon avbröt engelskan och utbrast på svenska, helt obegripligt: "Har Martina tagit självmord? VA? Det får inte vara sant!" efter ett par korta få ord la hon ner telefonen i väskan igen och föll ihop på marken med tårar i ögonen.
----------------------------
Det är såhär dramat börjar... det kommer bli trubbel nu flickar och pojkar, kommentera!

RSS 2.0