Caties perspektiv
Jag mådde alltid bra av mina jogging rundor. Jag är väldigt aktiv av mig, vältränad. Det är mest för att jag ska kunna äta precis vad jag vill, utan att behöva få komplex. Jag är en tuff tjej med attityd, och självförtroende har jag gott om. Allt detta hade jag samlat på mig efter att min mamma dog i cancer för 9 år sedan. Jag hade varit så vek, så svag. Bara gråtit. Min pappa och mina två äldre syskon John och Aneleigh hade inte varit bättre. Under flera år hade jag varit en osynlig skugga i skolan. Jag hade inte varit blyg, det hade jag aldrig varit, men sorgen tyngde mig. Men en dag ryckte jag upp mig och sa till mig själv, Catie, du är stark. Du klarar det. Och ja, nu var jag här. När jag skulle börja fjärde klass flyttade vi från Salisbury, en liten stad som ligger ungefär en timme ifrån där vi bor nu, i London. Pappa klarade inte av det helt enkelt. Jag ruskade om mitt plantinblonda hår. Det var så här naturligt, och jag gillade det. I mina hörlurar dunkade all möjlig popmusik. Jag älskade musik, men min sångröst var usel. Jag sjöng bara i duschen, när ingen annan hörde. Möjligtvis kunde Aneleigh komma och baka på dörren och be mig att hålla käften, men hon sjöng inte så mycket bättre själv, så vi brukade alltid skratta åt varandras röster. Annars stod jag min syster nära. Hon var tre år äldre än mig, alltså 18 år. Min bror var 20 år, men bodde fortfarande hemma. Han hade tagit mammas död hårdast. Jag tror aldrig att han har blivit sig själv efter det igen. Jag hade ju bara varit sex år när det skedde, och Aneleigh hade varit nio år, men John hade varit elva, och han hade förstått processen. Jag hade nog inte riktigt fattat att mamma var borta för evigt förens pappa skrek det till mig en gång när jag var yngre, och hade frågat "När kommer mamma?" Det var under perioden pappa hade varit som mest deprimerad. Han hade till och med hoppat över jobbet ibland. Min pappa är läkare. Under tiden han skippade jobbet hade vi det ganska knapert, och en kväll så hade jag hört John skrika på pappa att han måste ta sig i kragen, efter som vi svälte. Och bokstavligen, jag, Aneleigh och John hade knappt ätit något alls på flera månader. John hade ibland lyckats sno pappas pengar och gått och handlat mat åt oss, och det var så vi hade klarat oss.
Jag kom fram till ett supermarket och bestämde mig för att köpa vatten. Jag hade glömt mitt vatten hemma, och efter alla dessa tankar är det skönt att få något svalkande, trots att det bara tre plusgrader ute. Jag plockade ur en vattenflaska och gick mot kassan. "1 pound, thank you", sa tjejen i kassan. Hon såg ganska uttråkad ut. Jag fattade inte varför de inte kunde le istället. Jag sträckte fram pengarna och log "Thank you". Jag tittade ut genom fönstret. En klunga tjejer hade samlats utanför affären. Tjejen bakom kassan hade tydligen också märkt det, och hon stirrade ut, och log någonstans. Jag försökte följa hennes blick. Det var en mörkhårig kille. Han kändes bekant på något sätt... Jag gick ut och försökte tränga mig fram bland ett femtiotal tjejer. Jag granskade honom närmande. Han hade varit med i X-Factor, så mycket visste jag. Jag hade väl inte tittat så mycket, men ibland när jag var uttråkad så kunde jag sätta på teven totalt random. Jag trängde mig fram yttligare och försökte nå fram till honom. "Excuse me... you were in the X-Factor huh?" Han nickade undrande. "Thanks, I was wondering, haha". Ett leende uppenbarade sig på hans läppar. Han mötte mina ögon. Hans ögon var underbart bruna.  "Whats your name?" frågade han. "Guess you don't want to touch my hand... I probably smell really horrible. I'm Catie West. Whats your name?" Han skrattade igen. "I'm Zayn Malik. You don't smell. By the way, it is hot with girls who training", svarade han. Han andedräkt syntes i luften. Jag hade knappt märkt hur tyst det hade blivit. Alla de femtio tjejerna som stod med sina mobiler och försökte fota hade tystnat. Alla stirrade på mig. Den blonda tjejen, med de ljusblåa ögonen, träningskläder. Flåsande. Troligen undrade de varför Zayn pratade med mig. Jag tittade bland tjejerna. Alla hade fina kläder. De flesta var överdrivet söta. När jag var yngre skulle jag ha brytt mig, men det gjorde jag inte nu. "Catie?" hörde jag en röst bland tjejerna. En tjej med eldrött hår och mörkgröna ögon tittade på mig. "Oh, hi Annie", sa jag och log. Annie var en av mina bästa vänner. Jag hade ganska många vänner, och jag älskade allihopa. "I didn't know that you liked One Direction?" frågade hon. Jag tittade frågande på Zayn. "Is that the band you are in?" Han skrattade igen. "Yes, exactly", svarade han. Där var de där bruna ögonen igen. Jag log snett. Plötsligt kom det massa svarta skåpbilar och fotografer dök upp runt om oss. Zayn grabbade tag i min hand och drog bort mig där i från. "Catie, run", viskade han. Jag sprang allt vad jag hade, utan att ens veta varför. Tjejerna kom inte efter. Annie hade troligen stoppat dem. Hon skulle nog älska tanken att jag var ensam med en av killarna i hennes favoritband. One Direction, just det. Det var dem hon hade tjatat om i ungefär ett halvår nu. Typisk Annie grej. Hon hade förälskat sig i många kändisar innan. Zayn drog in mig i en gränd. "What are we doing here?" undrade jag och kollade mig omkring. "Papparazzis... everywhere", flåsade Zayn. "Is it hard to be famous?" undrade jag. Jag slog mig ner, mitt där jag stod, och drack några klunkar av mitt vatten. "Yeah. But I love it", sa han och log mot mig. "I'm only wondering what I doing here", sa jag eftertänksamt och tog yttligare en klunk vatten. "They will wonder who you are", svarade han och stirrade på min vattenflaska. "Do you want some?" sa jag och skrattade. Han skrattade med mig och jag gav honom flaskan. Han drack några klunkar. "Thanks", sa han. "I have to finish my traingpass now. It was fun to meet you", sa jag och log. "Fun to meet you too. Hope we see each other soon again", svarade han och gav mig flaskan. "You will. Annie, the redhaired girl, she is a real stalker. She will force me to come with here, haha. Bye Zayn", sa jag och vinkade. "Hug?" frågade han och sträckte ut armarna. Jag kramade honom. "We don't know each other. And I hugged you. Thats strange", sa jag. Han skrattade och vinkade lite smått. Jag gick ut på gatan och möttes av massor av kameror igen. Folk försökte ställa frågor till mig. "What do you want? Go away", fräste jag till en reporter som hade frågat om jag hade något på G med Zayn. Jag kände ju honom inte ens, som sagt. Föresten behövde jag inga mer killar i mitt liv. Jag hade massor av killkompisar, plus att jag kände alla Aneleighs gamla pojkvänner. Hon hade haft massor. Fast å andra sidan var hon väldigt snygg. Vi var väldigt lika varandra till utseendet, så jag antar att jag också var snygg. Fast, jag såg mig inte på något speciellt sätt. Jag var, och skulle alltid vara Catie. Inget annat.

---

Första perspektivet från Catie! Hon som tipsade mig om den här karaktären har inte svarat, men jag använder mig av hennes karaktär i alla fall.
Kommentera, vad tycker ni? :D