Jag har startat en ny novellblogg med mina två vänner.

så besök.......

 

Jag är sjukt ledsen, hörni. Bloggen läggs ner.

Jag har inte tid eller ork för att skriva novellen längre. Jag skulle önska att jag hade det, men det tar 1-2 timmar att skriva ett kapitel och så vidare. Jag vill bara att ni ska veta hur sjukt glad jag blir varenda gång ni kommenterar. Men skolan börjar nu, och jag kommer få betyg det här året, och jag är en ganska ambitiös person, och vill verkligen ha A i de flesta ämnen. Och för er som läste Its Gotta Be You vet ni att musik betyder asmycket för mig och att jag tänker satsa de kommande åren. Men tack, som sagt, till alla er som har läst. Speciellt tack till er som lämnar kommentarer, känn er speciella! Ni har gjort mina dagar. Jag kommer inte ta bort bloggen, ifall någon skulle vilja läsa novellerna.

Jag är hemskt ledsen, Jennifer, Ellen, Ida och Cajsa att jag aldrig skrev klart novellen ni var med i.

Vet att ni alla kommer bli besvikna, men ja. Jag känner att kapitlen inte har varit speciellt bra senaste tiden heller. Gud vad jag skriver, hahah. Kramar till er alla.

UPDATE: Tack för kommentarerna. Ni är världens finaste bloggläsare ♥

Det var så...märkligt att sitta uppe på läktaren vid fotbollsplanen tillsammans med Bliss och kolla på Aaron och hans lag. Även fast jag satt så här högt uppe kunde jag se att han kastade blickar på mig konstant. Idag hade jag bara satt upp håret i en hästsvans, och helt skippat sminket. Vilket var ett klokt val, eftersom jag hade gråtit hela tiden. Jag sjöng tyst på "So Sick". Sedan slog det mig att det var Nialls audition låt, så jag slutade tvärt. "I don't like to see you like this. You isn't my June anymore", sa Bliss och la armen om mig. Jag lekte med de för långa ärmarna på min kofta och snyftade. "I'm so terrible... I wish I'd never met them", snörvlade jag. "Don't do", sa Bliss. Jag lutade mitt huvud mot hennes axel. Vi var verkligen bästa vänner, i ur och skur. "June, learn to regret things and move on. Always regret the wrong things you do in your life. I will always love you because you are my best friend. What you did was awful, not you. When you feel like you are over Niall I think you should talk to them all and build up a good relationship with them. They were you friends. No matter what Niall will think. Harry, Zayn, Louis and Liam are your friends. Show them who you really are. And tell Niall how sorry you are. I understand him to 100 %, but every single human deserve a second chance", sa Bliss. Det kom ingenting annat än självklara, intelligenta saker ut ur hennes mun. "Everything was okay between us for a while... we said 'friends' and hugged each other, and then... I kissed Harry. I feel like shit and the only thing I can do is feel it", sa jag. Jag märkte att killarna var klara med sin träning. Aaron gav mig en lång blick innan han försvann in i omklädningsrummet. "He look at you all the time", sa Bliss. "I know", sa jag. Några minuter senare kom han upp på läktaren. "Hi June", sa han och satte sig på huk framför mig. Jag kollade på honom. "Hi Aaron", svarade jag lugnt. Bliss höll stenhårt i mig nu. "Why did you kiss all of them?" frågade han. "How did you know?" frågade jag men paniken började sprida sig i kroppen. Han drog upp sin iphone och scrollade ner innan han verkade hitta det han sökte. Han gav mobilen till mig. Det var en artikel från sugarscape. 

Under var det fyra bilder. En när jag kysste Harry, en när jag kysste Zayn, en när jag kysste Louis och en när jag kysste Niall.

"It isn't your problem", sa jag och gav honom mobilen. "You are sad. I'm your boyfriend. I'm here for you", sa han och försökte omfamna mig. "Don't touch me. Your not my boyfriend. It is only one guy in this whole stupid world who I want to be my boyfriend. But he hates me. Just leave me Aaron. I'm sorry, but, just leave me", sa jag. Jag tog Bliss hand och drog iväg henne bort från skolan. Vi gick hem till Bliss för att baka. Jag var så ilsken, ledsen, irriterad. Jag tog ut min ilska på degen. När jag tagit i ett tag började jag gråta hysteriskt igen och satte mig ner på golvet. "Why me?", sa jag och drog bort tårarna under ögonen. En halvtimme senare satte sig Bliss bredvid mig. Hon stoppade in en bulle i munnen på mig och jag åt av den. Långsamt. Hur länge skulle det behöva vara så här? "It is Harrys birthday today", sa jag plötsligt. "Be friendly", sa Bliss. Jag nickade, samlade mig och ringde. Några signaler gick fram. "Harry Styles", sa Harrys röst. Han lät glad. Jag hörde massor av röster i bakgrunden, bland annat två tjejröster. "Happy Birthday Harry", viskade jag tyst.

 

Jag var så glad att Liam berättade för dem. Om hela våran historia. "We like each other, but we don't love love each other, if you understand", sa han och tittade på mig. "I was so happy yesterday on the hospital, because she was alive, so I kissed her. And then I understood that she was the woman in my life. When me and Louis bought a birthday gift to you, Harry, I saw her and I got so lucky, but I ignored the feelings. I mean, we weren't friends or something. The only we have to do now is spend time with each other. And when we really really know each other, we going to be surely in love", sa jag. "Okay, this is to adorable to be true", sa Elena. Killarna instämde. Harrys telefon ringde. "I think it is June", sa han och log. Det såg ut som om alla förväntade sig att Niall skulle reagera negativt, eftersom alla stirrade på honom. Han satt bara stilla. "Harry Styles", sa han glatt. Vi andra pratade med varandra. Harry stoppade ena fingret i örat för att höra henne. "Thanks", sa han enkelt och la ner mobilen. Sedan tittade han på oss alla. "I think all of you were right about June yesterday", sa han och satte sig ner. Det blev alldeles tyst.

---

Del 20, kommentera vad ni tror om allting! :D

förlåt för dålig update, mitt internet har varit nere ett tag. Och ni har blivit sämre på att kommentera! Ni gör mina dagar när ni bara slänger iväg en feedback, så jag skulle bli väldigt tacksam! :) ♥

"Hi, it is Catie. You know, the weird girl who just came to you like you are a ordinary guy" Jag kunde inte låta bli att skratta. "But I'm a ordinary guy", sa jag i telefonen. Här satt jag, på Harrys födelsedag, och snackade med Catie. I och för sig var klockan 9 på morgonen. Harry hade inte bett oss komma och väcka honom förens runt 10 tiden. Jag visste att resten av killarna skulle försöka fixa en ordentlig frukost. Egentligen skulle jag också varit med, men jag smsade Niall och sa att Catie hade ringt. Elena var ju där också. Jag gillade henne med. Hon var en person som var lätt att tycka om. Liksom, enkel att snacka med. Social. Det var lite komiskt det hela. Hon hade hängt med oss nu i två dagar, och skulle vara med oss i morgon också. Jag undrar vem som hela tiden ville ha henne med av killarna. Louis eller Harry, förmodligen. "Don't pretend", sa Catie. "Do you want to meet up or something? I want to know you better", fortsatte hon. "Sorry, I would love too, but it is Harrys birthday today. Tomorrow maybe?" undrade jag. "Send him a happy birthday wish from me. See you tomorrow then, but, where?" Jag funderade, men kom inte på något. "How about where we first met?" frågade jag. "Sure, see you tomorrow then". Jag fixade i ordning mitt hår medans jag sjöng lite. På Taylor Swifts "You Belong With Me". Jag hade gjort en cover på den i en "manligare" version för ett tag sedan. När jag var klar satte jag på mig ett par chinos och en enkel t-shirt med tryck. Jag slog mig ner framför datorn och gick in på twitter. Jag brukade inte vara särskilt aktiv där egentligen, men jag ville ju skriva happy birthday till Harry. 

Skrev jag. Bara några sekunder senare hade jag 30 retweets. De ökade inom de kommande minuterna. Jag kollade på mina mentions. En tjej undrade om jag kunde ha en twitcam. Varför inte? Jag var för lat för att gå till Harry och Louis lägenhet och hjälpa till. Jag länkade en twitcam och började snacka. "Vas happenin?" började jag att fråga. "It is Harrys b-day today... I will go up to Harry and Lou's apartment soon... I'm just to lazy right now", förklarade jag för fansen. Jag svarade på några frågor och berättade vad jag skulle ge till Harry i present. Jag avbröts av att en dörr öppnades. Det var Liam och någon tjej. "Liam!" utbrast jag. "Sorry guys, I have to end now. Have it great today". Jag stängde ner datorn och kollade på Liam. Jag kollade undrande på tjejen. "This is Jennifer, and Jennifer, this is Zayn. Jennifer, Zayn, Zayn, Jennifer", sa Liam. Jag log mot henne. "Hi". Vi tog i hand. Värst vad vi hade blivit gammalmodiga här då. Sedan gav jag Liam en bamsekram. "Jennifer will follow us up to Harry and Louis. We are a bit late, and you too. Niall texted me and told me to bring you with me. Come on now". Jag kollade på klockan och insåg att han hade rätt. Vi gick upp tillsammans. Louis släppte in oss. "Hey guys. Harry is still sleeping. Hi Jennifer, I was with Liam on the hospital. I'm Louis", sa han sedan och hälsade på Jennifer. "Are you okay?" frågade han sedan henne. Hon nickade. "Much better. But I have to rest a lot", svarade hon och log. Det var inte förens då jag noterade hennes och Liams ihopflätade fingrar. Louis stirrade också på dem. Jag och Louis utbytte först en blick innan vi tittade på Liam. Hans min sa inget. Vi gick in i köket. Niall och Elena hälsade också på Jennifer. "I just wanted to say thank you. I would be dead by now, but I'm not, thanks to you", sa Jennifer och kramade Elena. Jennifer fick tårar i ögonen. Jag förstod henne. Tänk att titta rakt in i ögonen på den personen som räddade ens liv. Elena var hennes sista hopp i livet. Om hon inte hade märkt henne hade hon dött. Jag tittade på när Elena besvarade kramen vänligt. Jag fick en känsla av att de skulle bli bra vänner. Samtliga av oss gick in i Harrys sovrum, och sjöng. För en gångs skull hade han haft på sig en pyjamas. Han visste ju att Elena var där och ja. Han ville väl undvika pinsamma situationer. "Happy B-day Harry. You are a big boy now", sa Louis. Harry gjorde en grimars. "Wow, real breakfast", sa han förvånat. "We wanted it to be special", sa Niall. Louis nickade. "We two maded it". Harry log mot dem. Hans blick fastnade på Liam. "Hi Liam, and hi Jennifer", sa han och log stort. "It is kinda creepy that everyone of you know my name", sa Jennifer och skrattade. "Liam told us", log jag. Jennifer log mot mig. Harry öppnade sina presenter. Elena och Jennifer ursäktade sig för att de inte hade några presenter. Harry viftade avvärjande med handen. "Jesus, I have knew you Elena for two days and I just met you Jennifer. It really doesn't matter and I didn't expect any gifts", sa han. Vi alla njöt av den lyxiga frukosten medans vi pratade om allt möjligt. "I talked to Catie today", sa jag. "And?" undrade Niall intresserat. "We going to meet each other tomorrow", sa jag. Jag kunde inte gömma ett leende. "Exciting", sa Liam och log. "Just one question... who are Catie?" Vi kom på att Liam inte visste något om Catie. Ingen av de andra hade gjort det heller innan signeringen, så jag klandrade honom inte. "Zayns future girlfriend", retades Elena. Jag sträckte ut tungan åt henne. "No, it is a friend of mine"; sa jag lugnt. Man kunde inte kalla oss vänner, men jag kom inte på något bättre ord. Vi var tysta ett tag. "I want to tell you something...", sa Liam och tittade på Jennifer. Vi alla tittade på dem. "Jennifer isn't just a friend of mine", började Liam, och Louis mumlade "As if we didn't knew that". Liam gav honom en irriterad blick och fortsatte: "She is the woman in my life".

---

Kort kapitel, men är ganska trött, hehe. Kommer skriva hela dagen imorgon, och ha till framtiden, om man säger så. Men vad tror ni kommer hända mellan Zayn och Catie? Och vad tror ni hände på sjukhuset som fick Liam att säga att Jennifer var kvinnan i hans liv? Kommentera! :D

Del 18 finner ni här nedanför.

WOOOAH. Redan del arton, och mina läsare har ökat massor! Tack för alla kommentarer, fortsätt att sprida novellen! :)

För att reda ut allt det här om June: Hon vill inte Niall illa. Hon har bara inte kontroll över sina känslor. Och anledningen till att hon först kysste Harry var för att se om Niall blev sårad eller inte, vilket han blev. Och för att sedan "sopa bort" sitt misstag låtsades hon bara som om allt var helt vänskapligt och gjorde det därför på alla, alltså kysste dem. Hoppas ni förstår bättre nu!

---

 

Jag betraktade henne. "No. I don't want to pretend that we are friends. I don't even want to see you. Bye", sa jag och reste mig upp. Jag gick ut från Starbucks så snabbt som det bara gick, eftersom tårarna började uppenbara sig i mina ögon. Jag ställde mig lite längre ner på gatan och ringde till Louis. "Can you pick me up?" var det första och enda jag sa. Det var ju bara Louis som kunde köra hitills, Harry höll däremot på att ta sitt körkort. 10 minuter senare svängde Louis bil upp på gatan. Jag hoppade in i framsätet. "How are you Niall?" undrade Louis oroligt. Jag höll in gråten. "Fine", sa jag och bet ihop. Vi åkte hem under tystnad. "Follow me up. It is time for you to tell us everything", sa Louis och tog tag i min arm. Vi gick upp till hans och Harrys lägenhet. Harry, Zayn och Elena låg i en hög på golvet och asgarvade. Jag kunde inte låta bli att le lite. "Twister", sa jag. Louis nickade. "Heeeeey Nialler", sa Zayn och skrattade. Sedan fick han syn på min min och slutade tvärt. Han stötte till Harry i sidan. Både stirrade på mig. "How are you?" frågade Harry oroligt. Elena tittade också tyst på mig. Förmodligen tänkte hon att hon inte passade in att vara här just nu. Och som om jag hade läst hennes tankar, sa hon: "Maybe I should go". Hon tittade på mig. Jag log halvhjärtat och skakade på huvudet. "No, stay", sa jag. Hon nickade. "Come here", sa Harry och förde mig till soffan. Direkt när alla fem hade satt sig i soffan, och både Louis, Harry, Zayn och Elena stirrade på mig, bröt jag ihop. Totalt. Jag bara grät och grät. Killarna kramade om mig. När det hade lugnat ner sig berättade jag allt. Från början till slut. Alla var tysta. Sedan sa Harry: "And I think I should tell you all about yesterday. While Louis and Liam were on the hospital did I kiss June. I know it was wrong, but she was heartbroken and I love her, as a friend. So yeah... and I promise, I got so suprised when she kissed me on the signing today, my only thought was 'Why?' I'm so sorry Niall. June told me that you loved her, and I can't get why I kissed her then. Sorry mate", sa Harry. Någonstans hade jag väl redan förstått det, eftersom June inte bara kan ha kysst Harry på måfå. "Its okay Harry. Honestly I don't think I love her anymore. She is... awful. She plays around with my heart and my feelings. She did with you too Harry, don't you see it?" Men Harry var tyst. I stället var det Elena som yttrade sig. "Maybe you don't care about my opinion, because I don't know you at all, almost, but I know how girls act. Some teenager girls is popular in school, got the typical high school boyfriend who is in the soccer team, but when she is home... is she totally alone. Maybe she is unhappy. Some are together with guys the don't even like, only because they don't have any self confidence. And when they really love someone is it hard to understand their feelings. Some can't control them, because they don't know what the feelings means. Maybe it is like that with June", sa hon. Vi alla kollade på henne. "She got a boyfriend... that was the first thing she told me after I kissed her the first time. He was in the soccer team. He have to be hurt by now", sa jag. Harry skakade på huvudet. "No, he's not. June told me that she broke up with him after you kissed her. Because she didn't know who she really loved..." Alla tittade på varandra. "I think Elena is right", sa Louis till sist. "It sounds exactly like June", instämde Zayn. "But I still don't want to see her", sa jag bestämt, även om jag faktiskt inombords kände mig osäker. Fast sedan ångrade jag mig om osäkerheten. Hon hade trots allt sårat mig, och det rejält. "Thank you Elena", sa jag och sträckte ut armarna. Hon gav mig en kram. En kram som jag verkligen behövde.

 

"Okay, I just can't get that Zayn gave you his number today", pladdrade Annie på. Vi satt hemma hos henne, i hennes enorma rum. Det var kväll och Annie hade en klassisk sleep over. Förutom vi två var det Rebecca, Christina och Lucy, samt även Sarah och Britney, våra nyfunna vänner. Jag log. "I like him. He is nice", sa jag. Resten av tjejerna började fangirla om att vi kanske skulle bli tillsammans. Jag trodde inte det va. Som sagt hade jag nog med killar. Min bästa killkompis hette Edmund till exempel. Ett klassiskt brittiskt namn, men hans föräldrar var den traditionella typen. I skolan var han den smarta men sportiga killen, som tjejerna gillade. Alla kallade honom för Ed hela tiden, eller Eddie. "So Sarah and Britney, why was your friend Elena there today?" frågade jag. "They guys told everyone that in the beginning", sa Sarah. "Whatever, maybe she didn't hear. She helped some girl who meant much to Liam yesterday, and then like a thank you gift, Liam gave her privacy time with the guys. And obviousley they liked her. So now shes hanging out with Louis, Harry, Niall and Zayn. She will sleep with them again. But she will tell us everything tomorrow, when we are going home", sa Britney. Jag nickade. "I'm not a fan, but they sing good. After I met Zayn I actually listen at Forever Young. That was the only recorded song. Anyway, I will call Zayn tomorrow and ask him why he gave me his number. Let's have a pillow fight now instead", sa jag. Sedan hade ett kuddkrig brutit ut. Jag älskade att vara barnslig.

---

Händelselöst kapitel, kanske. Är det någon ni vill ha ett perspektiv ifrån eller något annat önskemål? Som sagt, TACK för alla kommentarer. Det peppar mig supermycket! Och att ni fortfarande läser fast att uppdateringen under sommaren har legat på noll. Kommentera! :)

Jag tittade på Harry och började gapskratta. "How many of you thought that me and Harry had something together?" sa jag och kollade på killarna. Alla bakom bordet räckte upp handen, och de flesta fansen med. Jag himlade med ögonen och gick och gjorde samma sak på de tre andra killarna. När jag kom till Niall bet jag mig i läppen och kollade in i hans blåa ögon. "I'm sorry", mumlade jag innan jag gjorde samma sak på honom som jag hade gjort på de andra. De hade varit en vild chansning, det enda jag ville veta var Nialls reaktion. Jag gillade inte Harry på det sättet, och han hade ju kysst mig igår. Just då hade det känts bra, som tröst. Det var som när jag alltid satt i Aarons armar och han tröstade mig när jag var ledsen. För tillfället kände jag med hjärtlös, elak, förvirrad och allmänt... inte jag. Jag spelade på Harrys känslor, på Nialls, på Aarons. 3 killar. Plötsligt insåg jag vem jag verkligen älskade. "Niall, can we talk later?" undrade jag när jag hade avslutat kyssen. Han nickade. Jag gav honom en kram till och gick sedan. Jävla, elaka mig. Om Bliss var här skulle hon säga "Whats happening with you, June?" och sen skulle hon ge mig ett peppsamtal så att jag blev mig själv igen. Det hade hänt många gånger. Jag var en snäll person egentligen, och hade alltid varit. Men ibland kunde jag inte kontrollera mina känslor. Jag skämdes så. Niall skulle säkert inte vilja ha mig nu ändå. För att jag är så hemskt. Fan vad dum i huvudet du är, June. Jag skrev en snabbt sms till Harrys mobil medans jag gick ut från signeringen.

Självklart skulle jag snart börja gråta igen. Som alltid. Jag behövde Bliss här och nu. Jag ringde till henne. "Where have you been? You haven't talk to me at all! June I'm worried!" var det första Bliss sa. "You shouldn't care, I'm a horrible person Bliss!" Medans jag grät berättade jag om hela historien. Bliss var tyst ett tag när hon hade berättat allt. "June. I mean this now. You are awful. How could you? Guess if Niall is sad now? You have to talk serious with him. Don't expect him to want you know. Why did you kiss Harry?" Som vanligt sa hon alltid sanningen. Men vi var så bra kompisar så det spelade ingen roll. Jag tyckte snarare om det. "I don't know, I wanted to know Nialls reaction! I'm so selfish". Bliss tröstade mig. Som hon alltid brukade göra.

 

Stämningen var minst sagt tryckt efter att deras stylist, June kommit. Zayn hade snabbt berättat för mig. Jag satt mitt i mellan honom och Louis. "We talk about this later", hörde jag Harry säga till Niall innan han klistrade på ett leende för fansen. "ELENA! HOW DARE YOU!" hörde jag två bekanta röster säga i mun på varandra. Jag tittade på Britney och Sarah, som var i sällskap med två andra helt okända tjejer. "When we saw that you sat here with the guys... oh lord", började Britney. "Why didn't you answer? We thought something happend with you!" fortsatte Sarah. "You didn't call my parents, please say you didn't?" frågade jag oroligt. "Na, we didn't", sa Britney. "Where did you sleep?" undrade hon sedan och kollade misstänksamt på mig. "At our place", sa Louis, som tydligen hade lyssnat på samtalet. "I can tell you everything tonight", sa jag. Men Britney och Sarah lyssnade inte. De stirrade på Louis. "Get your stupid autographs now", sa jag och log mot dem. "We forgot to tell you. This is Annie and Catie. We met them and became friends. Catie isn't directioner, but she met Zayn before", sa Sarah. Jag vet inte om det bara var jag som märkte det, men Zayn hade hela tiden tittat på den platina blonda tjejen. En snygg tjej. Jag blev genast avundsjuk på hennes utseende. Sen kollade hon på mig. Hon måste känt min blick. "Hi", sa hon. Hennes rödhåriga kompis sa samma sak. Vi alla tre log mot varandra. "Hi Zayn", sa hon med ett leende. "Hi Catie", svarade han generat. "As you said, we met again", sa hon. Båda två skrattade. Alla vi övriga som stod i närheten av bordet hade tystnat, och samma sak med mig, Louis, Harry och Niall. "I want a autograph now Zayn. Here, sign my paper", sa hon. Han skrev sitt namn, men även sitt nummer. Jag och Louis utbytte en blick. Catie och Annie fick autografer från alla. Så vitt jag förstod var inte Catie en directioner, som vi kallade oss, men jag antog att hon inte ville vara oartig. "See you later!" sa Sarah och Britney när de fått sina autografer. Jag log och vinkade. "Your friends?" frågade Zayn. Jag nickade och svarade: "Your future girlfriend?" Han kollade blygt ner. "No, we just met each other one time. She came to me like I was someone you can see on the road. And she is handsome", sa han. Jag nickade. "I have to agree. She make me feel ugly", sa jag och log mot honom. "You are really cute. I don't like when girls says like that", sa Zayn och skakade på huvudet åt mig och fortsatte signera. "Not me neither", sa Louis. Jag gav honom ett leende som han besvarade. Ungefär en halvtimme senare fick vi gå. "You already feels like on of us", sa Louis och la armen om mig medans vi gick ut till deras bil. Deras livvakt, Paul, gick med oss. "Wow, really?" sa jag och skrattade. "What do you say about hanging out with us today?" frågade Harry. "I can't", sa Niall snabbt. "But with us three?" undrade Zayn. Jag nickade och log. "I'd love to", svarade jag. Vi sa hejdå till Niall. Han gav mig sitt nummer samt en kram. "Good luck", sa jag. Han log. "Thank you".

 

Jag började gå mot Starbucks. June hade sagt att vi skulle träffas där. Eller, hon hade skickat ett sms. Jag kunde inte beskriva känslan när hon kysste Harry. Jag trodde verkligen på det. Men det var tydligen bara ett litet skådespel från hennes sida. Jag var så grymt förbannad på henne och jag ville inte prata med henne egentligen. Så varför gick jag hitåt i alla fall? När jag kom in såg jag henne sitta vid ett bord. Hennes känslor framgick inte särskilt tydligt. Jag blev galen på henne. "I'm so sorry Niall. I don't deserve you. My feelings... I can't control them. But I don't love Harry. I swear I don't. I love you", sa hon. Om inte jag hade kysst henne den där gången under X-Factor hade inget av det här någonsin hänt. Jag bestämde mig för att vara ärlig. "June, I'm hurt. I didn't thought you were like this", sa jag. Hon sköt fram en latte till mig medans hon tittade ner i bordet. "To be honest, not me neither. I just wish that we can be friends. Cause I really really really love you Niall. And it would kill me if you don't even want to see me. Can we pretend that nothing of this ever happend?" Jag tittade på henne. Jag visste inte vad jag skulle svara.

---

Vad tror ni Niall kommer svara? Nästa del får ni antingen någon gång i helgen/Måndag, eller så kanske ni inte får någon om jag inte hinner, eftersom jag tyvärr åker imorgon igen. Kram på er, glöm inte att kommentera!

"So where do you live?" frågade Louis mig. Ärligt talat hade jag ingen aning. Det var mörkt på gatorna i London och det var Britney som brukade hålla koll på exakt vad vi skulle åka. Jag visste inte ens vad hotellet hette. "Uhm... I think its there...", började jag osäkert, "or maybe there", fortsattte jag och pekade rakt fram. Louis skrattade. Jag rodnade. "You don't know huh?" frågade han. Jag skakade på huvudet. "But I can call my friends, I just have to find my phone...", sa jag och började leta i mina fickor. Jag hittade inget. Var sjutton hade min mobil tagit vägen? Den dyra iPhonen jag hade sparat till så länge... borta. Fan också. "I think my phone is gone, maybe it fell out of my pocket when I took Jennifers phone", sa jag. Den här situationen blev pinsammare för varje minut. "Can I borrow your phone? I'm not hundred procent sure of the number to then, but I can try. There is nothing else to do". Louis skakade på huvudet. "Follow me home. It will be easier tomorrow then. No screaming fans after me outside your hotel". Louis svängde tvärt. Mitt hjärta började dunka snabbare. "Okay", sa jag tyst. "Nervous?" frågade han. Jag log snett. "You know, I'm not nervous at all, even if I will sleep in my idols house, no, not at all", sa jag. "Harry is kind. He will like that a cute girl like you is in his house". I den sekunden tittade han rakt in i mina ögon, och hela mitt ansikte blev rött. "Thanks", sa jag generat. Han skrattade igen. Vi svängde in på gatan. Så det var här de bodde, tänkte jag och log. Louis låste upp hans och Harrys lägenhet. Vi gick in. Min första syn var Harry i kalsonger. Mysigt. Jag tittade bort. "Woooow, Lou, I didn't know you would get a date with you home... I just going and put on some pants", sa han och försvann. "Are you hungry?" frågade Louis. Klockan var omkring halv två på natten, men jag var hungrig. Jag nickade. "It isn't often we got food home, but I will take a look in the fridge. Otherwise, I go down to Niall and fetches for you", sa han och log. Inte ens i mina vildaste drömmar hade jag tänkt att Louis var så här... hur ska jag uttrycka mig, omtänksam, snäll, beskyddande? Uppenbarligen hittade Louis inget ätbart i kylskåpet, för han gick ut. "Im back in a few minutes. Sit down", sa han och nickade mot soffan. Jag satte mig i soffan. Jag frös, och hade fortfarande på mig jackan och mössan. Jag tog av mig mössan. "So, whats your name? Jennifer?" frågade Harry. Han satte sig bredvid mig. Han hade satt på sig pyjamas. "No, I'm Elena. It was I who called Liam", sa jag. Harry nickade. "Liam is with Jennifer on the hospital, so he won't be with you on the signing tomorrow", sa jag. "Sounds like Liam have a secret crush", sa Harry och log mot mig. Jag log tillbaka. "I don't know. I heard him sing for her, and then I fell asleep". Harry kollade på min jacka. "Are you cold?" frågade han. "A bit", sa jag. Han reste sig upp och försvann in i sitt sovrum igen. Han kom tillbaka med sitt täcke. "Me too". Han bredde över täcket över oss båda. Louis kom in igen. Han såg road ut. "Niall got mad because I woke him up. But I got some chocholate bars for you, and a sandwich", sa Louis. Han satte sig under täcket han med och under tystnad åt vi av chokladen, och jag åt min macka. "Harry, Elena will take Harrys place on the signing", sa Louis efter ett tag. "Okay... why?" undrade Harry. "Liams gift to her because she saved Jennifers life", svarade jag. "Are you a directioner?" frågade Harry förvånat. Jag nickade. "Yeah", sa jag och log. "Wow, I didn't thought so. You were so calm", sa han. Jag skrattade. "I was so shocked before, and now I actually don't think about it. "Good", sa Harry och log. Killarna bäddade till mig på soffan och jag kröp ner mellan de rena lakanen. Jag kunde fortfarande inte fatta att jag låg på Harry och Louis soffa. Jag skulle förmodligen fangirlat bara igår, men det kändes så... neutralt.

 

Jag vaknade av att några doktorer pratade. "Good morning", sa en manlig doktor och log. "When will I get out?" frågade jag. "About two days. You need to rest. Everything is fine, but you have to eat medicine for a couple of months", svarade han. Jag nickade. "Where is Liam?" undrade jag. Liam ställde sig bredvid sängen. "Hi, Jen", sa han. "Is that my new nickname?" frågade jag och log. Han nickade. "I'm so glad I gave you my number after I helpt you with your math homeworks", sa han. "Me too. Where is the girl who saved me? I want to thank her", sa jag. "She left with Louis. Her name is Elena, and she told me to wish you luck", sa jag. Jag kunde inte låta bli att le lite. Jag vet inte om jag hade trott på det förut, men jag trodde på det nu. Kärlek vid första ögonkastet. Jag hade inte kunnat låta bli att älska att Liam hade hjälpt mig den där första gången, då jag åkte in med min longboard i lycktstolpen. Jag ville verkligen lära känna honom bättre, men det skulle bli svårt. Jag bodde ju i Wolverhampton, medans Liam numera bodde här i London. Samt var med i ett pojkband som skulle slå stort i världen inom kort. Troligen. Alla såg ju bra ut i bandet, alla sjöng bra, de var sig själva. Det var precis det som tonårstjejer fastnade för. Nog hade jag följt X-Factor, bara för att se hur det gick för Liam. Jag hade sett alla deras videodiarys, och garvat, samt saknat Liam. Thats it. Jag gillade honom, jag kunde inte ljuga. Men kär var jag däremot inte, men kanske kunde jag bli... "You look cute when you thinking", sa Liam. Jag flinade. Han log tillbaka. Det lilla leendet jag inte kunde motstå.

 

Jag skämdes. Rejält. Jag hade träffat June igår. Hon hade berättat. Hur Niall hade kysst henne. Hur sårad han var. Och hur förvirrad hon var över sina känslor. Hon visste inte om hon älskade sin expojkvän, eller Niall. I slutet av kvällen hade vi kysst varandra. Länge. Inte en vänskaplig kyss. En riktig. Och jag skämdes. Niall dyrkade henne. Jag hade kysst henne. Ibland undrade jag vad jag tänkte med. Det var fullt med fans på signeringen. Alla ville veta vem Elena var och varför Liam var borta. Jag log mot alla fans som jag signerade åt när jag kände Niall stelna till bredvid mig. Jag kollade upp. Fuck my life. Bokstavligen. Framför oss stod nu June. Hon gav en helt normal kram till både Niall, Louis och Zayn. Louis och Zayn verkade jätte glada att se henne. Hon hälsade på Elena och log stort mot henne. Sen tittade hon varmt på mig, lutade sig fram, la armarna om mig och gav mig en kyss. Jag kunde bara känna Nialls blick brännande emot mig, och bara höra tystnaden som uppstod från fanskaran. Ett enda ord upprepade sig i min hjärna. Varför?

---

Dadadadaaaam, dadadaddaaaaam. Hej på er igen, här får ni delen. Mitt internet krånglar, och funkar inte, så jag har synkat datorn med min iphone. Ska försöka att skriva en massa delar de kommande dagarna, eftersom jag sen ska bort igen. Min familj åker typ bort hela tiden på loven. Men vad tror ni kommer hända? Och tror ni att June och Harry får känslor för varandra? KOMMENTERA!

btw, from nowhere går det inte att fixa storleken på bilderna. förlåt för det, ska fixa det till nästa inlägg!

Nu blev jag, dunno. Skum. Tack för alla fina kommentarer från alla, jag blir superglad och kommer självklart att fortsätta skriva på en ny del så snart som möjligt. Jag ska nämnligen till USA på Måndag, och kommer vara borta i två veckor, vilket betyder noll update. För er som inte har läst Its Gotta Be You än kan ju passa på att göra det om ni vill. Det kommer med andra ord inte bli någon del förens om ungefär två och en halv vecka, ska packa och sådant så jag hinner nog bara börja på en ny del, men ska försöka för eran skull. Sen är jag lite konfunderad över en sak, vet inte om ni svenska läsare har lagt märke till det. Jag har fått engelska kommentarer, vet ni om det är spam eller om det är på riktigt? Och om nu ni engelska läsare använder translate eller så fall, kan ni på något sätt bevisa att ni är "for real"? Hahah jag är bara nyfiken. Ha en toppenbra sommar allihopa, ha kul och bada mycket till skillnad från mig hihi. Nejmen. Lyssna mycket om 1D också. Hehe. Kramar på er.

Den här gifen på Niall dödar. Han är så vacker, omajgosh. Tumblr är bäst, hittade den här fina där hihi♥

Jag gäspade stort bredvid Niall där jag satt i soffan. Klockan var 11pm, och jag var trött. Ovanligt. Louis, Harry och Zayn spelade fifa medans jag och Niall halvsov i soffan. Jag kände hur min mobil började vibrera i fickan. Det var ett osparat nummer. Jag höll tummarna på att det inte var ett galet fan som på något sätt hade spårat mitt nummer. "Yeah, Liam Payne?" sa jag och reste mig upp från soffan för att inte bli störd av killarnas skrikande där ute. Det var tyst i luren ett tag. Snart kommer skriket, snart kommer skriket, tänkte jag och suckade. "Hi... ehm. My name is Elena Wilson", började flickan i luren. Jag gnuggade mig i ögonen. "Okay?" sa jag drygt. Jag var inte på humör för att småprata med någon. Flickan, Elena, harklade sig. "Do you know Jennifer Trace?" Mitt hjärta stannade och jag blev genast piggare. "Yes, I know her, why?" sa jag snabbt. "I'm sitting with her in a ambulance right now... someone has abused her. I found her, and she told be to call you. I calling from her cellphone right now". Det märktes att Elena var omskakad. Varför visste jag inte, troligen av att ha sett en tjej ligga så där blodig på marken. "I'm coming", sa jag och gick ut i hallen. Killarna tittade förvånat på mig. "Which hospital is it?" frågade jag. Hon berättade alla detaljer för mig och till sist la jag på. "Where are you going?" frågade Harry. "Hospital", förklarade jag snabbt. Louis reste sig upp. "Who is it?" frågade Niall. "Louis, you know that girl we met when we bought a birthday gift for Harry? It's her". Jag kände mig förvirrad och rädd, utan att riktigt veta varför. "I'm coming with you. Boys, stay", sa Louis. Jag gav honom en tacksam blick. Vi gick ut till Louis bil och han körde mig dit, till sjukhuset. Jag avskydde att vara på sjukhus. Jag gillade inte tanken, för om man besökte ett sjukhus, var det på grund utav att någon man kände mådde dåligt. Vi gick raka vägen mot receptionen. "Hi, where are...?" Louis tittade på mig. Han kunde ju inte hennes namn. Min blick gick från Louis till kvinnan bakom receptionen. "Jennifer Trace". Kvinnan berättade noggrant för oss exakt vart vi skulle. Utanför rummet där Jennifer skulle ligga satt en tjej, ungefär i våran ålder. Jag gick fram till henne och satte mig på knä. Hon hade sin tjocka täckjacka på sig och en mössa, men ändå såg man att hon hade gåshud. Hon såg skärrad ut. "Are you Elena?" sa jag och tog hennes kalla händer i mina. Hon nickade. "I'm Liam", sa jag. Hon nickade. "I know. I'm a fan", sa hon. Ojdå. Inte så kul för henne. "Thank you, Elena. You saved her life", viskade jag. Hon tittade in i mina ögon. Hennes var blågröna, och håret var mörkbrunt. En sjuksköterska kom ut. "It's not so bad, we just need to sew her wounds. If that is kin to visit her before we sew, you are welcome in here", sa hon. Louis la armen om Elena för att trösta och värma henne. Jag gick in i rummet där Jennifer låg. "Hi Jennifer", sa jag tyst. "She lost much blood, that's why she's so tired. We'll give her iron tablets for blood count will increase and give her blood donations", sa sjuksköterskan. Jag nickade och tog Jennifers hand. "Liam", sa hon svagt. "Yeah, I'm here now", sa jag. "I leave you alone for a short while", sa sjuksköterskan och lämnade rummet. Det var bara jag och Jennifer här inne nu. "Sing something for me", mumlade hon. Jag försökte komma på en lugn låt. Jag började sjunga på Hero av Enrique Iglesias.

 

Hon tittade på mig medans våra fingrar flätades ihop. Tårar började rinna ner för hennes kinder. Jag fortsatte att sjunga efter refrängen. Jag förde hennes hand till mina läppar medans jag sjöng refrängen, I can kiss away the pain. "Dont leave me", sa hon tyst innan hon somnade in. Jag sjöng sista versen. You can take my breathe away.

Jag gick ut ur rummet, efter att motvilligt ha släppt hennes hand. "You guys can go home now if you want", sa jag till Louis och Elena. Elena hade somnat på Louis axel. Louis hade fortfarande armen runt om henne. "What about you then?" sa Louis. "I'm staying here. You have to do the signing without me", sa jag. "Oh no, not a signing", sa Louis och gjorde en grimars. "Elena told me that she and her friends would go on it", fortsatte han. "I have to give her something. She actually saved Jennifers life. She can take my place at the signing. You know, privacy time with you guys", sa jag. Louis log. "Well I wouln't mind. Go for it. I drive her home and pick her up tomorrow morning", sa Louis. Han väckte Elena och talade om planerna för henne. För första gången under kvällen såg jag att hon log. Louis gav mig en kram. Jag tiggde om en kram från Elena och det tog inte lång tid innan hon gav mig en ordentlig reklam. "Tell her that I wish she will be better soon", viskade hon. Jag log och nickade. "Of course", svarade jag. Hon och Louis vandrade ut från sjukhuset. Jag tittade efter dem. Sjuksköterskan kom ut och sa att jag fick gå in och gå och lägga mig där inne om jag ville. Jag gjorde det. När jag kom in i rummet möttes jag av ett strålande leende från Jennifer. Nu kunde jag gå och lägga mig i säkerhet om att hon mådde bra.

Mitt account är tyvärr helt knäppt, så jag får lägga till detaljer på designen allt eftersom. Till exempel har jag ändrat i menyn än så länge. Så jag ber om ursäkt för att designen kommer att se lite konstig ut ett tag. Tack kära läsare, del 14 finner ni här nedanför! ♥

UPDATE: Jag har beställt en riktig design nu, så den här får bli bra för tillfället. Istället för att sitta med design borde jag väl skriva en del? Kram!

Var det här verkligen en bra idé? Jag visste inte. Jag själv var faktiskt orolig. Jag satte i hörlurarna i öronen och lyssnade på musik. Det var kväll och vi satt på tåget mot London. Sarah och Britney snackade bredvid mig. Jag orkade inte lyssna. Det hade varit många om och men innan mamma och pappa hade gett med sig. Jag skulle ringa varenda kväll när jag hade kommit in på hotellrummet och varenda morgon när jag vaknade upp och skulle ut. Även om jag var orolig skulle det här bli superkul. Shoppa, hänga på stan, och självklart träffa mina idoler. One Direction. De skulle ha en signering redan imorgon, så om vi hade tur så skulle vi få prata med dem. Tanken gjorde mig nervös. Jag avbröts i mina tankar av att Sarah drog av mig mina hörlurar. "Hey what are you doing?" sa jag irriterat. Ingen slet av mina hörlurar när jag lyssnade, det var en regel. Då blev jag förbannad. "Breathe. We are soon there", sa Britney och log roat. Jag gjorde en grimars mot henne. "Remember, tomorrow when we go to bed, we might have hugged the guys!" sa Sarah. Jag log av tanken. Tänk Louis armar runt mig... åh. Han var så söt. När vi väl var framme i London checkade vi in på vårat hotell och gjorde oss hemmastadda. Det var ett mysigt litet 2 stjärningt hotell. Vi skulle stanna här till och med Måndag, och det var Fredag kväll idag. Vi hade studiedag på Måndag, så det passade sjukt bra. "I want dinner, 'cause I'm really hungry", sa jag. "Yeah me too, fish and chips?" instämde Britney. Vi alla nickade. Vi gick ut på gatan. Det snöade. I över morgon var det 1 Februari - vilket även betydde Harry Styles födelsedag. Han skulle fylla 17 år. Zayn hade fyllt år för ungefär några veckor sedan, och gissa om Sarah hade överdrivet. Hon hade skrivit "Congratz Zayn" på facebook, twitter, sin blogg, och inte bara en gång, utan en miljon gånger över allt. Zayn hade faktiskt svarat "Thanks love xx", till henne för att hon hade spammat sönder honom. Sen fangirlade hon över det i flera veckor. Japp, det var min Sarah. Troligen skulle Britney göra något liknande för Harry. Fast i och för sig ska jag inte säga något, jag bakade en tårta och skrev Louis Tomlinson 19 years på. Och åt upp den, forever alone. Vi satt och snackade om vad vi skulle göra under de här tre dagarna medans vi njöt av våra fish and chips.

Vi var på väg hem. Jag ville stå lite privat medans jag pratade med mina föräldrar, så ungefär 500 meter innan man kom fram till hotellet stannade jag och bad Sarah och Britney att fortsätta. Det spelade inte så stor roll, jag menar, även om jag skulle ha ringt när jag var inne i hotellrummet? Mamma och pappa behövde inte få veta något, och det hände inte så mycket på 500 meter. Jag ställde mig lutad mot en butik. Jag ringde mina föräldrar och sa att allt var okej, och att allt hade gått bra. Jag la på och skulle precis gå emot hotellet när jag hörde någon som kved. Det lät som personen i fråga hade väldigt ont. Eftersom jag uppfattade det så tydligt måste personen vara i närheten. Jag letade inte allt för länge innan jag hittade henne. Det var en flicka, i min ålder. Hon låg blödande på marken, och av min erfarenhet från tidigare händelser i mitt liv hade någon misshandlat henne, grovt. "How are you?" frågade jag. Korkad fråga. Hon kved bara mer. "Whats your name?" frågade jag medans jag knäppte upp min jacka. Jag kunde lägga min tjocktröja där det blödde som mest så att hon inte skulle förblöda. Min mamma var läkare, så jag hade lärt mig av henne. "Jennifer... Trace", hostade hon. Massa blod sprutade ut ur hennes mun. Jag försökte vara samlad. "Okay, Jennifer. I'm Elena Wilson. I'm going to help you, okay? I call ambulance. Do you want some one with you? Your parents or something?", undrade jag. "I don't live here", mumlade hon. Jag plockade upp min mobil och ringde nödnummret. Jag förklarade situationen. I säkerhet om att ambulansen var på väg försökte jag prata med henne för att hålla henne vi medvetande. "Do you know someone here then?" frågade jag. Hon skakade på huvudet först, men sedan tänkte hon efter. "I know someone, but I don't remember if I got his number", sa hon otydligt. Jag nickade och började leta efter hennes mobil. Jag hittade den i hennes vänstra framficka och drog upp den. "6782 is the code", sa hon. Hennes ögon höll på att slutas. Jag var tvungen att veta vem jag skulle ringa. "What is his name?" frågade jag. "Liam... Liam Payne", sa hon innan hon förlorade sitt medvetande.

---

Opps! Vad ska hända med Jennifer? Kommentera!

 

Just nu håller jag på med en ny design, eftersom jag tycker att den här är skitful. Jag vill ge er något snyggare och ordentligare, eftersom det här ska föreställa en seriös novell. Och ni som läser fanbloggar vet ju att de flesta har affilates, och varför inte ha det i novellvärlden också? Om du vill ha en affilate, det spelar ingen roll om det är en novell, din privata blogg eller en fanblogg, så kan du skicka ett mejl till [email protected], med en bild på dig om det är till din privata blogg, en bild på det fanbloggen handlar om det är en fanblogg, och en random bild på det din novell handlar om, förmodligen One Direction. Ni kommer även få en länk under länkar. I utbyte vill jag bara ha en länkning, antingen i menyn eller i ett inlägg. Hoppas många ansöker, tack så himla himla mycket för alla fina kommentarer jag får, jag blir otroligt glad av dem. Fortsätt kommentera och gör mig glad, kram! ♥

Beslutet om att göra slut med Aaron hade varit svårt på ett sätt. Han hade tagit illa upp, och faktiskt gråtit. Jag hade aldrig sett honom gråta i hela mitt liv, vilket gjorde att jag kände mig skyldig på något sätt. Han gillade mig fortfarande, det var en självklarhet. Men honom tänkte jag ta itu med senare... för tillfället var Niall viktigare än allt. Jag stod bara här nu och kollade in i dessa himmelskt blåa ögon och hade svårt att finna ord. "June", sa han andlöst. Jag tog ett djupt andetag och log blygt. "Hi Niall". Vi stod i ett par minuter och bara kollade på varandra. Han kliade sig i bakhuvudet och gjorde en gest för att jag skulle gå in i hans lägenhet. "Did Harry call you?" frågade han efter ett tag. Jag skakade undrande på huvudet. "No, why would he?" Han ryckte på axlarna. "Why are you here then?" frågade han istället. Jag samlade mitt blonda hår på vänster sida och tittade ner. "I just wanted to say that I'm sorry", sa jag tyst. "Over what?" frågade han. "My reaction when you kissed me. I mean, I got a boyfriend, it was because of that". Borde jag berätta att det var över mellan mig och Aaron eller kunde det vänta? Han kanske inte ville ha något med mig att göra, vem vet. "It is okay. I didn't know about your boyfriend, it was my fault", sa han ursäktande. Jag höjde avvärjande på handen. "I'm sorry too", sa han sedan. Jag log försiktigt. Han besvarade leendet på samma försiktiga sätt. "Friends?" frågade han efter ett tag och ställde sig upp. Jag ställde mig också upp. Jag nickade. "Friends". Vi kramade varandra. Jag drog in hans lukt och kände tårarna rinna ner för mina kinder. "Have a nice time until I see you next time", sa jag. "The same to you". Han förde mig till dörren. Jag vinkade lite stelt och började gå ner för trappan. Halvvägs ner stannade jag och tittade upp mot hans dörr. Han stod där och kollade på mig. Han hade antagligen märkt tårarna nu, men han fokuserade på ögonen. Jag vände på huvudet igen, med hans blick brännande i min rygg. Goodbye Niall.

 

Jag hade precis lämnat Hannah vid hennes dörr. Utan att kyssa henne. För någon timme sedan skulle jag ha gjort det utan tvekan. Med det var någon som brännde i mitt bakhuvud. Hannah var riktigt snygg. Blont hår, bruna ögon. Hon hade ett underbart ansikte. Men det var något inom mig som skrek NEJ. Jag vandrade tillbaka i den tysta natten mot våra lägenheter. När jag var riktigt nära hörde jag snyftningar. Jag tittade upp från marken. "June, sweetheart? How are you babe?" undrade jag. Det gick inte att ta miste på att det var våran unga, söta, platinblonda stylist från X-Factor. June ställde sig upp och kollade på mig. Mascara rann ner från hennes ögon. Jag gillade inte att se henne på det här sättet. Hon hade ju varit den glada, pigga tjejen som alltid peppade oss innan våra framträdanden. Hon la sina armar runt min hals och snyftade mot mitt bröst. Jag höll om henne. "Harry", sa hon med skrovlig röst. "June, tell me now, what happened?" Hon försökte säga något, men hon bröt ihop igen. "It will be okay again, whatever it is", sa jag och klappade henne försiktigt över ryggen. Min skjorta kändes blöt. "No", tjöt hon. Jag tyckte så synd om henne, vad som än hade hänt. "I drive you home now babe okay? You can tell me everything tomorrow", sa jag. Hon nickade. "Thanks Harry", sa hon otydligt. Jag la armen om henne och förde henne till min bil. Hon satte sig i framsätet. Hela vägen hem till henne nynnande jag på lugna låtar. Hon tittade ut genom fönstret och tårar rann ner för hennes kinder. "I'll pick you up at 6pm, is it okay?" Hon nickade. Båda två steg ut ur bilen. Jag gav henne en kram. "Hope you will feel better soon", sa jag och kysste henne på kinden. Hon log klent. Jag drog tummen under hennes ögon för att dra bort mascaran. "See you tomorrow then", sa hon och tog ett djupt andetag. Jag nickade och vinkade. Jag hoppade in i bilen och betraktade henne när hon gick in i sitt hus. Jag ville veta att hon verkligen kom hem ordentligt när hon var i det där tillståndet. Jag körde hem och kastade mig i sängen så fort jag kom hem.

---

Vad tror ni kommer hända? KOMMENTERA! ♥

Jag vill bara tacka för alla era kommentarer. Ni anar inte hur himla glad jag blir och bara mer peppad av att skriva. Jag laddar om nu, så kommer ni få en del imorgon. Kram på er alla!