Liams perspektiv
"Jennifer?" Jag betraktade gestalten som stod framför mig. Hon hade visserligen mössa och vantar på sig, men det gick inte att ta fel på det där brunröda långa håret. Jag hade inte sett henne på en jätte lång tid. Inte sedan den där dagen när vi räknade matte. Jag saknade de bruna ögonen. Hon vände sig om och tittade först undrande på mig, som om hon inte kunde placera mig. "Liam, oh god!" utbrast hon. Hon gick fram till mig och log. "I haven't see you since... the day you helped me with the math. I got a A on that test by the way. Thanks to you", sa hon och log. Hon hade en mössa som föreställde en panda på sig, med två utstickande öron. En mjuk jacka prydde henne och hon hade vantar som såg hemmastickade ut. "So good", sa jag och log snett. Hon tittade ner och fick en mjuk rodnad på kinderna. "So... how are you?" frågade hon och tittade försiktigt upp igen. "I'm fine. We got signed by Simon", svarade jag. Hon nickade. "Congrats". Vi stod tysta ett tag, men vi visste båda vad vi tänkte på. Vi mötte varandras ögon för ett ögonblick, innan jag drog in henne i en varm kram. Hon lutade sitt huvud mot mitt bröst. Vi hade mötts på ett underligt sätt, när hon ramlade. Vi hade träffats två gånger. Men jag tyckte så mycket om den här sprudlande glada tjejen. "It was fun to meet you again Liam. Good luck with you carrer. You guys will be big, I promise you", sa hon när hon släppte mig. "I will never forget the girl who crashed into a lamppost with her longboard", sa jag. Hon skrattade och vinkade lite. Vi gick i från varandra. "Liam! There you are! I was wondering. Come on now", hörde jag Louis röst. Han och jag gick runt för att leta efter en födelsedagspresent till Harry, eftersom det började närma sig Februari. Jag vände mig om en sista gång, men såg bara det brunröda håret. Jag stannade till, suckade, och vände mig sedan om och började gå mot Louis. "What do you think he wants?" Jag ryckte frånvarande på axlarna. Jag var för upptagen av att tänka på Jennifer. "Liam! Can we do this a bit quicker? I want to go home actually, it is really cold outside!" Enligt Louis blev det inte bättre när några tjejer fick syn på oss, och bad om bild och autografer. Louis var uppenbarligen irriterad. När tjejerna hade lämnat oss tittade Louis på mig. "So. Who was that girl?" Jag tittade ner med en rodnad på kinderna. Louis mjuknade visst nu, för han skrattade och sa: "I think it was someone special". Jag instämde nervöst i skrattet. "Maybe. I know her from home", svarade jag. "Whats her name?" Jag tittade på Louis. Han såg utan tvekan road ut. "Jennifer. Can we please talk about something who isn't girls now?" sa jag. Louis skrattade bara. "Sure, mate". Innan vi hade hittat en present till Harry hade vi skrivit massor av mer autografer. Vi hade precis köpt lägenheter i samma hus. Vi alla hade varsin, förutom Louis och Harry som delade. "This is okay. Lets go and find your car now", sa jag. Självklart var vi hundra procent förvirrade och visste inte vart Louis hade ställt sin bil. "Why Liam, why?" sa Louis när vi till slut efter en halv timme hade hittat bilen. Vi skrattade lite innan vi hoppade in i bilen. Även om jag hade kul med Louis just nu, försvann inte tankarna på Jennifer ut ur mitt huvud.

Nialls perspektiv
"I'm going out on a date tonight and I don't know what to wear", klagade Harry. Harry hade träffat någon tjej, som jag trodde hette Hannah, och han hade bjudit ut henne på en dejt. "Well, I guess you don't want my help", sa jag suckandes. "I know, I can call June!" sa Harry och plockade upp sin telefon. "NO!" utbrast jag plötsligt. June fick inte komma hit. Jag ville inte påminnas om henne. Det perfekta blonda håret... smilgroparna. Jag var tvungen att ruska på huvudet för att få ut henne ur tankarna. "Why?" sa Harry och lyfte telefonen till örat. Jag måste göra något snabbt. Jag kastade mig över honom. "Niall, what are you doing?" Om jag hade varit Harry hade jag troligen lagt till 'hell', men Harry svor aldrig. Hur lyckades han undvika det? Mirakelman. "Please, don't call June", sa jag lugnt och reste mig ifrån honom. Harry satte sig upp och tittade undrande på mig. "I don't understand", sa han. Jag himlade med ögonen. "You don't need to understand. Please, just don't do it". Harry harklade sig. "Okay... guess that I just put on this clothes then", sa han och tog upp några kläder som låg på hans säng. "Thats perfect, you will look handsome", sa jag och gick ut ur rummet. Tack för det då, Harry. Nu kom jag och tänka på June. Hon bor ju här i London, och även om det är en stor stad, så fanns det en risk att jag skulle stöta på henne, eller att någon av de andra killarna skulle ringa till henne. Tänk om jag inte hade varit här för att stoppa Harry, vad hade hänt då? Jag var grymt irriterad. "Hi Nialler", sa Liam och rufsade om mitt hår. "Are you already back?" frågade jag. "Yes. Louis will hide his gift", viskade Liam. Louis gjorde tummen upp mot mig. Jag flinade. "He can't decide what clothes he will wear on his date tonight, with the Hannah girl", sa jag. "No idea to help him neither", svarade Louis. Jag skakade på huvudet. "I go down to my place... see you lads later". Jag gick ner till min lägenhet och öppnade en påse chips. Det var sådant jag behövde när jag skulle tänka. Jag kanske skulle överväga beslutet om att faktiskt bjuda hit June... för att se hur det skulle bli? Jag visste inte riktigt, men det lät kanske som en bra idé. Det skulle varit mycket enklare om jag bara hade låtit Harry ringa i alla fall. Åh herregud, snacka om att vara förvirrad. Jag stoppade i mig lite fler chips. Plötsligt knackade det på dörren. Det var inte någon av killarna. De brukade bara stiga rakt in igenom dörren. Jag närmade mig dörren, nyfiket, och öppnade den. Jag stod bara och gapade när jag såg vem det var.

---

Vem tror ni det är bakom dörren? hhaha lite obvious kanske. ;)
KOMMENTERA! :D

Abigails perspektiv
När jag hade frågat om halsbandet hade Harry bara tittat på mig och frågat, "Which necklace?" Egentligen var den en rätt töntig grej att bli upprörd över, men det betydde så sjukt mycket för mig. "Fame have changed you. You can now get which girl you want, no matter who she is. I knew it would be like this. You going to be like every one else. When you friends doesn't matter for you anymore", hade jag skrikit honom rakt i ansiktet och sen sprungit hem. Jag hade sett på tv att de var i London nu. Jag kände mig bara så grymt sviken. Jag hade trott att Harry inte var som alla andra, men uppenbarligen var han det i alla fall. Jag hade bara två år kvar i skolan, det kunde jag stå ut med. Sen skulle jag flytta här i från Cheshire. Jag torkade ilsket bort tårarna från kinderna. Varför var livet tvunget att vara så orättvist?

Elenas perspektiv
"Elena, can you go a step closer to Ryan? Thats perfect. Okay, take his hand", sa min teaterledare. Teatern var en stor passion i mitt liv. Garranterat något jag ville satsa på. Jag tittade in i Ryans bruna ögon med inlevelse och tog hans hand. "Why can't you see that I love you?" viskade jag. Ryan var två år äldre än mig, och en hyfsat bra skådespelare och en av mina närmsta vänner av det manliga könet. Tårar rann ner från hans kinder. Hade jag sagt hyfsat bra? Han ägde. Få killar kunde pressa ut tårar frivilligt. "I'm so sorry Miranda, I can't", sa han och släppte min hand. Jag tittade på honom med sorg i blicken och han gick iväg från mig. "That was great. Ryan, Elena, you did a awesome job. Do exactly the same on Saturday, okay? Bye everyone". Jag gick ner från scenen och tog en vattenflaska. Britney och Sarah kom in genom dörren. "ELENA, GUESS WHAT? WE ARE GOING TO LONDON!" Britney och Sarah var mina bästa vänner. "Okay, why?" sa jag och drack en klunk vatten. Sarah himlade med ögonen och drog handen igenom sitt blonda hår. "Guess why", sa hon. Jag kunde helt ärligt inte komma på en anledning till varför de var så himla förväntansfulla över att komma till London. Jag menar, vi har ju liksom varit där tidigare. För tillfället bodde jag i Oxford, men jag hade bott på massa andra platser tidigare efter kidnappningen. När jag var liten hade jag blivit kidnappad, och jag hade faktiskt bott hos en främling i ett och ett halvt år innan polisen hittade mig. Under perioden hade mannen som kidnappat mig utnyttjat mig, slagit mig, och skrikit åt mig. Jag kom ihåg min lycka när jag såg två polismän och mina föräldrar Alicia och Robert komma in till utrymmet där mannen hade hållt min fångad. Och efter den händelsen hade mina föräldrar inte känt sig säkra någonstans, speciellt inte uppe i Aberdeen där jag hade fötts. Sen dess hade vi bott i Manchester, Liverpool, Cambridge, Plymouth och senast i Belfast. Jag hade levt i sjutton år, snart arton, eftersom det var Februari. Jag var född den 27 Juli 1992. Precis då slog det mig. "One Direction?" frågade jag med ett leende på läpparna. De fem killarna jag, Sarah och Britney intresserat oss för det senaste året var troligen i London just nu. "Exactly! We will try to meet them", sa Britney entusiastikt. Jag skrattade. "Good luck with that darlings", sa jag och la in min vattenflaska i min handväska. Vi gick ut från teatern. "I actually saw on the news that a girl talked to Zayn. Alone. I wondering if they are a couple or something", sa Sarah. Hennes favorit i bandet var utan tvekan Zayn. Britneys var Harry, och min var nog Louis. Jag älskade hans humor, speciellt. "Maybe, maybe not", sa Britney. Hon hade ett färgat rött hår ungefär ner till bysten, och alldeles klargröna ögon. Jag hade ljusbrunt hår, eller kanske lite mörkare, och grön blåa ögon. Jag trivdes faktiskt med mitt utseende. Det gjorde mig till mig. "Don't forget to ask your parents about London, okay?" sa Sarah när vi stannade utanför mitt hus. "I won't forget it", sa jag och såg dem gå iväg. Det skulle ta lång tid innan jag skulle kunna övertala mina föräldrar. De var alltid så rädda för att jag skulle bli kidnappad igen. Men så länge jag hade Sarah och Britney vid min sida var det ingen fara, eller?

---

Så Ellen, äntligen dök din karaktär upp! Skriv gärna vad ni tyckte. Jag skulle jätte gärna vilja ha fler läsare, så det skulle vara supersnällt om ni rekommenderade berättelsen. Kram på er!

Caties perspektiv
Jag mådde alltid bra av mina jogging rundor. Jag är väldigt aktiv av mig, vältränad. Det är mest för att jag ska kunna äta precis vad jag vill, utan att behöva få komplex. Jag är en tuff tjej med attityd, och självförtroende har jag gott om. Allt detta hade jag samlat på mig efter att min mamma dog i cancer för 9 år sedan. Jag hade varit så vek, så svag. Bara gråtit. Min pappa och mina två äldre syskon John och Aneleigh hade inte varit bättre. Under flera år hade jag varit en osynlig skugga i skolan. Jag hade inte varit blyg, det hade jag aldrig varit, men sorgen tyngde mig. Men en dag ryckte jag upp mig och sa till mig själv, Catie, du är stark. Du klarar det. Och ja, nu var jag här. När jag skulle börja fjärde klass flyttade vi från Salisbury, en liten stad som ligger ungefär en timme ifrån där vi bor nu, i London. Pappa klarade inte av det helt enkelt. Jag ruskade om mitt plantinblonda hår. Det var så här naturligt, och jag gillade det. I mina hörlurar dunkade all möjlig popmusik. Jag älskade musik, men min sångröst var usel. Jag sjöng bara i duschen, när ingen annan hörde. Möjligtvis kunde Aneleigh komma och baka på dörren och be mig att hålla käften, men hon sjöng inte så mycket bättre själv, så vi brukade alltid skratta åt varandras röster. Annars stod jag min syster nära. Hon var tre år äldre än mig, alltså 18 år. Min bror var 20 år, men bodde fortfarande hemma. Han hade tagit mammas död hårdast. Jag tror aldrig att han har blivit sig själv efter det igen. Jag hade ju bara varit sex år när det skedde, och Aneleigh hade varit nio år, men John hade varit elva, och han hade förstått processen. Jag hade nog inte riktigt fattat att mamma var borta för evigt förens pappa skrek det till mig en gång när jag var yngre, och hade frågat "När kommer mamma?" Det var under perioden pappa hade varit som mest deprimerad. Han hade till och med hoppat över jobbet ibland. Min pappa är läkare. Under tiden han skippade jobbet hade vi det ganska knapert, och en kväll så hade jag hört John skrika på pappa att han måste ta sig i kragen, efter som vi svälte. Och bokstavligen, jag, Aneleigh och John hade knappt ätit något alls på flera månader. John hade ibland lyckats sno pappas pengar och gått och handlat mat åt oss, och det var så vi hade klarat oss.
Jag kom fram till ett supermarket och bestämde mig för att köpa vatten. Jag hade glömt mitt vatten hemma, och efter alla dessa tankar är det skönt att få något svalkande, trots att det bara tre plusgrader ute. Jag plockade ur en vattenflaska och gick mot kassan. "1 pound, thank you", sa tjejen i kassan. Hon såg ganska uttråkad ut. Jag fattade inte varför de inte kunde le istället. Jag sträckte fram pengarna och log "Thank you". Jag tittade ut genom fönstret. En klunga tjejer hade samlats utanför affären. Tjejen bakom kassan hade tydligen också märkt det, och hon stirrade ut, och log någonstans. Jag försökte följa hennes blick. Det var en mörkhårig kille. Han kändes bekant på något sätt... Jag gick ut och försökte tränga mig fram bland ett femtiotal tjejer. Jag granskade honom närmande. Han hade varit med i X-Factor, så mycket visste jag. Jag hade väl inte tittat så mycket, men ibland när jag var uttråkad så kunde jag sätta på teven totalt random. Jag trängde mig fram yttligare och försökte nå fram till honom. "Excuse me... you were in the X-Factor huh?" Han nickade undrande. "Thanks, I was wondering, haha". Ett leende uppenbarade sig på hans läppar. Han mötte mina ögon. Hans ögon var underbart bruna.  "Whats your name?" frågade han. "Guess you don't want to touch my hand... I probably smell really horrible. I'm Catie West. Whats your name?" Han skrattade igen. "I'm Zayn Malik. You don't smell. By the way, it is hot with girls who training", svarade han. Han andedräkt syntes i luften. Jag hade knappt märkt hur tyst det hade blivit. Alla de femtio tjejerna som stod med sina mobiler och försökte fota hade tystnat. Alla stirrade på mig. Den blonda tjejen, med de ljusblåa ögonen, träningskläder. Flåsande. Troligen undrade de varför Zayn pratade med mig. Jag tittade bland tjejerna. Alla hade fina kläder. De flesta var överdrivet söta. När jag var yngre skulle jag ha brytt mig, men det gjorde jag inte nu. "Catie?" hörde jag en röst bland tjejerna. En tjej med eldrött hår och mörkgröna ögon tittade på mig. "Oh, hi Annie", sa jag och log. Annie var en av mina bästa vänner. Jag hade ganska många vänner, och jag älskade allihopa. "I didn't know that you liked One Direction?" frågade hon. Jag tittade frågande på Zayn. "Is that the band you are in?" Han skrattade igen. "Yes, exactly", svarade han. Där var de där bruna ögonen igen. Jag log snett. Plötsligt kom det massa svarta skåpbilar och fotografer dök upp runt om oss. Zayn grabbade tag i min hand och drog bort mig där i från. "Catie, run", viskade han. Jag sprang allt vad jag hade, utan att ens veta varför. Tjejerna kom inte efter. Annie hade troligen stoppat dem. Hon skulle nog älska tanken att jag var ensam med en av killarna i hennes favoritband. One Direction, just det. Det var dem hon hade tjatat om i ungefär ett halvår nu. Typisk Annie grej. Hon hade förälskat sig i många kändisar innan. Zayn drog in mig i en gränd. "What are we doing here?" undrade jag och kollade mig omkring. "Papparazzis... everywhere", flåsade Zayn. "Is it hard to be famous?" undrade jag. Jag slog mig ner, mitt där jag stod, och drack några klunkar av mitt vatten. "Yeah. But I love it", sa han och log mot mig. "I'm only wondering what I doing here", sa jag eftertänksamt och tog yttligare en klunk vatten. "They will wonder who you are", svarade han och stirrade på min vattenflaska. "Do you want some?" sa jag och skrattade. Han skrattade med mig och jag gav honom flaskan. Han drack några klunkar. "Thanks", sa han. "I have to finish my traingpass now. It was fun to meet you", sa jag och log. "Fun to meet you too. Hope we see each other soon again", svarade han och gav mig flaskan. "You will. Annie, the redhaired girl, she is a real stalker. She will force me to come with here, haha. Bye Zayn", sa jag och vinkade. "Hug?" frågade han och sträckte ut armarna. Jag kramade honom. "We don't know each other. And I hugged you. Thats strange", sa jag. Han skrattade och vinkade lite smått. Jag gick ut på gatan och möttes av massor av kameror igen. Folk försökte ställa frågor till mig. "What do you want? Go away", fräste jag till en reporter som hade frågat om jag hade något på G med Zayn. Jag kände ju honom inte ens, som sagt. Föresten behövde jag inga mer killar i mitt liv. Jag hade massor av killkompisar, plus att jag kände alla Aneleighs gamla pojkvänner. Hon hade haft massor. Fast å andra sidan var hon väldigt snygg. Vi var väldigt lika varandra till utseendet, så jag antar att jag också var snygg. Fast, jag såg mig inte på något speciellt sätt. Jag var, och skulle alltid vara Catie. Inget annat.

---

Första perspektivet från Catie! Hon som tipsade mig om den här karaktären har inte svarat, men jag använder mig av hennes karaktär i alla fall.
Kommentera, vad tycker ni? :D

Abigails perspektiv
Jag hade inte hört av Harry sen han fick mitt halsband. Varenda fredagskväll hade jag suttit bänkad framför tv:en för att heja på Harry. Han skulle förmodligen komma hem nu, när X-Factor var avslutad. Bara för att tas ifrån mig igen. Jag skulle bli evigt ensam åter igen. Mina föräldrar jobbade stenhårt. Lämnade huset innan jag hade vaknat, kom hem när jag hade somnat. Jag hade inte heller några syskon. Ni måste förstå hur ensamt det var. Inga vänner, ingen familj. Bara jag, i mitt mörkrosa rum, sittandes med matteboken eller hörlurarna. Jag var en pluggis, helt ärligt. Jag hade haft ett A i alla ämnen sen första gången jag hade fått betyg. Det var yttligare en anledning till varför jag hade blivit mobbad. Min mobil ringde. Anne stod det på skärmen. Harrys mamma hade varit en extra mamma för mig under våran vänskap, och jag tyckte jätte mycket om henne. Jag svarade. "Hi?" sa jag. "Hi Abi, darling. How are you?" undrade hon. "I'm fine, and you?" svarade jag. Småprat. Jag visste minsann hur man inledde en trevlig konversation. Jag var i alla fall väluppfostrad. "I'm great honey. Harry and One Direction got signed by Simon today. Harry will come home tomorrow morning, and I thought that you maybe wanted to be here then?" På riktigt? Hade de fått ett skivkontrakt? Jag kunde inte beskriva min lycka för hans skull. Men med de orden besannades mina farhågor. Harry skulle flytta till London. Tillsammans med de fyra andra killarna, Louis, Niall, Liam och Zayn. "Of course... can I come over now?" frågade jag. "Yeah, I thought so. You can sleep in Harrys bed. He won't mind", sa Anne. Vi la på och jag packade kläder inför morgondagen. Det fick bli en stor stickad tröja och ett par jeans. Enkelt, men trendigt. Tandborste och neccesär åkte ner i väskan också. Jag gick ut mot busshållplatsen. Självklart åkte hörlurarna i direkt. Jag tittade ut genom bussrutan. Cheshire var begravt i snö, för ovanlighetens skull. Jag gick av bussen och gick mot Harrys hus. Gemma öppnade. "Oh, Abigail, hi", sa tyst och log snett. Jag tittade frågande på henne. Hon pekade mot sin telefon hon hade i handen. "Yeah, sorry. I'm back", sa hon i luren och vinkade in mig. Jag fortsatte in i köket medans Gemma försvann uppåt. "Hi Abi", sa Anne och gav mig en kram. "I haven't seen you for a while. Everything is alright huh?" Jag nickade och log. "I asked me that in phone. But well yeah, I'm okay. But I feel alone without Harry", sa jag och gav henne ett sorgset leende. Hon besvarade inte leendet. "What is it?" undrade jag oroligt. "I just feel sorry for you... probably have you count out that he won't be here for a long time". Jag nickade. "Yeah, I have. But I am happy for your sake", sa jag och försökte le. "I'm worried about you Abi. No offense darling, but you will get alone again. You don't deserve it. Have Harry even texted you?" Jag skakade långsamt på huvudet. Borde han ha gjort det? "I thought so. Don't take it personally, honestly he haven't text me neither. Just a few". Vi satt i tystnad i några minuter. "Do you want tea?" undrade Anne efter ett tag. Jag nickade. Resten av kvällen satt vi och drack te och åt skorpor och pratade gamla minnen för att få oss båda på bättre humör. Vid tolvslaget gick vi upp till sängen. Det var visserligen jullov, men vi båda var trötta. Jag borstade tänderna och satte på mig min pyjamas. Jag stängde varsamt dörren. Avlägset kunde jag höra Gemma fortfarande prata i telefon. Jag satte mig ner på Harrys säng. Det senaste året hade jag varit här så många gånger. Hans rum luktade Harry. Jag saknade doften. Jag saknade hur han höll om mig när det var svårt. Jag kröp ner i sängen. Lakanen luktade också Harry. Han hade ju i och för sig inte sovit i dem på ett halvår, men de luktade ändå Harry fortfarande. Med doften i näsan, och tryggheten om att inte somna ensam, somnade jag in.

När jag vaknade luktade det pankakor. Ner i från hördes glädje och skratt. Harry måste vara här. Mitt hjärta bultade snabbare. Jag kollade mig själv i spegeln. Mitt bruna hår var alldeles för lockigt. Jag försökte desperat kamma ut det med fingrarna. Jag såg helt okej ut i pyjamas, så jag brydde mig inte om att byta kläder. Jag öppnade försiktigt dörren och gick ner för trappan. Jag såg hans ryggtavla och det lockiga håret. Det fick mig att le. Anne fäste blicken på mig. Harry kollade bakåt och fick syn på mig. Han sken upp i ett leende och jag sprang in i hans famn. När vi tog ett steg ifrån varandra tog jag mig en ordentlig titt på honom. Blicken gick från ansiktet ner till halsen. Jag flämtade till. Halsbandet var borta.

Junes perspektiv
Jag försökte ignorera att Niall stirrade på mig medans jag fixade Harrys hår. Som vanligt skulle han förstöra det direkt när han var klar men ja. Det fick jag helt enkelt leva med. Uppenbarligen hade inte Niall berättat om kyssen, eftersom resten av killarna uppträdde normalt. Louis skojade med mig, Liam diskuterade saker med mig och Zayn pratade på. Hade man tillbringat varenda fredagskväll och några övriga dagar i veckan tillsammans med dem så kände man dem. Det hade börjat byggas upp en liten fanskara omkring dem också. "I hope you will win tonight guys. Personally I think you are the best in the whole competition", sa jag medans jag kammade Harrys hår. Harry log mot mig genom spegeln. Jag log tillbaka och jag kände hur Nialls blick brände i nacken. Jag började nynna lite på en låt av Justin Bieber medans jag började sminka Harry. När jag skulle fixa till Niall var mina händer stela och jag undvek att möta hans blick genom spegeln. Vi hade inte växlat ett ord sedan igår. När killarna krånglat på sig sina scenkläder gav jag alla varsin kram och önskade dem "Good luck" eftersom jag inte skulle träffa dem mer efter det här. "You were the best stylist ever", sa Louis och klappade mig på ryggen. Jag log mot honom. "You were the funniest to style. Guess this is the end then. I will miss you", sa jag. "We got your phone number", sa Harry och blinkade med ögat. Jag skrattade. "Yeah, Harry will call you every day and ask 'June, what should I wearing today?'", sa Liam och log snett mot mig. Jag kramade honom också. Till slut, mot min vilja, skulle jag krama Niall. Våran kram var stel, men trots det kändes hans armar runt min midja varma och fulla med kärlek. "Sorry", viskade han i mitt öra. Hela bandet lämnade lougen och gick utåt. Jag log först fånigt, men sen tänkte jag på vad Niall sa. 'Sorry'. Vad ville han säga med det? Jag motstod impulsen att springa ut och fråga honom och kröp istället ihop i ett hörn innuti deras louge. Egentligen var jag fri att gå hem nu. Jag skulle förmodligen aldrig träffa dem igen. När de blev jättekända, vilket de troligen skulle bli, skulle jag vara ett minne blott. Ingen av dem skulle ens bry sig om att jag ens existerade. Jag ville reagera moget och tänka "Det spelar ingen roll", men inom mig så rasade allt. Jag kunde inte få kontroll över mina känslor för Niall. Jag menar... så bra kände vi inte varandra. Och jag hade ett förhållande dessutom. Varför var jag en sådan fet idiot? Jag dunkade mitt huvud mot väggen. Men och andra sidan visste jag inte hur jag skulle uttrycka mina känslor för Aaron. Han brydde sig ju för det mesta bara om rugbyn. Jag var bara en tjej han ville ha på sidan för att visa upp. Trodde jag i alla fall. Jag visste inte hur länge jag satt där medans tankarna rullade fram och tillbaka. Jag bläddrade fram och tillbaka bland låtarna på iPoden. Tillslut stängde jag av. Tårarna rann ner för mina kinder just nu. Jag torkade irriterat bort dem. Varför var jag så svag? Jag önskar att jag hade Niall här nu som kunde krama om mig... Vadå Niall, vad säger jag? Aaron menar jag såklart. Men innerst inne visste jag att jag inte alls menade honom. Jag var precis påväg att somna när jag hörde i högtalarna att killarna var ute från tävlingen. De innebar att de skulle komma tillbaka till lougen igen. Jag blev panikslagen. De fick inte se mig såhär. Jag raffsade ihop mina grejer och kollade mig i spegeln. Jag var svart under ögonen av mascaran. Jag tog en tops och drog under ögonen så att det inte var helt svart. Hela min make up såg förstörd ut. Jag drog ur hästsvansen så att mitt hår skulle dölja ansiktet lite bättre. Sen drog jag snabbt på mig täckjackan och sprang ut ur studion. Tårarna hade börjat rinna och jag kände hur folk stirrade på mig. Förvirrad och ledsen sjönk jag ihop på min säng hemma i vårat hus.

---

Just nu är det ju bara om Niall & June, men det kommer handla om alla andra sen, nu när X-Factor är slut! Vad tror ni kommer hända efter allt nu? Och Liam och Harry har ju inte ens tänkt på Abigail eller Jennifer. KOMMENTERA!

Junes perspektiv
Varför hade jag kysst Niall? Hur kunde jag vara så korkad? Jag hade Aaron. Jag behövde inte Niall, intalade jag mig själv. Men hur skulle jag våga se honom i ögonen? Hur skulle jag våga se Aaron i ögonen? Hela jag svämmade över av skuldkänslor. Jag satt på golvet i min villa i London. Här bodde jag med min familj. Det var Torsdag kväll. Imorgon var det X-Factor final och jag förväntades vara på plats. Även om det skulle bli pinsamt för mig och Niall behövde inte de andra nödvändigtvis veta att det ens hade skett. Jag visste inte vad jag skulle göra åt det. The show must go on, som man brukar säga. Torsdag var det som sagt. Det betydde att pappa pratade i radion tills elva ikväll. Och mamma jobbade till nio för att få klart de sista artiklarna eftersom hennes tidning släpptes imorgon. Jag var osäker på om Jeremy var hemma. "Jeremy?" ropade jag. När jag inte fick något svar gick jag in i hans rum. Han var inte där. Antagligen var han med sina kompisar då. Jag gick tillbaka in i mitt rum och tittade mig i spegeln. Jag var nyduschad, så mitt hår hade en mörkare ton än vanligtvis. Mina ljusgröna ögon såg trötta ut. Jag gillade det inte. Jag plockade upp min hårblås från mitt sminkbord och började blåsa det torrt. Jag fick inte ut Niall ur min hjärna. Även om jag ångrade det jätte mycket hade jag gillat det... eller hur? Jag menar, annars hade jag ju inte besvarat kyssen. Jag hatade att vara förvirrad. Mitt hår var så gott som torrt nu. Jag kröp in i min pyjamas och mina tofflor och flätade mitt blonda hår i två flätor. Jag kröp ihop på sängen. Klockan var bara åtta, men jag hade ingen lust att hänga med kompisar eller något alls. Tanken hade varit att jag skulle hänga med killarna hela kvällen. Åh, jag kände mig så irriterad på Niall. Hade han varit tvungen att kyssa mig? Jag ville prata ut med någon. Jag bläddrade i min kontaktlista på min iPhone. Bland massor av kompisar på A hittade jag sedan Bliss på B. Bliss var den enda jag kunde prata om sådant här med. En signal gick fram. Två signaler. På tredje signalen svarade hon. "Hi sweetheart", sa Bliss. "You knew it was me", sa jag. "Yeah. My phone said 'June' with thousands hearts and a random picture of you and me, so well, yes I knew it were you. Whats up?" Jag var tyst i luren ett tag. "June?" undrade Bliss. "Are you there?" Jag tog ett djupt andetag. "Yeah, I'm here. Bliss... I kissed Niall Horan. You know the blonde guy from One Direction. I'm their stylist". Nu var det Bliss tur att vara knäpptyst. Men jag behövde inte fråga om hon var kvar, jag visste att hon försökte komma på ett klyftigt och logiskt svar på det jag nyss sa. "You got a really handsome boyfriend who is kind to you. And you kissed a guy from a boyband. Don't you understand that he will forget you as fast the leave X-Factor? No offense June, but why did you kiss him?" Jag suckade. Jag hade börjat tycka att Aaron hade börjat bry sig för mycket om rugbyn. Att jag bara var någon tjej att lägga tiden på. Om det nu var någon tid. "He kissed me", försvarade jag mig. Det var klent, jag borde ha kommit på något bättre. Bliss verkade hålla med, för hon fnös i luren. "What ever". Det var tyst för oss båda ett tag. "June... do you love Aaron? I mean, when a girl cheats on her boyfriend is it often because she doesn't love him anymore". Jag behövde fundera. Jo, jag tror att jag älskar Aaron. Men jag var osäker. "The truth is.... I actually don't know". Jag började fingra på en kudde bredvid mig. Älskar, älskar inte. "I'll be by your side, no matter what your choice is", sa Bliss plötsligt med kärlek i rösten. Det var det bästa med henne. Hon var alltid ärlig, samtidigt som hon ville det bästa för mig. "Thanks", sa jag och kände hur ett leende kröp fram på mina läppar. "But if you feel that you don't love him anymore, let him know. He will get more hurt if you don't tell him, remember that June. By the way, I have to confess that everyone in One Direction are hot. Seriousley... I should have died if Niall kissed me". Nu kunde jag inte låta bli att skratta. "I thought it was you who said that I did wrong". Bliss instämde i mitt skratt. "Yeah, but the biggest diffrent between us is that you have a boyfriend, and I haven't. I mean, I would be available". Bliss var verkligen min bästa vän. "You are crazy", sa jag och skrattade. "See you tomorrow in school okay? I love you", sa Bliss efter en halvtimmes småprat. "I love you too. Thanks for your support". Vi började skratta igen. "Bye", sa Bliss och la på. Jag kramade om en av mina rosa fluffiga kuddar och tänkte. Aaron eller Niall?

---

Förlåt för korta delar, men jag ville ge er något i alla fall. Hoppas ni tyckte om den, ska försöka skriva en till imorgon. Kommentera! :)

Nialls perspektiv
Jag fattade inte riktigt varför en skara fans befann sig utan för vårat hus. Vi hade fans. Jag hade fans. Det var konstigt. Jag hade alltid sett mig själv som en ganska ful irländare. Alla dessa tjejer sa att jag var vacker. Jag gick in i huset igen. "Hi", sa någon bakom mig. Jag vände mig om och fick syn på June. "Oh, hi June. What are you doing here?" Hon ryckte på axlarna. "I thought I just wanted to 'hang out' with you guys", sa hon med ett flin. Jag log tillbaks. "Sure, where are the others?" Hon strök sitt ljusblonda hår bakom örat och mötte min blick. Det kändes som om en stöt flög igenom mig men jag intalade mig själv att jag bara hade inbillat mig det. "Yeah... you know... they are out with the fans". Hon tittade ner. Jag förstod inte riktigt varför. "Maybe you just want to hang out with me... uhm.. alone, without the guys?" frågade hon. Jag log. "Of course. You know almost everything about me, but I don't know a single thing about you honestly", sa jag och satte mig i soffan. Jag klappade bredvid mig som en gest att hon skulle sätta sig bredvid mig. Hon slog sig ner. "Tell me stuffs about you". Hon verkade tänka efter och jag bestämde mig för att hjälpa henne på traven. "Tell me about your family". Hon log mott mig. "My mums name is Arminel, and she is journalist. She working on a magazine. My dads name is Micheal and he talks in radio everyday. Almost the whole day. I have a brother too, his name is Jeremy. Mum and dad never had time for us when we was younger, because the worked so much. We had a nanny, her name was Sophia. I loved her so much, she was always so kind to me". June verkade vara lite i sin egen värld. Hon log och tittade ner. Det var första gången jag lade märke till att hon hade smilgropar. Urgulligt. "But when mum and dad had time for us did they always show us how much they loved us". Jag hade känt June ett antal veckor nu och räknade in henne bland mina vänner, så jag skämdes över att jag inte visste mycket om henne. Vi var tysta och jag tog mig tid att titta ordentligt på henne. Hon hade en ljusrosa topp och ett par mörka jeans tillsammans med accesoarer. Hon hade lagom långa perfekt formade naglar som hon just nu höll på att granska. Hennes hår låg perfekt på plats, platt och välvårdat. Jag skulle så gärna vilja leka med hennes hår. "Well... maybe you want to meet the fans now. I think I should go", sa hon och reste sig från soffan. Hon mötte min blick igen. Nu var det ingen tvekan om saken, jag fick den där stöten igen. "But... its the final tomorrow", sa jag. Varför hade jag sagt det utan anledning? Det undrade hon också för hon höjde sitt högra ögonbryn. "Yeah, I know", sa hon och skrattade. Hon hade världens vackraste skratt. Hon vinkade lite med sin vänstra hand och började gå. Jag reste mig upp från soffan och greppade hennes hand. "Wait, don't go", sa jag. Hon tittade undrade på mig. Jag tryckte mina läppar mot hennes. Det tog ett tag innan hon besvarade kyssen. Vi kysstes intensivt i ett par minuter innan hon drog sig undan och sprang ut. Jag sprang efter henne. "June, wait!" Men hon var redan borta. Trots det kunde jag fortfarande känna smaken av hennes läppar...

---

Blev en kort del, men bättre än ingenting! Kommentera för att få en ny del snabbare! :) Medans ni väntar på en ny del, missa inte att läsa min andra novell www.imaginethefuture.blogg.se. Handlar just nu mest om One Direction och Taylor Swift.

Junes perspektiv
"You going to style five boys", sa Lisa, en tjej som hade kontrollen över när det gällde styling av deltagarna. "Okay", sa jag enkelt. Aaron hade skickat ett sms. Jag öppnade det. Hi honey, are you there? love you xx. Av någon anledning hade jag inte lust att svara. "Come with me, they are here". Jag följde efter Lisa in i en korridor. "Hey, guys, this is your stylist", sa Lisa och stängde dörren. Det var pojkbandet. Vad var det de kallade sig? One Direction, så var det. "I'm sorry, bad I isn't a huge fan of X-Factor... so I don't know what your names is. My name is June Draper anyway, nice to meet you", sa jag med ett leende. Killarna hälsade på mig. "I'm Liam Payne", sa killen med Justin Bieber frisyr. Jag log och nickade. "I'm Louis Tomlinson", sa en annan kille. "I'm Zayn Malik", sa den mörka killen. "I'm Harry Styles", sa killen med det lockiga håret. "And finally, I'm Niall Horan". Jag hann observera att han hade irlänsk dialekt innan han sträckte ut sin hand. Jag tog den och tittade på honom. Våra ögon möttes för ett par sekunder men sedan vek jag undan. "Are you from Ireland?" frågade jag. "Yeah", svarade han lättsamt. "I'm there every summer. I love Ireland". Niall tittade på mig och log. "How fun!". Det faktum att alla fem var väldigt snygga irriterade mig en aningens. Det distraherade mig på ett sätt som inte var bra eftersom jag hade en pojkvän. "Alright guys. Lets make you handsome", sa jag och blinkade med ena ögat. Först fixade jag med deras hår. Harrys var värst. Den krulliga kalufsen var tvungen att blötas och sen kammas ut ordentligt och sen blåsas. När jag väl var klar ruskade han om huvudet och gjorde om det. "Hey Harry!" sa jag och låtsades var sur. Han log roat mot mig. Sen var det dags och lägga på smink. De behövdes för att de skulle se lika snygga ut på scenen. Dessutom skulle jag sminka över alla eventuella skavanker som finnar och annat. "Oh, you look perfect! I going to pick out some clothes... I'll be back about five minutes", sa jag och gick ut genom dörren. Killarna var trevliga och det kändes som om jag skulle kunna stå ut med dem i tio veckor om det skulle behövas. Till Zayn tog jag en vinröd jacka, ett par gråa byxor och kängor. Till Harry blev det en svart jacka, en rutig skjorta, och likadana skor och byxor som Zayn. Liam fick en vit t-shirt, en beige, luftig skjorta över det och ett par jeans. Louis fick en vit polotröja och bruna byxor, och slutligen fick Niall en svart skjorta, och likadana skor och byxor som Zayn och Harry. Jag delade ut kläderna till dem. "You going to be adorable!" sa jag och log. Louis drog upp sina bruna byxor till låren. "Louis!" klagade jag. Killarna skrattade. "Oh, you going out on stage about ten minutes! Good luck". Jag gjorde high five med killarna innan jag såg dem försvinna ut. 

Zayns perspektiv
Vi skulle sjunga "Viva la vida" av Coldplay. Jag kände mig bekväm i kläderna som June hade valt. Kändes ganska trendigt. När vi steg ut på scenen och publiken skrek så kunde jag inte hindra ett leende. Det var jätte kul att sjunga inför alla. När vi steg av scenen efter stående ovationer och efter vi hade fått juryns omdöme samlade Liam ihop oss i en grupp. "That was great guys", sa han med sin överdrivet brittiska dialekt. "Yeah, it was really awesome. I didn't expect it from you guys", sa June. Alla våra blickar vändes emot henne. "The clothes were perfect too", sa Harry och log mot henne. June skrattade. "Awesome. But seriousley guys, you were really good". Hon gav oss varsin kram och vinkade. "See you tomorrow", sa hon och skuttade ut. "Well I liked her", sa Louis. "You're not alone bro", svarade jag. "Was it only I who noticed that she was very beautiful?" frågade Niall. Vi alla tittade på honom. Hans öron antog en rödfärg. "She was cute Niall", sa Liam till slut för att avbryta tystnaden. Det tyckte vi nog alla. Vi åkte till huset. "You know that we are going to do a videodiary tomorrow?" frågade Niall. "And beg them to ask questions. It takes a few minutes", sa jag. "We have been here in a week and its already a mess!" klagade Harry. "What ever", sa Louis och kastade sig på sin säng. Jag suckade och gick mot badrummet. "I take a shower", ropade jag. Jag tog en dusch. "Are you ready soon?" Någon bankade på dörren. Om jag hörde rätt var det Niall. Jag antog att jag hade duchat i över tjugo minuter. "Yeah, now", sa jag och stängde av vattnet och svepte snabbt in mig i en handduk. "I need to pee", sa Niall och schasade ut mig. Jag skrattade roat och gick in i vårat sovrum igen. Det hade varit en lång dag. Imorgon var det bara att sätta igång med repetitionerna.

---

Det var jätte gulligt av er att säga att ni gillade min novell och så vidare, så jag fortsätter på den tills den tar slut. Men då får ni räkna med ett kapitel lite då och då. Kram på er!

 

Harrys perspektiv
Det hade gått en tid i X-Factor. Snart började allvaret - då vi skulle kvalas. Vilka som fick vara med i riktiga tävlingen och Judges house och vilka som fick packa sina väskor för att åka hem. Jag gick mot toaletten. Just nu var det bootcamp. Jag var väl ingen höjdare, men det funkade. Jag gick in för att tvätta händerna och kollade sedan upp i spegeln för att kolla hur jag såg ut. Bakom mig såg jag en kille. Jag kände igen honom, men vi hade aldrig pratat förut. Han kollade på mig också och höjde handen i en vinkning. Jag log tillbaka mot honom och vände mig om. "You are Harry, huh?" frågade killen. "Yeah. I don't remember your name...", sa jag och skämdes för att han kunde mitt men jag inte kunde hans. "Im Louis", sa han och log igen. Det kändes... annorlunda. Det klickade mellan oss - vänskapligt sätt.

Liams perspektiv
Att stå där uppe på scenen med alla killar var jobbigt. De skulle ropa upp alla som hade gått vidare. Jag tittade på när Nath gick vidare och mitt hjärta dunkade. "The final contestant, is Tom Riches", sa Simon. Jag var inte vidare. Jag kände mig så oerhört ledsen. Om jag tidigare försökt att hålla mig ifrån gråten var det inget emot nu. "That it guys", sa Simon och ryckte på axlarna. Jag gick ut. Jag hatade känslan. "Let go home", sa jag och kliade mig i nacken mot kameran. Bredvid mig stod Niall och Harry. "Worst feeling I ever had in my life", sa Niall till kameran och värkade ha svårt att hålla sig för gråten. "Standing there and waiting for your name to be called and its not..." Han bröt ut i gråt. "I'm sorry", sa han och försvann innanför tröjan. Harry torkade tårarna med sin mössa. Jag sökte skydd från kameran och gick bort för att gråta ut.

Nialls perspektiv
Jag kände mig så ledsen. Jag var inte vidare. Det var för mycket. Helt plötsligt kom en man och samlade ihop alla de killarna som hade åkt ut i en grupp. "Zayn", började han och kollade runt, "Malik". Zayn tog ett steg framåt och ställde sig bredvid upproparen. "Liam Payne", fortsatte han. Mitt hjärta dunkade. "Harry Styles", sa han sedan. Killen med det lockiga håret tog ett djupt andetag och knöt händerna. "Louis Tomlinson, and Niall Horan". Jag utbytte en blick med Louis. "Guys follow me this way", sa upproparen. Vi fem gick nervöst efter dem. Vi alla fem la armarna om varandra. "Hello", sa Nicole. "Hi", hördes det från oss fem, samt de fyra tjejerna som stod åt vänster om oss. Jag hade Harry och Zayn bredvid mig och hela jag ville bara springa där i från. "Thank you so much for coming back", fortsatte Nicole, "and I am judging some of your faces that this is really hard. We have thought about it and as each of you individual doesn't are enough. But we feeling that you are too talented to go off. We think it would be a great idea to have two groups". Vi alla kollade nervöst på dem. Simon plockade upp telefonen. "We have decided to put you both through". Vi alla nio som stod på scenen började skrika och hoppa runt som galningar. Simon log stort. Jag hoppade på Harrys rygg där han låg på alla fyra på golvet. Vi fortsatte att skrika. Vi blev så glada, eftersom vi alla fem hade blivit vänner under tiden var det helt okej dessutom. Vi samlades i en gruppkram. "This going to be so great!" sa Louis och log. "Guys, listen", sa Simon. Alla tystnade och uppmärksamheten vändes mot domarna igen. "This is a lifeline. You got to work ten, twelve, fourteen hours to day, every single day, and take this opportunity". Jag såg hur både Harry och Louis log större än någonsin. Jag klappade händerna och gjorde en segergest mot bordet och vi började gå utåt. Vi skulle från och med nu vara ett band.

---

Nu har killarna blivit ett band! Kollar på massa gamla X-Factor klipp för få allt i detalj så mycket som möjligt. Kommentera!

Harrys perspektiv
"Wish me luck", sa jag och log mot Abigail. Hon hade övertalat mig att söka till X-Factor. "This is something you never going to regret. And when you get famous Harry, don't forget me". Hon drog av sig en kedja som hon alltid hade på sig. "This always bring me luck. Its better if you have it". Det var en kedja med en silverplatta som det stod BELIEVE in your self and magic will happen. "I got it when I was born. Haven't take it off since that". Jag log mot henne och gav henne en stor kram. Vi hade blivit bästa vänner under året som passerat. Det fanns ingen som förstod mig så bra som hon. "You going to be awesome honey", sa min mamma Anne. "Bye darling, see you soon again", sa hon och gav Abigail en kram. "Bye Abi", sa jag och gav henne yttligare en kram.
Jag satt och väntade nervöst på att de skulle säga åt mig att komma in. När jag ropades in på scenen så sa jag "Hello", enkelt. Simon tittade på mig och log. "Hello, nice to meet you, whats your name?" frågade han. Jag drog ett djupt andetag. "Ehm, I am Harry Styles", sa jag. Publiken började jubla samtidigt som Simon började: "Okay Harry, how old are you?" Jag tittade runt i publikhavet. "I am sixteen", svarade jag enkelt. "And what do you going to sing?" fortsatte han. Det kändes som om jag höll mikrofonen lite för nära munnen när jag svarade: "I do Isn't She Lovely by Stevie Wonder", sa jag. Pubiken jublade, åter igen. Simon log. "Okay, good luck", och jag började sjunga. När jag var klar bugade jag mig, nervös av vilken sorts respons jag skulle få. När jag förstod att jag hade gått vidare, kunde jag inte beskriva den enorma glädjen innuti mig. Louis hade sagt nej, visst, men ett jag från både Simon och Nicole: Det var med en vad jag vågat vänta mig. När jag mötte min familj tog jag Abigails halsband i handen och kramade det. "Thank you", viskade jag tyst och log stort.

Nialls perspektiv
"Whats your name?" frågade Louis. Där stod jag på scenen i Dublin, framför juryn inklusive Katy Perry. "Niall", svarade jag. "Niall what?" frågade Louis. "Horan", sa jag, och skämdes lite över att jag hade glömt det. Jag, Niall James Horan, var född den 13 September, bor i Mullingar som ligger på Irland, och är 17 år gammal. Jag började sjunga So Sick, låten jag skulle auditionera med, av Ne-Yo. När Louis sa att folk absolut skulle gilla mig så blev jag varm inombords. Trodde han verkligen det? Jag log. När Cheryl sa Nej så sjönk mitt hopp. Två ja, och Katys röst återstod. "Of course, your in", sa hon. Och jag började skrika av glädje, tillsammans med publiken.

Zayns perspektiv
"My name is Zayn", sa jag när de hade frågat efter mitt namn. "Zayn", sa Simon med en konstaterande röst, "What are you going to sing?" Jag tittade nervöst på juryn. "Mario - Let me love you", svarade jag. Publiken jublande. Jag började sjunga, men det knöt sig i magen när Simon helt plötsligt höll upp handen i luften, vilket betydde 'stopp'. "Louis?" började Simon. "Yes", sa han och log mot mig. "Nicole?" Ännu ett ja. Simon betraktade mig. "I'm going to say yes". Publiken jublade och jag log och lämnade scenen.

Louis perspektiv
Louis, jurymedlemmen med samma namn som jag, frågade "Whats your name?" Jag log stort och svarade; "Louis Tomlinson". Sen började jag sjunga, och log precis hela låten. Jag sjöng Hey There Delilah av Plain White T's, och log mig igenom hela låten. När jag var klar hörde jag publikens jubel och pustade ut. "Louis?" sa Simon. "I'm saying yes!" sa han. "I'm saying yes too", sa Nicole. Simon log och la ner pappret han hade i handet. "You've got three yes", sa han. Jag log stort och knöt ihop knytnävarna och gjorde en tacksam gest. "Thank you so much", sa jag innan jag lämnade scenen.

Liams perspektiv
Jennifer trodde på mig. Och det var det viktigaste, intalade jag mig själv när jag gick ut på scenen. Simon höjde handen i en hälsande gest. "Liam!" sa han och log. Förra gången hade jag tagit mig till domarnas hus - inte längre än så. Min Simon hade bett mig att komma tillbaka om några år, och ja, här var jag. "How are you?" frågade han. "Hi you too, I'm alright, nice to see you, its been a long time", sa jag och log. Simon skrattade. "Two years, yeah", sa han. Jag nickade. "Two years, two years yeah", upprepade jag. Louis frågade mig lite om förra gången jag hade varit med innan Simon frågade vad jag skulle sjunga. "I'm going to sing Cry Me A River", sa jag och började förbereda mig. Alla fyra i juryn betraktade mig. Jag sjöng så självsäkert jag bara kunde. Innan jag ens hunnit avsluta låten ordentligt började publiken jubla och skrika. Simon och Nathalie ställde sig upp tillsammans med publiken. "You definitely got it. What ever it is, you got it", sa Nicole. "Thank you", log jag. "And I thought your voice was really really powerful". Jag förmådde inte att göra något annat än att le. "Thank you so much", sa jag. "That was really impressive", sa Nathalie. "Simon!" utbrast Louis med ett leende. "Yeah?" undrade Simon. "This is the guy you didn't put through!", fortsatte Louis. Simon tittade allvarligt från Louis till mig och sa: "He wasn't ready when he came to my house two years ago, but I said to him then, 'Come back, two years time, and you will be a diffrent person', and I got it right!", sa han nu, med ett triumferande leende. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men det var så fantastiskt alltihop. "Now we going to vote", sa Louis med ett strålande leende. "I am going to say yes", sa Louis med en övertydlig röst. Jag log bara stort och sa "Thank you so much". "Nathalie?" frågade Simon. "Yes for me", sa hon med en nick. Min blick vandrade mot Nicole. "Yes for me definitely, yes", sa hon och log. Alla tittade mot Simon och Louis sa: "Simon, yes or no?" Simons huvud vilade på hans vänstra hand och log när han sa: "Amazing talent, you were absolutely incredible. One massive, fat, all mighty yes". Jag halvt satte mig ner på scenen av glädje. "Thank you so much", sa jag när jag ställt mig upp igen. Simon gjorde båda tummarna upp mot mig. När jag gick ut igen bakom scenen tänkte jag hur otroligt stolt Jennifer måste vara.

---

Repris på killarnas audition i helhet, vad säger ni om det va? Haha, det kanske var tråkig del, men jag tycker att det är oerhört viktigt. KOMMENTERA!

Harrys perspektiv
Direkt när jag kom ut från lektionen såg jag den där tjejen stå där vid ingången till skolan. Jag log stort och vinkade mot henne. "Hi", sa jag. "Hi", svarade hon och blev genast blyg. Hon strök en hårslinga av sitt långa hår bakom örat och tittade på mig med ett blygt leende. Just vid det tillfället kunde jag inte låta bli att tycka att hon var oerhört söt. "Shall we just go down this road?" undrade jag och pekade nedåt. Hon ryckte på axlarna och nickade. Vi bodde i Cheshire båda två och gick på Holmes Chapel High School. Det var en pinsam tystnad mellan oss och jag började nästan ångra att jag hade föreslagit att vi skulle ta en promenad efter skolan. Jag började nynna på min favoritlåt, Free Fallin' av John Mayer. Hon tittade intresserat mot mig. "You have a beautiful voice", sa hon. Jag tittade ner. "Not more beautiful than someone else", svarade jag. "I really mean it Harry", sa hon. Jag svarade inte. "It was John Mayer huh? I like him too". En första sak gemensamt. Jag nickade. "Yeah. He is great". Sen var samtalet i full gång.

Liams perspektiv
"Ten reasons why she was beautiful... hm". Jag satt och snackade med en av mina kompisar. "She only was... I don't find any words", sa jag. Självklart pratade jag om Jennifer. Jag undrade hur hon mådde. Det hade gått en månad sedan den där dagen, och jag hade inte stött på henne sen dess. "I think you should go home to her house and ask if you two can do something", sa min tjejkompis, Tess. Jag hade gått fram till henne idag under rasten eftersom hon var tjej, och kanske kunde ge mig råd hur jag skulle närma mig henne. "By the way, I promised her to be in X-Factor again", fortsatte jag. Tess sken upp. "I like that girl. Finally". Jag ryckte på axlarna.
Efter skolan gjorde jag exakt som Tess hade sagt. Jag gick hem till henne. Plingade på dörren. En kille öppnade. "Who are you?" sa han och rynkade på näsan. "Uhm, Liam Payne, nice to meet you", sa jag och sträckte fram handen. Han tog den inte. "What do you want?" Jag suckade. "Is Jennifer home?" Killen försvann in i huset och gick med stora steg in mot det rummet jag hade lämnat Jennifer i. "Oh, Liam, hi", sa hon och log. Hennes hår hängde fritt och var lite rufsigt. Hon hade ett vitt, stort, pösigt linne på sig och ett par tighta byxor. "Hi", svarade jag. "Uhm, come in", sa hon. Hon ledde mig in på hennes rum. På hennes skrivbord låg massor av läxböcker utspridda. "Sorry, maybe I came the wrong time?" sa jag och gjorde en ansats för att resa på mig. "No, its okay", sa hon och log. "I can help you if you want", sa jag och satte mig bredvid henne. Sedan pluggade vi tillsammans, med en mängd skratt inräknat.

Junes perspektiv
"June, come on. We do something, we can take the bus to Westfields and shop or something", sa Bliss, min bästa vän. Jag var tvungen att erkänna att förslaget lät frestande, men jag hade andra planer. "I'm sorry Bliss. Going to meet Aaron", sa jag. Aaron var min pojkvän och kapten över skolans rugbylag. Han var en av de snyggaste killarna i hela skolan. Bliss hade flyttat hit till London för ungefär ett år sedan. I Storbritannien börjar vi high school vid femton års ålder, vilket är som gymnasiet på ett ungefär. Efter ett halvår hade vi lärt känna varandra och nu var vi de bästa vännerna i hela världen. Det fanns ingen som jag hade så roligt med som Bliss. "Okey then. See you tomorrow". Hon gav mig en sådan där kram som bara man kunde få av Bliss och sprang sedan iväg mot tunnelbanan. Jag började gå iväg mot skolans idrottsplan och satte mig högt uppe på läktaren. Aaron hade två stora siffror, 14, på sin rygg och jag såg honom nästan direkt. Han var oerhört skicklig med bollen. När jag hörde att tränaren blåste av gick jag neråt. "Hi handsome", sa han och gav mig en lång kyss. "Hi", svarade jag enkelt. "Im going to take a wash, it only take a couple of minutes". Jag nickade och lutade mig emot huset Aaron nyss försvunnit in i. Exakt efter fem minuter kom han ut igen. Han gav en sådan där typisk killkram till sina vänner och tog min hand. Vi flätade in våra fingrar i varandra och gick ut från skolans område. "How are you today?" undrade jag. "Fine. The training were awesome... but I've missed you the whole day", sa han och tittade kärleksfullt på mig med sina bruna ögon. "Stop being cute", sa jag och log stort. Mitt naturliga ljusblonda hår var en aningens vågigt och vilade på mina axlar. "Come here, we can buy ice creams", sa han och drog in mig mot en glassbutik. "Which flavour?" undrade mannen bakom kassan. "Hasselnut and melon", sa jag. "I take the same" sa han. Det irriterade mig lite att han skulle ha exakt samma som mig, men på ett sett var det ändå romantiskt. "A newspaper?" frågade mannen i kassen efter att Aaron hade betalat. "Why not?" svarade Aaron och tog tacksamt i mot tidningen med ett charmigt leende. Vi slog oss ner vid en parkbänk i närheten. "Do you want to read it?" frågade jag med ett flin. Han skakade på huvudet och skrattade. Jag ryckte tidningen och bläddrade snabbt igenom den. Jag fastnade vid en liten reklamruta. Make-up artists and stylists are wanted for the new season of X-Factor UK. Med ens visste jag vad jag ville göra om fredagskvällarna nästa år.

---

Bara två karaktärer som inte fått sin "inledande" grejsimojs ännu. Imorgon blir det ingen del, men ni kommer få en både på Torsdag, Fredag, Lördag, Söndag och Måndag i alla fall. Kommentera! c:

Jennifers perspektiv
"Mum? I go out", ropade jag i trappen. Jag gick ut igenom dörren och plockade upp longboarden på vägen ut. Jag älskade att åka longboard, det var en av de bästa saker att göra enligt mig. Mitt långa brunröda hår var uppsatt i en slarvig fläta som hängde på ryggen. Jag började åka ut i kvarteret. Jag och min familj bestående av min mamma Catherine, min pappa Nicholas och min 13 åriga lillebror Jacob bodde i Wolverhampton, som låg i England. Jag började nynna på en av mina egna låtar. Sjunga och dansa var också ett stort intresse som låg mig varmt om hjärtat. Tanken på musik fick mig att sätta i min handsfree i mobilen. Det var September 2009. Jag var sexton år gammal. Jag svängde åt höger. Svängen var alldeles för plötslig och fick mig i en riktning mot en lyktstolpe. Jag kunde inte bromsa och åkte rakt in i den. Mitt huvud och knä värkte värre än någonsin. Huvudet bara dunkade, eftersom jag hade slagit det i lyktstolpen. Och mitt knä hade jag skrapat upp på asfalten. Jag konstaterade för mig själv att jeans med hål i inte bara var snygga utan även opraktiska. "How are you?" Va? Det var en röst som hade tilltalat mig. Jag började långsamt fatta vad som hade hänt och öppnade mina ögon. En lång kille med brunt hår och bruna ögon kollade oroligt på mig. Han hade ett födelsemärke på halsen och var snygg, för det såg jag även om allting snurrade. "I'm okay", sa jag. "Where do you live?" undrade han och hjälpte mig upp på fötter. "A bit away from here", sa jag med ett slöddrigt tonfall och pekade i riktningen där jag åtmindstonde trodde att jag bodde. "You are really sick. I take you home", sa han och la min arm runt hans nacke och la sin runt min för att stötta mig. "My longboard", började jag, men han hade redan tagit den under armen. "Whats your name?" undrade han. "Jennifer, uhm, Jennifer Trace", sa jag. "Alright. I'm Liam Payne", sa han och log snett. "Thanks for this Liam", sa jag. Han försökte småprata lättsamt med mig hela vägen hem, även om jag inte var 100 % vid medvetande. Han berättade att han hade deltagit i X-Factor ett år tidigare, men åkt ut. "So you are that Liam? Oh, how fun. You are a really great singer. Why don't go on a audition again?" undrade jag. "Simon Cowell told me to do that next year, but I don't know...", började han. "You have to! Your voice is really good and it ain't so many singers who are so good as you. Can you promise me that?" undrade jag. Vi var framme vid dörren. "Are nobody home?" Jag ryckte på axlarna slött. "Mum was here when I went out, but who knows. She maybe went and shop. Jag drog upp ett par nycklar ur fickan och gestikulerade till Liam att låsa upp. "The code is 9963", sa jag, eftersom vi hade tjuvlarm. Han knappade in det. "Where do you have your bedroom?" undrade han. "Right there", sa jag och pekade på dörren till vänster. Han hjälpte mig att lägga mig ner på sängen. "Wait a second", sa han. Jag låg och funderade. Egentligen var det bissart att jag hade släppt in en fullkomlig främling i mitt hus. Men vad skulle jag göra åt det? Han var snäll. Liam återkom kort där efter med ett glas vatten och en huvudvärkstablett. "Here. You will be alright", sa han och log. "You can go now if you want", mumlade jag. "Okay. See you sometimes, Jennifer. And I promise, I will go on X-Factor audition", sa han och reste sig upp och blinkade med ena ögat. "Yeah, see you Liam... and thanks".
 
Abigails perspektiv
Den där killen med det lockiga håret. Han som var med i White Eskimo. De hade vunnit skolans sångtävling en gång. Jag trodde att han hette något med H. Harold, var det va? Han var påväg emot mig nu i vilket fall som helst. Jag stod här i klungan av människor som buffade och knuffade mig och kallade mig för glåpord. Jag var inte populär. Jag älskade skolan och hade ofta höga betyg. Jag hade tjockt, lockigt, valnötsbrunt hår som räckte ner till midjan, mörkblåa ögon och ett litet födelsemärke under vänstra ögat. Jag visste inte varför folk mobbade mig egentligen. Jag var en vanlig femtonåring, precis som de andra. Hade inte gjort någon något. Jag var bara allmänt ful och pluggis, enligt dem. "Hey, stop it! What are you doing? Leave her alone". Det var killen med det lockiga håret. "Where did you came from, Eskimo?" undrade en av de där killarna som hade makt och skrattet hade brutit ut. Harold, eller vad han nu hette, sträckte ut sin hand och kollade menande på mig. Medans de andra gapflabbade bakom oss drog han ut mig ur folkmassan. "Why are they doing like that?" undrade han och kollade frågande på mig. Han hade lett mig lite längre bort på skolgården. "I don't know. They have done it since I was seven", sa jag och ryckte på axlarna. Lockarna hoppade på mina axlar och jag höll ett stadigt grepp om mina historia böcker, ämnet jag hade efter rasten. "Its horrible. I don't understand why some people hurt others and feel good after it. Whats your name?" undrade han. Han förstod mig precis. "I'm Abigail, but my family calls me Abi. You're Harold, isn't you?" Han log snett och en rad vita tänder visade sig. "Yeah. But I prefere Harry". Jag nickade och kollade ner. "Okay, Harry", sa jag och log. Klockan ringde in. "Want to do something after school?" undrade han. Jag log stort. "Yeah, sure. Like what?" Han ryckte på axlarna medans han gick baklänges mot sitt klassrum. "Maybe just take a walk and learn to know each other", sa han. Han var ganska långt borta från mig nu. "Sure", ropade jag tillbaka och sprang mot klassrummet med en lyckokänsla i kroppen. Det här skulle bli första gången jag någonsin kom försent till lektionen.

---

Självklart kommer ni andra in i novellen med tiden, hihi. FÖRSTA DELEN. WHAT ARE YOU THINKING GUYS?