Jag är sjukt ledsen, hörni. Bloggen läggs ner.

Jag har inte tid eller ork för att skriva novellen längre. Jag skulle önska att jag hade det, men det tar 1-2 timmar att skriva ett kapitel och så vidare. Jag vill bara att ni ska veta hur sjukt glad jag blir varenda gång ni kommenterar. Men skolan börjar nu, och jag kommer få betyg det här året, och jag är en ganska ambitiös person, och vill verkligen ha A i de flesta ämnen. Och för er som läste Its Gotta Be You vet ni att musik betyder asmycket för mig och att jag tänker satsa de kommande åren. Men tack, som sagt, till alla er som har läst. Speciellt tack till er som lämnar kommentarer, känn er speciella! Ni har gjort mina dagar. Jag kommer inte ta bort bloggen, ifall någon skulle vilja läsa novellerna.

Jag är hemskt ledsen, Jennifer, Ellen, Ida och Cajsa att jag aldrig skrev klart novellen ni var med i.

Vet att ni alla kommer bli besvikna, men ja. Jag känner att kapitlen inte har varit speciellt bra senaste tiden heller. Gud vad jag skriver, hahah. Kramar till er alla.

UPDATE: Tack för kommentarerna. Ni är världens finaste bloggläsare ♥

Det var så...märkligt att sitta uppe på läktaren vid fotbollsplanen tillsammans med Bliss och kolla på Aaron och hans lag. Även fast jag satt så här högt uppe kunde jag se att han kastade blickar på mig konstant. Idag hade jag bara satt upp håret i en hästsvans, och helt skippat sminket. Vilket var ett klokt val, eftersom jag hade gråtit hela tiden. Jag sjöng tyst på "So Sick". Sedan slog det mig att det var Nialls audition låt, så jag slutade tvärt. "I don't like to see you like this. You isn't my June anymore", sa Bliss och la armen om mig. Jag lekte med de för långa ärmarna på min kofta och snyftade. "I'm so terrible... I wish I'd never met them", snörvlade jag. "Don't do", sa Bliss. Jag lutade mitt huvud mot hennes axel. Vi var verkligen bästa vänner, i ur och skur. "June, learn to regret things and move on. Always regret the wrong things you do in your life. I will always love you because you are my best friend. What you did was awful, not you. When you feel like you are over Niall I think you should talk to them all and build up a good relationship with them. They were you friends. No matter what Niall will think. Harry, Zayn, Louis and Liam are your friends. Show them who you really are. And tell Niall how sorry you are. I understand him to 100 %, but every single human deserve a second chance", sa Bliss. Det kom ingenting annat än självklara, intelligenta saker ut ur hennes mun. "Everything was okay between us for a while... we said 'friends' and hugged each other, and then... I kissed Harry. I feel like shit and the only thing I can do is feel it", sa jag. Jag märkte att killarna var klara med sin träning. Aaron gav mig en lång blick innan han försvann in i omklädningsrummet. "He look at you all the time", sa Bliss. "I know", sa jag. Några minuter senare kom han upp på läktaren. "Hi June", sa han och satte sig på huk framför mig. Jag kollade på honom. "Hi Aaron", svarade jag lugnt. Bliss höll stenhårt i mig nu. "Why did you kiss all of them?" frågade han. "How did you know?" frågade jag men paniken började sprida sig i kroppen. Han drog upp sin iphone och scrollade ner innan han verkade hitta det han sökte. Han gav mobilen till mig. Det var en artikel från sugarscape. 

Under var det fyra bilder. En när jag kysste Harry, en när jag kysste Zayn, en när jag kysste Louis och en när jag kysste Niall.

"It isn't your problem", sa jag och gav honom mobilen. "You are sad. I'm your boyfriend. I'm here for you", sa han och försökte omfamna mig. "Don't touch me. Your not my boyfriend. It is only one guy in this whole stupid world who I want to be my boyfriend. But he hates me. Just leave me Aaron. I'm sorry, but, just leave me", sa jag. Jag tog Bliss hand och drog iväg henne bort från skolan. Vi gick hem till Bliss för att baka. Jag var så ilsken, ledsen, irriterad. Jag tog ut min ilska på degen. När jag tagit i ett tag började jag gråta hysteriskt igen och satte mig ner på golvet. "Why me?", sa jag och drog bort tårarna under ögonen. En halvtimme senare satte sig Bliss bredvid mig. Hon stoppade in en bulle i munnen på mig och jag åt av den. Långsamt. Hur länge skulle det behöva vara så här? "It is Harrys birthday today", sa jag plötsligt. "Be friendly", sa Bliss. Jag nickade, samlade mig och ringde. Några signaler gick fram. "Harry Styles", sa Harrys röst. Han lät glad. Jag hörde massor av röster i bakgrunden, bland annat två tjejröster. "Happy Birthday Harry", viskade jag tyst.

 

Jag var så glad att Liam berättade för dem. Om hela våran historia. "We like each other, but we don't love love each other, if you understand", sa han och tittade på mig. "I was so happy yesterday on the hospital, because she was alive, so I kissed her. And then I understood that she was the woman in my life. When me and Louis bought a birthday gift to you, Harry, I saw her and I got so lucky, but I ignored the feelings. I mean, we weren't friends or something. The only we have to do now is spend time with each other. And when we really really know each other, we going to be surely in love", sa jag. "Okay, this is to adorable to be true", sa Elena. Killarna instämde. Harrys telefon ringde. "I think it is June", sa han och log. Det såg ut som om alla förväntade sig att Niall skulle reagera negativt, eftersom alla stirrade på honom. Han satt bara stilla. "Harry Styles", sa han glatt. Vi andra pratade med varandra. Harry stoppade ena fingret i örat för att höra henne. "Thanks", sa han enkelt och la ner mobilen. Sedan tittade han på oss alla. "I think all of you were right about June yesterday", sa han och satte sig ner. Det blev alldeles tyst.

---

Del 20, kommentera vad ni tror om allting! :D

förlåt för dålig update, mitt internet har varit nere ett tag. Och ni har blivit sämre på att kommentera! Ni gör mina dagar när ni bara slänger iväg en feedback, så jag skulle bli väldigt tacksam! :) ♥

"Hi, it is Catie. You know, the weird girl who just came to you like you are a ordinary guy" Jag kunde inte låta bli att skratta. "But I'm a ordinary guy", sa jag i telefonen. Här satt jag, på Harrys födelsedag, och snackade med Catie. I och för sig var klockan 9 på morgonen. Harry hade inte bett oss komma och väcka honom förens runt 10 tiden. Jag visste att resten av killarna skulle försöka fixa en ordentlig frukost. Egentligen skulle jag också varit med, men jag smsade Niall och sa att Catie hade ringt. Elena var ju där också. Jag gillade henne med. Hon var en person som var lätt att tycka om. Liksom, enkel att snacka med. Social. Det var lite komiskt det hela. Hon hade hängt med oss nu i två dagar, och skulle vara med oss i morgon också. Jag undrar vem som hela tiden ville ha henne med av killarna. Louis eller Harry, förmodligen. "Don't pretend", sa Catie. "Do you want to meet up or something? I want to know you better", fortsatte hon. "Sorry, I would love too, but it is Harrys birthday today. Tomorrow maybe?" undrade jag. "Send him a happy birthday wish from me. See you tomorrow then, but, where?" Jag funderade, men kom inte på något. "How about where we first met?" frågade jag. "Sure, see you tomorrow then". Jag fixade i ordning mitt hår medans jag sjöng lite. På Taylor Swifts "You Belong With Me". Jag hade gjort en cover på den i en "manligare" version för ett tag sedan. När jag var klar satte jag på mig ett par chinos och en enkel t-shirt med tryck. Jag slog mig ner framför datorn och gick in på twitter. Jag brukade inte vara särskilt aktiv där egentligen, men jag ville ju skriva happy birthday till Harry. 

Skrev jag. Bara några sekunder senare hade jag 30 retweets. De ökade inom de kommande minuterna. Jag kollade på mina mentions. En tjej undrade om jag kunde ha en twitcam. Varför inte? Jag var för lat för att gå till Harry och Louis lägenhet och hjälpa till. Jag länkade en twitcam och började snacka. "Vas happenin?" började jag att fråga. "It is Harrys b-day today... I will go up to Harry and Lou's apartment soon... I'm just to lazy right now", förklarade jag för fansen. Jag svarade på några frågor och berättade vad jag skulle ge till Harry i present. Jag avbröts av att en dörr öppnades. Det var Liam och någon tjej. "Liam!" utbrast jag. "Sorry guys, I have to end now. Have it great today". Jag stängde ner datorn och kollade på Liam. Jag kollade undrande på tjejen. "This is Jennifer, and Jennifer, this is Zayn. Jennifer, Zayn, Zayn, Jennifer", sa Liam. Jag log mot henne. "Hi". Vi tog i hand. Värst vad vi hade blivit gammalmodiga här då. Sedan gav jag Liam en bamsekram. "Jennifer will follow us up to Harry and Louis. We are a bit late, and you too. Niall texted me and told me to bring you with me. Come on now". Jag kollade på klockan och insåg att han hade rätt. Vi gick upp tillsammans. Louis släppte in oss. "Hey guys. Harry is still sleeping. Hi Jennifer, I was with Liam on the hospital. I'm Louis", sa han sedan och hälsade på Jennifer. "Are you okay?" frågade han sedan henne. Hon nickade. "Much better. But I have to rest a lot", svarade hon och log. Det var inte förens då jag noterade hennes och Liams ihopflätade fingrar. Louis stirrade också på dem. Jag och Louis utbytte först en blick innan vi tittade på Liam. Hans min sa inget. Vi gick in i köket. Niall och Elena hälsade också på Jennifer. "I just wanted to say thank you. I would be dead by now, but I'm not, thanks to you", sa Jennifer och kramade Elena. Jennifer fick tårar i ögonen. Jag förstod henne. Tänk att titta rakt in i ögonen på den personen som räddade ens liv. Elena var hennes sista hopp i livet. Om hon inte hade märkt henne hade hon dött. Jag tittade på när Elena besvarade kramen vänligt. Jag fick en känsla av att de skulle bli bra vänner. Samtliga av oss gick in i Harrys sovrum, och sjöng. För en gångs skull hade han haft på sig en pyjamas. Han visste ju att Elena var där och ja. Han ville väl undvika pinsamma situationer. "Happy B-day Harry. You are a big boy now", sa Louis. Harry gjorde en grimars. "Wow, real breakfast", sa han förvånat. "We wanted it to be special", sa Niall. Louis nickade. "We two maded it". Harry log mot dem. Hans blick fastnade på Liam. "Hi Liam, and hi Jennifer", sa han och log stort. "It is kinda creepy that everyone of you know my name", sa Jennifer och skrattade. "Liam told us", log jag. Jennifer log mot mig. Harry öppnade sina presenter. Elena och Jennifer ursäktade sig för att de inte hade några presenter. Harry viftade avvärjande med handen. "Jesus, I have knew you Elena for two days and I just met you Jennifer. It really doesn't matter and I didn't expect any gifts", sa han. Vi alla njöt av den lyxiga frukosten medans vi pratade om allt möjligt. "I talked to Catie today", sa jag. "And?" undrade Niall intresserat. "We going to meet each other tomorrow", sa jag. Jag kunde inte gömma ett leende. "Exciting", sa Liam och log. "Just one question... who are Catie?" Vi kom på att Liam inte visste något om Catie. Ingen av de andra hade gjort det heller innan signeringen, så jag klandrade honom inte. "Zayns future girlfriend", retades Elena. Jag sträckte ut tungan åt henne. "No, it is a friend of mine"; sa jag lugnt. Man kunde inte kalla oss vänner, men jag kom inte på något bättre ord. Vi var tysta ett tag. "I want to tell you something...", sa Liam och tittade på Jennifer. Vi alla tittade på dem. "Jennifer isn't just a friend of mine", började Liam, och Louis mumlade "As if we didn't knew that". Liam gav honom en irriterad blick och fortsatte: "She is the woman in my life".

---

Kort kapitel, men är ganska trött, hehe. Kommer skriva hela dagen imorgon, och ha till framtiden, om man säger så. Men vad tror ni kommer hända mellan Zayn och Catie? Och vad tror ni hände på sjukhuset som fick Liam att säga att Jennifer var kvinnan i hans liv? Kommentera! :D

Del 18 finner ni här nedanför.

WOOOAH. Redan del arton, och mina läsare har ökat massor! Tack för alla kommentarer, fortsätt att sprida novellen! :)

För att reda ut allt det här om June: Hon vill inte Niall illa. Hon har bara inte kontroll över sina känslor. Och anledningen till att hon först kysste Harry var för att se om Niall blev sårad eller inte, vilket han blev. Och för att sedan "sopa bort" sitt misstag låtsades hon bara som om allt var helt vänskapligt och gjorde det därför på alla, alltså kysste dem. Hoppas ni förstår bättre nu!

---

 

Jag betraktade henne. "No. I don't want to pretend that we are friends. I don't even want to see you. Bye", sa jag och reste mig upp. Jag gick ut från Starbucks så snabbt som det bara gick, eftersom tårarna började uppenbara sig i mina ögon. Jag ställde mig lite längre ner på gatan och ringde till Louis. "Can you pick me up?" var det första och enda jag sa. Det var ju bara Louis som kunde köra hitills, Harry höll däremot på att ta sitt körkort. 10 minuter senare svängde Louis bil upp på gatan. Jag hoppade in i framsätet. "How are you Niall?" undrade Louis oroligt. Jag höll in gråten. "Fine", sa jag och bet ihop. Vi åkte hem under tystnad. "Follow me up. It is time for you to tell us everything", sa Louis och tog tag i min arm. Vi gick upp till hans och Harrys lägenhet. Harry, Zayn och Elena låg i en hög på golvet och asgarvade. Jag kunde inte låta bli att le lite. "Twister", sa jag. Louis nickade. "Heeeeey Nialler", sa Zayn och skrattade. Sedan fick han syn på min min och slutade tvärt. Han stötte till Harry i sidan. Både stirrade på mig. "How are you?" frågade Harry oroligt. Elena tittade också tyst på mig. Förmodligen tänkte hon att hon inte passade in att vara här just nu. Och som om jag hade läst hennes tankar, sa hon: "Maybe I should go". Hon tittade på mig. Jag log halvhjärtat och skakade på huvudet. "No, stay", sa jag. Hon nickade. "Come here", sa Harry och förde mig till soffan. Direkt när alla fem hade satt sig i soffan, och både Louis, Harry, Zayn och Elena stirrade på mig, bröt jag ihop. Totalt. Jag bara grät och grät. Killarna kramade om mig. När det hade lugnat ner sig berättade jag allt. Från början till slut. Alla var tysta. Sedan sa Harry: "And I think I should tell you all about yesterday. While Louis and Liam were on the hospital did I kiss June. I know it was wrong, but she was heartbroken and I love her, as a friend. So yeah... and I promise, I got so suprised when she kissed me on the signing today, my only thought was 'Why?' I'm so sorry Niall. June told me that you loved her, and I can't get why I kissed her then. Sorry mate", sa Harry. Någonstans hade jag väl redan förstått det, eftersom June inte bara kan ha kysst Harry på måfå. "Its okay Harry. Honestly I don't think I love her anymore. She is... awful. She plays around with my heart and my feelings. She did with you too Harry, don't you see it?" Men Harry var tyst. I stället var det Elena som yttrade sig. "Maybe you don't care about my opinion, because I don't know you at all, almost, but I know how girls act. Some teenager girls is popular in school, got the typical high school boyfriend who is in the soccer team, but when she is home... is she totally alone. Maybe she is unhappy. Some are together with guys the don't even like, only because they don't have any self confidence. And when they really love someone is it hard to understand their feelings. Some can't control them, because they don't know what the feelings means. Maybe it is like that with June", sa hon. Vi alla kollade på henne. "She got a boyfriend... that was the first thing she told me after I kissed her the first time. He was in the soccer team. He have to be hurt by now", sa jag. Harry skakade på huvudet. "No, he's not. June told me that she broke up with him after you kissed her. Because she didn't know who she really loved..." Alla tittade på varandra. "I think Elena is right", sa Louis till sist. "It sounds exactly like June", instämde Zayn. "But I still don't want to see her", sa jag bestämt, även om jag faktiskt inombords kände mig osäker. Fast sedan ångrade jag mig om osäkerheten. Hon hade trots allt sårat mig, och det rejält. "Thank you Elena", sa jag och sträckte ut armarna. Hon gav mig en kram. En kram som jag verkligen behövde.

 

"Okay, I just can't get that Zayn gave you his number today", pladdrade Annie på. Vi satt hemma hos henne, i hennes enorma rum. Det var kväll och Annie hade en klassisk sleep over. Förutom vi två var det Rebecca, Christina och Lucy, samt även Sarah och Britney, våra nyfunna vänner. Jag log. "I like him. He is nice", sa jag. Resten av tjejerna började fangirla om att vi kanske skulle bli tillsammans. Jag trodde inte det va. Som sagt hade jag nog med killar. Min bästa killkompis hette Edmund till exempel. Ett klassiskt brittiskt namn, men hans föräldrar var den traditionella typen. I skolan var han den smarta men sportiga killen, som tjejerna gillade. Alla kallade honom för Ed hela tiden, eller Eddie. "So Sarah and Britney, why was your friend Elena there today?" frågade jag. "They guys told everyone that in the beginning", sa Sarah. "Whatever, maybe she didn't hear. She helped some girl who meant much to Liam yesterday, and then like a thank you gift, Liam gave her privacy time with the guys. And obviousley they liked her. So now shes hanging out with Louis, Harry, Niall and Zayn. She will sleep with them again. But she will tell us everything tomorrow, when we are going home", sa Britney. Jag nickade. "I'm not a fan, but they sing good. After I met Zayn I actually listen at Forever Young. That was the only recorded song. Anyway, I will call Zayn tomorrow and ask him why he gave me his number. Let's have a pillow fight now instead", sa jag. Sedan hade ett kuddkrig brutit ut. Jag älskade att vara barnslig.

---

Händelselöst kapitel, kanske. Är det någon ni vill ha ett perspektiv ifrån eller något annat önskemål? Som sagt, TACK för alla kommentarer. Det peppar mig supermycket! Och att ni fortfarande läser fast att uppdateringen under sommaren har legat på noll. Kommentera! :)