10 år senare, Julias perspektiv
"Darcy, come here honey", sa jag mjukt. Våran förstfödde, åttaåriga dotter sprang rakt in i min famn. Jag drog in doften av hennes nytvättade hår. "Rosalie hit me", snyftade hon. Rosalie var Louis och Eleanors första dotter. Vi alla sex hade varit gravida när jag var 26 år gammal. Sandra var gravid med hennes och Zayns sista barn. Vi allihopa hade levt i harmoni i sex villor i utkanten av London. Sandra och Zayn hade fått tre barn hittills, Adam, Adrian och Angie, och var gravid med en dotter yttligare som skulle få namnet Zabrina. James och Felicia hade fått Natasha, Edward och Justin. Danielle och Liam hade fått yttligare en son vid namn Jaden. Eleanor och Louis hade som sagt Rosalie, men även en till dotter, Mary-Kate. Jade och Niall hade endast fått en dotter, Ciara. Och jag och Harry? Vi hade Darcy, Rose, Jacob och William. Jacob och William var enäggstvillingar och endast ett år gamla. Det var skumt hur mycket mitt liv hade förändrats tack vare en mörk och kall dag i Oktober 2012. "I don't believe you", flinade jag mot min dotter och pussade henne i pannan. "I just wanted chocolate", log hon tillbaka. "I knew it. You know what? We going to eat dessert now. And in it is it a lot of chocolate". Hela vårat gäng hade ätit hemma hos oss. Harry kom bakom mig och la en arm runt min midja. "Whats up?" sa han och log mot Darcy. "Nothing", flinade hon och log hemlighetsfullt mot mig. "Have you seen Rose?" frågade jag Harry. "Yeah. She sitting with Ciara, Mary-Kate and Natasha and plays with dolls. Alla fyra var 5 år. "Im going and play with Rosalie now. Can I show her my new computergame?" frågade hon. Jag nickade henne och klappade henne över håret. Hon sprang iväg. "Shall we join the others?" undrade Harry och log mot mig. "After a kiss", sa jag och kysste honom. Jag var 31 år, och Harry 36. Louis närmade sig 39 och Danielle hade redan passerat det. Inte för att det syntes på henne; det såg ut som hon fortfarande var runt 25. Men å andra sidan var hon ju otroligt vacker. Jag och Harry greppade varandras händer och gick ut i trädgården där vi hade våran middag. På gräset ovanpå en filt låg Jacob, William, Angie och Justin och försökte kravla sig runt. Vi slog oss ner bland de andra. Nere vid poolen sprang Jaden, Adam och Edward runt och lekte kull. Vi var allihopa som en familj och träffades konstant och jämt. "Dessert?" frågade jag och log mot dem efter en halvtimme. "Sounds yummy", log James. Jag besvarade hans leende och gjorde ett tecken till Harry för att han skulle följa med mig in och hämta tallrikarna. "Can you tell all our kids that its dessert?" sa jag och vände mig om mot bordet. Allihopa nickade och jag och Harry försvann in igen. Vi hade förberett en chokladfondue. Harry var stjärnan i vårat kök, men jag försökte hjälpa till på min kant, även om han hade ett stort övertag. Åren hade gått så snabbt. Var det verkligen hela 28 år sedan jag träffade dem första gången? Nu var de en del av min vardag. Bandet var inte längre aktivt, utan levde på det som hade hänt. De var ju inte längre ett pojkband, nu när de var mellan 36-39 år gamla. Jag och Felicia höll fortfarande på, precis som vanligt. Sandras resturang hade utnämnds till den bästa resturangen i hela Storbritannien, och James hade skrivit låtar till stora stjärnor. I början hade han faktiskt sammarbetat med Ed Sheeran bland annat för att skriva killarnas låtar. Nu skrev han större delen av Felicias låtar bara. Vi slog oss ner vid bordet igen. Alla började hugga in på sina efterätter och det var en stor tystnad som uppstod för att det var så gott. Jag tittade upp, kollade på varenda en runt bordet. Ett stort leende uppenbarade sig på mina läppar. Det här var min familj. Jag ville inte vara någon annanstans än här. Its Gotta Be You.

---

Sista avslutande delen! Självklart ska jag fortfarande skriva den nya novellen, det var bara den här jag inte hade så mycket inspiration med. Vinnarna är korade och jag avslöjar dem i nästa inlägg. Kommentera, vad tyckte ni om den här novellen i sin helhet? Första delen av nya novellen kommer upp under nästa vecka. Tack så hemskt mycket för att ni har följt den här novellen och kommenterat, det gör mig jätte glad"

Eleanors perspektiv
Jag låg med min ipod bredvid mig och lyssnade på musik medans jag solade. Var man ändå utomlands skulle man väl satsa på att få färg? Jag blickade ut mot Louis som låg och guppade på vågorna. Jag kunde inte fatta att vi var gifta. Min hand ramlade automatiskt ner mot magen. Det som hade hänt för en och en halv vecka sedan fick inte glömmas bort. Om vi hade lite tur hade vi en son eller dotter inom 9 månader. Ikväll skulle vi flyga hem. Jag hade ingen lust att åka hem till London igen. Regniga London i April. Ibland önskar jag att jag bara kunde fly någonstans med alla jag tycker om. Till någon varmt ställe. Jag såg mig omkring. Som hit till exempel. Jag visste att Sandra, Julia och Felicia hade trott på sin dröm att komma till London. Annars hade de velat flytta till USA. Jag förstod dem på ett sett. Jag hade ju varit med dem i Sverige en gång - och visst. Sverige var ett fint och ganska mysigt litet land. Men det var omöjligt att bli känd där. Ingen blev det. Den enda kändis jag kände igen var väl Robyn. Jag hade inte ens någon aning om att hon kom från Sverige. Fast nu hade ju Sverige två världskändisar till att vara stolta över. Våra fina tjejer Julia och Felicia. Jag undrade hur de hade de hemma i Storbritannien just nu. Jag fick lust att skicka ett sms till någon av dem. Jag bestämde mig för att skicka ett till Danielle. Hey honey. We miss you so much, all of you. We coming home tomorrow. Can't we all eat dinner together or something then? love you xx eleanor knappade jag in och skickade till henne. Jag började svettas och bestämde mig för att gå ner till Louis. "You have finally decided to swim?" log han mot mig. "Yeah. I were too hot", sa jag och besvarade hans leende. "You are always hot darling", sa han och blinkade med ögat. Jag skrattade. "Well, I didn't mean that but thanks, you too sweetheart". Jag doppade huvudet under vattnet. "We have to leave our hotel about one half hour. Shall we get upp?" undrade han. Jag nickade. Vi torkade oss snabbt. Vi hade packat igår kväll så allt var klart. Jag drog på mig min mjukisdress och Louis tog på sig sin One Piece. "How can you don't feel warm in that?" undrade jag och skakade undrande på huvudet. "I don't know", sa han och ryckte på axlarna. Jag drog upp hans luva. "But now I got hot", log han. Jag skrattade och kysste honom i pannan. Vi drog ut våra väskor till entrén och tog taxin mot flygplatsen. Jaha, då var man påväg hem då.

Sandras perspektiv
"Hänger ni med och möter upp dem eller?" undrade jag exalterat och log mot Julia och Felicia. De utbytte en blick och började skratta. "Varför garvar ni?" undrade jag. Jag stod i min restaurang. "Ingen av oss orkar", sa Felicia. "Latmaskar. Då åker jag väl själv då", sa jag och slängde trasan på bänken. "Nänänä, det går inte", sa Julia. "Och varför inte då?" frågade jag. "Vi tänker inte ta hand om din restaurang om du trodde det", fortsatte hon. Just det, det var fortfarande öppet. "Snälla, det är bara en och en halvtimme som jag är borta", vädjade jag. "Om du vill förlora ungefär 50 kunder på grund utav oss så visst", sa Felicia. "Ni är så elaka", sa jag och gjorde en ledsen min. Det var typiskt oss det här. "Japp. Jag ska dra hem till min Harry nu. Ses", sa Julia och försvann ut igenom dörren. "Snälla snälla Felicia?" bad jag en gång till. "Isåfall åker jag hellre med", sa hon. "Okej... jag får säga att jag har drabbats av feber eller någonting", sa jag. "Gör så. Jag väntar i bilen", sa Felicia. Jag lyckades nätt och jämt lura i alla gästerna att jag hade feber och hoppade i ett par tighta rosa byxor och en enkel tröja. Vi åkte mot flygplatsen. "Hur är det med James då?" undrade jag när jag kom på att jag faktiskt inte sett honom på ett tag. Felicia verkade chockad över frågan. "Åh... det är bara bra med honom", sa hon, men jag såg hur hennes knogar vitnade omkring ratten. "Fick han något jobb som låtskrivare?" frågade jag. "Mm", svarade han. Det var nästan så att hon exploderade. Jag förstod ingenting. Vi dök upp på flygplatsen. "Hi!" utbrast Eleanor när hon fick syn på oss. "Julia were to lazy", log Felicia. "It doesn't surprise me", kom Louis och sa. "Hi girls", sa han sen och omfamnade oss. "We got nothing to do, so we came here. Did you guys talk with Danielle about a dinner?" undrade jag. Eleanor nickade men Louis såg förvirrad ut. Eleanor rodnade. "Yes, I haven't tell Lou yet only", sa hon och la till ett gällt skratt. Jag såg hur hennes hand snabbt flög ner mot magen och upp igen. "All right..." sa jag tyst. "We can be at our place", sa Louis glatt. Eleanor log mot honom. "Okay, see you guys tonight then", sa vi och hoppade in i respektive bilar. Jag kände mig förvirrad. Helt totalt förvirrad. Vad var det som hände i våra liv egentligen?

---

Ganska kort del, tror jag, men känner liksom inte för att skriva. Har lust att bara avsluta den här novellen faktiskt. Vill ni ha den nya berättelsen nu istället? Föresten tror jag att jag kommer att skriva en annan novell på en annan blogg samtidigt som ska handla om alla kändisar jag gillar... länkar den när jag känner för att göra den! Kommentera (och fortsätt skicka in ansökningar!)

Julias perspektiv
"Mamma!" Det var svårt för mig att inse den enorma lyckan över att träffa mina föräldrar efter snart 2 år. Jag hade lämnat dem när jag bara var femton - då jag fortfarande bara var ett barn. Att dra in sin mammas doft och att få vara i hennes armar var en underbar känsla. "Hej gumman, du har blivit så stor", sa hon och klappade på min kind. Jag log stort. "Hi Harry", sa hon och gav Harry en kram också. "Come on", sa hon. "Pappa jobbar och Clara är i skolan. De längtar jätte mycket efter dig", sa mamma och log mot mig i backspegeln. Jag kollade ut över Stockholm. Jag hade inte vart här sen turnéen för 1-2 år sedan. Då hade jag varit hos mamma och pappa på julafton och sedan dragit iväg igen. Vi körde hem mot vårat hus och hoppade ut ur bilen. Jag tog Harrys hand. Jag drog in doften av mitt gamla hem. "Vi har renoverat badrummet här nere föresten", sa mamma och slängde sin handväska på golvet. "Så min älskade dusch är borta?" sa jag och flinade. Harry såg ganska förvirrad ut. "Japp. Helt borta". Jag hade hatat att duscha på övervåningen. I alla år hade jag bara duschat här nere, och det blev som min egna. Mamma tog mitt och Harrys bagage. "Wait, I can take it, Ewa", sa Harry och log snett. Gentlemannen som han är. Vi steg in i mitt gamla rum. Alla hyllor var kvar, garderoben var kvar, bokhyllan var kvar. Det var en del böcker kvar i bokhyllan som jag inte brytt om att ta med mig när jag flyttade till London. Jag hade nöjt mig med att ta med mig Hungerspelen böckerna och Harry Potter böckerna, två serier som hade betytt mycket. Hungerspelen var jag fortfarande hopplöst beroende i. "Talk about Directioner", mumlade Harry. "You have been here before", sa jag och la mina armar runt hans hals. Han la sina runt min midja och kysste mig mjukt. "Yeah. But I always be shocked". Mitt rum fullkomligt exploderade av One Direction bilder som jag samlat på mig under åren som directioner. Och alla hade mamma och pappa låtit sitta kvar. Harry öppnade min gamla garderob för att lägga in kläderna. Inne i garderoben var det bilder på massa andra saker som jag gillade, som Titanic, Katy Perry, Taylor Swift, Harry Potter och Avril Lavigne. "You loved music", sa Harry och kollade faschinerat på bilderna. "I still love music", sa jag och öppnade resväskan. Jag tittade på sängen. Först oroade jag mig över faktumet att vi skulle sova två i min lilla enkelsäng, men kom sedan ihåg att jag och killarna en gång hade sovit alla sex i den. Fast då hade vi ju i och för sig haft en smal resesäng bredvid också. Zayn, Liam, Niall, Louis och Harry hade lekat raklånga över de två sängarna och jag hade legat liksom ovanpå dem. "Awesome", sa Harry när vi var klara med att packa upp och bädda. "Julia! Pappa och Clara är hemma". Jag fullkomligt rusade nerför trapporna och kastade mig runt halsen på pappa. "Hej hjärtat", sa han och omfamnade mig. Jag kollade på min lilla syster. "Herregud vad stor du har blivit. Förra gången jag såg dig var du bara femton, och det var ändå bara över en dag - innan dess var du bara elva. Sexton år, sjutton i år. Värsta stora tjejen ju". Hon var sig hyfsat lik. Hennes morotsfärgade hår hade hon låtit växa och dessutom hade hon klippt lugg. Hon hade mörkt smink som hårfärgen och fräknarna lyste upp. Jag kramade henne. "Är Harry där uppe?" undrade hon sedan. Hon fick något barnsligt över sig. "Ja, det är han", sa jag och log stort. "Hur länge stannar ni?" undrade pappa när vi hade gått upp för trappan. Mamma stod och lagade mat och Harry dukade. Jag beundrade hur han verkligen kände sig som en del av familjen. Jag kollade snabbt på honom innan jag vände mig mot pappa igen. "Ett par dagar, typ fem eller något. Eleanor och Louis är på Hawaii så ja, vi tänkte passa på helt enkelt", sa jag. "Så Danielle, Liam, Jade och Niall är kvar i London?" undrade mamma. Jag nickade. "Precis. Kan vi prata engelska istället nu... jag menar, jag vill att Harry ska förstå". Mamma och pappa log båda två. Jag kunde inte påstå att jag ångrade att jag hade flyttat till London. Men tre år av min barndom hade jag inte bott hos mina föräldrar, utan istället med min världskände pojkvän i ett helt annat land. Jag hade saknat dem. Och var glad över att vara tillbaka igen.

Louis perspektiv
"Hey! What are you doing?" frågade jag Eleanor som skvätte vatten på mig. Vi skrattade. Hon låg på en luftmadrass i havet och jag stod framför henne. "Give me a kiss instead. You are too cute", log hon. Vi kysste varandra. Det här var verkligen livet. Solen sken, kritvita stränder, bara jag och El. Ingenting kunde slå det här. En halv vecka av våra två hade gått. Vi svävade på små rosa fluffiga moln. "What time is it?" undrade Eleanor plötsligt. "Don't know. Does it matter?" frågade jag med ett leende. Hon besvarade leendet. "Actually, yes. Im hungry. Can't we eat on that restaurant over there?" Hon pekade på en liten hydda. Det var massor med folk där, så den var troligen populär. "Sure. Want to eat now?" undrade jag. "After a last kiss", sa hon och skrattade. Vi kysste varandra yttligare en gång. Sedan tog jag tag i luftmadrassen hon låg på och vände omkull den. "Hey!" skrattade hon. Jag lyfte upp henne på min rygg och gick in mot stranden. Vi torkade oss och drog på oss något bara för att täcka badkläderna. Jag kollade på min klocka. "It is 6.45pm. Your stomach was right love", sa jag och tog hennes hand. Vi åt en utsökt middag och efter varsin mangomilkshake som avslut var vi båda proppmätta. Vi gick mot våran bungalow. Hotellet var 5 stjärnigt och låg mitt på stranden. Det var en fantastisk mysig liten hydda vi bodde i, med säng av bambu bland annat. Vi båda gjorde i ordning oss inför natten och kröp ner i sängen. "Lou... I wondering one thing", sa hon fundersamt. "If you got that one thing?" log jag. "No... Maybe it is absurd but... Do you want to be dad?" Frågan kom plötsligt och jag blev förvånad över den. "Ofcourse I want. Why are you wondering?" Eleanor fortsatte att titta på mig. "When do want a child, Lou?" Jag fattade precis vad hon var ute efter. "Now", sa jag och flinade.

---

Ja ni människor. Vad tycker ni? Kommentera! :)

Felicias perspektiv
"Honey?" hörde jag James röst inne i från vardagsrummet. "Mm", mumlade jag till svar eftersom jag satt med min laptop och skypade med mina gamla vänner från mellanstadiet. "I have a surprise to you". Jag suckade. "Sorry, måste gå. Vi hörs", sa jag till mina vänner och gick ut i vardagsrummet. James fick ner mig på golvet och kittlade mig. Jag skrattade. Han gav mig en kyss och log sedan. "Was that the surprise?" undrade jag. "Nope. Sit down on the couch", sa han med en gest mot soffan. Jag slog mig ner. Han satte sig ner vid mitt piano och började spela och sjunga. "For the first, it was a wonderful cute thing to do. Second, I didn't know that you could play the piano. And third, you write amazing! The song was adorable". James ryckte på axlarna. "I were bored. Did you like it?" Jag nickade. "Yeah". Han log. "It is too you. You can use it as a single if you want". Jag nickade hastigt. Fantastiskt! "Thanks babe", sa jag och kysste honom.

Det hade gått ett halvår. Det var i slutet av Mars. Lou och Eleanor skulle snart på sin resa till Hawaii. Låten som James hade skrivit hade blivit populär - och nu skulle jag vara med i radio och prata om den och mitt liv. Jag satte upp mitt hår i en knut och satte på mig några sköna men snygga kläder. James var på sitt jobb. Han jobbade på ett cafe inne i stan. Han hade inte fått ett bättre jobb hitills. Det var fortfarande ganska kyligt ute, så jag klädde mig varmt. Jag hade tagit körkort i julas, så jag tog mig ut till min Volvo. Jag vred om startnyckeln och bilen började spinna. Jag backade ut bilen och körde ut. Det hade inte varit någon snö den här julen. Mest bara regn och slask. Inte alls kul. Jag, Julia och Sandra planerade att åka hem till Sverige i ungefär fem dagar medans Eleanor och Louis är på Hawaii. Vi hade inte varit hemma på jätte länge, och min mamma har knappt träffat James. Vi tänkte plocka med oss Harry, Zayn och James och bara umgås med våra familjer i några dagar. Jag saknade dem faktiskt. Mitt liv hade snurrat runt karriären, James och kompisarna. Jag svängde in på besöks parkeringen och gick in. En vakt visade mig rätt in i inspelningstudion. De hjälpte mig att få på mikrofon. De tre som vanligtvis pratade i radion hette Lucy, Connor och Josh. Connor sa något innan han presenterade mig. "Thanks for your welcome, Connor", sa jag artigt. "Your latest single, 'Behind The Stars', is amazing. The lyrics feels important, if you understand what I mean. Have you wrote it by your self?" sa Lucy. Jag skakade på huvudet. "My boyfriend wrote it", sa jag. Alla tre kollade på mig. "Is he a song writer?" frågade Josh. "No. He only wrote it for me". Det såg förvånade ut. "Think we have UK's next big songwriter. The song was really amazing. What is his name?" frågade Connor. "James Campbell. I actually didn't know that he was good at writing, but well, he was", sa jag med ett snett leende. "Really! It is a miracle that he isn't dicovered yet", sa Josh. Jag visste att James lyssnade i detta nu. Han satt troligen hemma och funderade på vad radiomännen sa. "How long have you two been a pair?" undrade Lucy. "Since I was sixteen or seventeen. I am 20 right now", sa jag. James visste till och med exakt vilket datum vi hade träffats, så jag skämdes lite. "He is the perfect boyfriend. Handsome, smart, cute and really romantic", fortsatte jag. "Sounds amazing. You are friend with the lads from One Direction too huh?" frågade Josh. "Yes, I am very close to them. My two best friends, Julia and Sandra are girlfriends to them", sa jag. "Were you a fan when you were younger? I was", sa Lucy. "We have heard it before, Lucy", sa Connor. Jag skrattade. "Yeah, absolutley. I was totally in love in Liam then. But right now am I only lucky because I am friend with them. I mean, it isn't many fans who are that". Josh skakade på huvudet. "No, not really. Tell us about X-Factor", sa han. "Well, it was a couple of years ago. I went on a audition in Stockholm, and I get through. It felt like I were on pink clouds, hah. And it went better and better. And suddenly, I won. And that got me through with my friends again, One Direction, and ofcourse James". Samtalet fortsatte i över en timme. Jag skulle bli överlycklig för James skull ifall han blev låtskrivare. För jag höll med världen. Han förtjänade att få ett jobb. Han förtjänade att upptäckas.

Eleanors perspektiv
"This is the day, Lou!" Jag hade varit entusiastik över den här resan länge. Hawaii i två veckor, bara jag och Louis lät så fantastiskt. "Im coming darling". Han kom ut från badrummet, nyduschad och omfamnade mig bakifrån. "You smell Louis", sa jag och vred på huvudet för att titta på honom. "Surprise", flinade han. Jag satte upp mitt hår i en lös knut. Vi skulle ändå åka flygplan i omkring 19 timmar. Louis var van att flyga, med bandet gjorde han det hela tiden. Då brukade de alltid tillbringa de många timmarna till att läsa fanfics. Jag hade också läst en del berättelser, bland annat på tumblr. Det var gulligt hur de föreställde sig att det verkligen skulle hända. Den veckan jag och Julia hade varit ensamma hade hon berättat för mig att hon också hade skrivit en novell när hon var yngre. Jag hade enkelt svarat att skillnaden mellan henne och alla andra fans var att hon faktiskt fått Harry på riktigt. Hon hade tittat på mig med en plågad min och svarat "But its over now". Louis tog min hand. "Time to go?" Jag nickade. Vi stod bara och kramade varandra länge. "I love you", sa jag enkelt. "I love you too darling. Come on". Vi stuvade in packningen i bilen och körde mot flygplatsen. Det kändes underbart att göra något så här på tu man hand. Det här var ju våran bröllopsresa, som hade kommit i efterskott. Vi hade egentligen tänkt att inte åka någonstans, innan vi fick den här presenten. Vi checkade in vårat bagage, gick igenom säkerhetskontrollen, kontrollerade våra pass och gick sedan in i planet. "To Hawaii and Honolulu!" sa Louis och la sin hand ovanpå min. "Yeah. To Hawaii and Honolulu", svarade jag.

---

Påminner er återigen att delta i karaktärstävlingen. Jag har fått fyra ansökningar, vilket gör att det inte riktigt blir en tävling, eftersom troligen kommer de fyra få rollen om inte fler ansöker. Tack på förhand! 

Julias perspektiv
Dagarna segade sig fram. Vi hade inget socialt umgänge förutom vi tolv. Inte för att jag brydde mig så mycket, jag trivdes. Sommaren hade gått fram, och Eleanor och Louis skulle gifta sig om några dagar. En snabb flashback från när jag var tolv dök upp i huvudet. Känslan jag hade när jag lyssnat på One Direction. Jag drog täcket om mig och såg att klockan var 5am. Men jag orkade inte somna om. Jag betraktade Harrys ansikte. För ett par år sedan hade det bara varit en dröm att ens få se hans ansikte i verkligheten. Nu var det normalt. Jag hade fått tre nya bästa tjejkompisar, Eleanor, Danielle och Jade. Och jag hade lärt känna fem fantastiska killar som jag aldrig la på luren till innan vi hade sagt "I love you", till varandra. Louis, Niall, Liam och Zayn. De var alltid där för mig. Det var helt omöjligt att släppa dem nu. Tänk om jag aldrig hade gått till den där signeringen den där dagen för sju år sedan. Ja, det är sju år sedan. Jag var tjugo nu. Det kändes konstigt. Jag hade kämpat för mina drömmar och de hade gått i uppfyllelse. Jag vände huvudet mot spegeln på min vänstra sida. En tjej med blont, rufsigt hår och nyvakna gröna ögon tittade på mig. Jag. Jag drog Harrys hand emot mig och la den i min. "Our hands are like made for each other", ekade min röst i mitt huvud. "We are made for each other", svarade Harrys röst i min hjärna. Det var den där sommaren när jag skulle fylla femton. Harry hade visat mig runt i London. Just den där konversationen hade varit uppe i London Eye. Vi hade hållt varandras händer för att jag hade tyckt att det var läskigt. När han hade sagt det där hade det inte ens varit tillsammans på något sätt. Sju år.

Louis perspektiv
"Harry, where are you?", sa min röst. Jag väntade oroligt på Harry. Vigseln skulle börja om bara några minuter. "Im on my way, in the car", sa han. Julia var redan här i alla fall. Hon och Danielle skulle vara Eleanors brudtärnor. Den ursprungliga trion. Fast inte riktigt. Julia hade kommit in i bilden mycket senare. Jag kollade om och om igen på klockan. Gästerna började komma in i salen. Eleanor, Julia och Danielle väntade där ute. "Harry, come on", mumlade jag. Jag var nervös. Det hade gått så fort... alltihop. X-Factor. One Direction. Världskända. Eleanor&Danielle. Bästa vänner. Julia. Sandra&Jade. Felicia&James. Zac. Bröllop. Det fanns så mycket. Dörrarna slås upp och Harry kommer inspringande. Jag ler mot honom och han besvarar det och ställer sig bredvid mig. "Thank god", sa han flåsande. Eleanor kommer in med sin pappa. Efter henne går Daisy och Phoebe, mina småsystrar, som numera är femton. Bakom dem går Julia och Danielle, hand i hand. Precis som en stora syster som måste ta hand om sin lilla syster. Jag kan inte slita ögonen från Eleanor. Min vackra Eleanor. Hennes bruna hår ligger perfekt och är lockat. Hon har en enkel sminkning med ser helt perfekt ut. Jag kom ihåg när jag först förälskat mig i henne. Hennes pappa lämnade av henne. Jag sträckte ut min hand och hon tog den. Jag log mot henne. När jag kysste henne i slutet av vigseln kändes det som första gången igen.
När vi skulle eskorteras till efterfesten åkte vi först limousine för att ta bröllopsbilder. Det blev mängder, men den jag gillade bäst var när jag och Eleanor stod med ansiktena så tätt ihop att vi nuddade varandras näsor, samtidigt som vi tittade varandra i ögonen och höll i varandras händer. En annan som jag gillade var när jag kysste hennes panna mitt i solnedgången.

När vi vaknade dagen därpå vid två tiden kände jag mig fullständigt lycklig på alla sätt och vis. "My beautiful little angel", viskade jag till henne. Hon kollade bara mig i ögonen samtidigt som våra fingrar flätades ihop. Vi ägnade dagen till att öppna bröllopspresenter. Från båda våra familjer hade vi gemensamt fått en två veckors semester till Hawaii i April nästa år. Eleanor kollade på mig efter att hon läst presentkortet. "Oh my god Louis. Everything are included. And we going to be on a paradise island!". Jag kramade om henne och pussade henne på pannan. Av Danielle, Liam, Niall och Jade som gemensam present mellan dem två fick vi våra två händer ingjutna i en platta. Det var verkligen en fin present. Av Felicia och James fick vi varsin t-shirt, där det på min var en bild på Eleanor och en text där det stod "My wife", och på Eleanors var det en bild på mig där det stod "My husband". Det skulle kunna vara vilken fan tröja som helst - men bilden var privat. Jag visste att Felicia hade tagit båda två alldeles själv och uppskattade dem jätte mycket. Vi fick även champagneglas med våra namn och vigseldatumet ingraverade. Vi skrattade åt den toppenbra presenten och hittade Sandras och Zayns bland högen av presenter. Det var en sten med våra namn innuti, och under var det ett presentkort på Paramount, den högklassiga resturangen i London. "When we buy a house are we going to have loads of stuffs to make our house intresting", sa jag och granskade stenen. "Its beautiful", sa Eleanor och tog den i handen. "And I look forward to our Paramount visit", flinade jag. "Me too", skrattade hon och kysste mig. "Its only Harry and Julias present left, of the 'twelve'", sa Eleanor. Jag nickade och började rota bland den fortfarande enorma högen. Vi drog av pappret och hittade ett album. Thinks we remember stod det på framsidan. Vi satte oss i soffan och öppnade första sidan. Det var massor av bilder från X-Factor och de första åren. Bilder på mig och Eleanor som Harry hade tagit. Sen kom en bild på bandet med Julia. Signeringen. Jag log när jag bläddrade igenom albumet. Massor av tokiga minnen. Det var blandat med privata och officiella bilder. Eleanor började skratta när bilden på henne och Julia när de sprang i regnet för att gömma sig för papparazzis dök upp. "We had so fun that week", log hon. Vi båda älskade albumet - de kunde inte ha gjort något mer personligt.

---

Hoppas ni gillade delen! Två bröllop av sex stycken är avklarade. Just nu har jag ingen inspiration till draman, bara till min kommande novell haha. Är lite känslig när det gäller draman mellan Eleanor&Louis och Danielle&Liam, eftersom jag älskar dem som par så himla mycket haha. Förslag uppskattas i alla fall!

Jades perspektiv
"No more secrets. We all are best friends, we can tell everything to each other!" sa Liam entusiastiskt. Jag kände mig mindre glad över det här. "Why so keen?" log Harry mot Liam. Exakt, han snodde min mening. "I hate when we have secrets. No one of us known that Sandra and Zayn have fought in over two months", svarade han enkelt. Jag tittade ner. "So wait, no more secrets?" sa Louis. "Exactly. No. More. Secrets. At all. If any of you have a secret, tell us now". Jag kände hur Niall tittade på mig. Min hand sökte sig till hans. Han blick undrade om jag ville berätta. Det ville jag inte. Han menade väl inte sådana här hemligheter? Troligen. "Alright. We are engaged too. We did it last month. It was just to much to everyone. That the reason why we didn't tell anyone", sa Louis allvarligt. Vi alla satt hemma hos Zayn och Sandra. Liam såg förvånad ut. "Okay... wedding soon or?" sa han. "Yeah. In September", sa Eleanor. Jag orkade snart inte ta in fler nyheter. Det var en av få nackdelar med det här gänget. Hela tiden hände det saker. Det kunde inte gå en minut utan att det hade hänt något. Men de elva människorna framför mig litade jag 100% på. Så varför berättade jag inte om Janet? Därför att då skulle all uppmärksamhet riktas mot mig. Jag skulle bli en huvudperson som alla gick runt och sa "Oh, I feel so sad for your sake". Jag struntade i det och log för att dölja hur kluven jag var. Klockan var åtta på kvällen. Det var den 3 Maj. "I want some time alone with Sandra. We have worked since February, when... yeah you know". Vi alla fattade vad han menade. Ingen av oss ville prata om våra olika bråk. Jag minns mitt och Nialls. Fast han hade varit påverkad då. Den där händelsen hade fört med sig ett antal bra saker också. Som att han aldrig hade druckit igen efter det. "Have fun", sa Julia och log mot Sandra och Zayn. 

Zayns perspektiv
"Where are we going?" undrade Sandra. "You'll see", log jag. Jag tog hennes hand. Vi gick i ungefär en kvart. "Here it is", sa jag och gick igenom plåtdörren. Sandra tittade sig undrande omkring. Jag drog med henne upp för alla trappor. "Alright, close your eyes", sa jag. Jag väntade tills jag såg att hennes ögon var riktigt stängda innan jag öppnade dörren och ledde ut henne. "Open your eyes", sa jag. Hon öppnade och tittade ut över London. "Oh my god Zayn. This is fantastic!", utbrast hon och släppte min hand. Hon gick runt uppe på taket. Hon skrattade. Jag log mot hennes reaktion och drog henne intill mig. "Do you like it?" undrade jag. "Love it", fnissade hon och kysste mig. Vi satte oss ner på de varma takpannorna. "Stawberrys and champagne. Does it sounds well, my lady?" Hon skrattade. Jag såg på henne att hon var glad. "Sounds very well", sa hon. Jag plockade upp jordgubbarna och hällde de i en skål. Sen plockade jag fram två champange glas och hällde upp den iskalla drycken. "Cheers!", sa vi i mun på varandra och drack en klunk. Det började skymma utomhus. Sandra låg i mitt knä. Vi pratade om våran framtid. Fantiserade om allt som skulle kunna hända om några år. "Zayn... are you sure that you want spend your whole life with me?" frågade hon. Jag lekte med hennes lockar. "100% sure. You are not just one of my ordinary "girlfriends". You are Sandra. The only girl in world for Zayn Malik. Are you sure?" Hon fnissade. "I've been sure since I was twelve. Count me in". Jag lutade mig ner för att kyssa henne. "Look how beautiful the moon is", sa Sandra drömskt. Jag kollade ut över London där vi satt på taket. Månen var vacker. "But far away from how beautiful you are", sa jag. Hon satte sig upp och tog mitt ansikte i sina händer. "I love you Zayn", sa hon. Jag log. "I love you too". Vi kysste varandra länge.

Liams perspektiv
"Dani?" undrade jag direkt när vi kommit innanför dörren. "Yes?" sa hon med ett leende. Hon bar Zac på axeln. Hennes lockiga hår var uppsatt i en bulle mitt uppe på huvudet. Vackra Danielle. "Cuddle?" undrade jag försiktigt. Hon skrattade. "With Disney movies? Its a classic", sa hon. "Yeah. Think Zac like it too", sa jag. "Until he fall asleep. It sounds great. Or what do you think honey?" sa hon och pussade Zac på kinden. Det fick mig att gå och pussa på Danielle och Zac på kinden. "My cuties", sa jag. Jag plockade fram en hög med disneyfilmer. Det var typiskt mig och Danielle. "Point to those you want to see honey", sa jag. "This one, this one... and this one", sa Zac och pekade på Toy Story, Pinocchio och Robin Hood. Jag och Danielle tittade på varandra. Verkligen klassiker. "Okay". Vi kröp ihop i soffan, alla tre nära varandra. Zac var faschinerad över alla tre filmer... men somnade trots det när det var en halvtimme kvar av sista filmen, Robin Hood. Vi lät honom sova i mitt knä. Danielle tog min hand. "You are a wonderful husband and a wonderful dad, do you know that?" frågade hon. Jag log mot henne. "You are a amazing spouse and a fantastic mum. I love you so much Danielle". Hon tog min hand. "I love you Liam".

---

Massor "i love you" i den här grejen. Kommer nog bli mest "gullegull" resten av den här novellen. Sen kommer den nya med massor av drama. Är det okej för er då med mest kärlek och ja ni vet? Tack för att ni läser! ♥

Sandras perspektiv
Jag lutade huvudet mot det kalla flygplansfönstret. Jag var påväg hem igen. Jag hade ingen aning om vart eller till vem jag skulle. Troligen hem till mamma och pappa. Jag hatade när vi bråkade. Det var outhärdligt. Jag hade varit tvungen att fly. Hur kunde killen som för två månader sedan sagt att han skulle göra allting i världen för att aldrig behöva släppa mig ljuga? Jag älskade Zayn. Fast nu visste jag inte. Jag bytte låt på ipoden. Det funkade inte att lyssna på musik som gjorde mig glad. Depplåtar återkom hela tiden. När jag bläddrade dök Taken upp på skärmen. Fem glada ansikten. Det var deras första album. Nu hade de gjort fyra stycken. Taken hade varit min favoritlåt. Jag bestämde mig för att lyssna på den. I mitt huvud virvlade tankar medans Liam sjöng i början av låten. Jag tittade ut. Det var helt vitt utanför. Moln. You only love to see me breaking. Jag kunde inte hindra tårarna från att komma. När Zayns solo kom drog jag av mig hörlurarna. Det solo som en gång varit min favorit. Jag ville inte höra hans jobbiga röst nu. Kvinnan som satt med ett spädbarn bredvid mig kollade underligt på mig. Jag låtsades inte om henne. När planet väl landade så gick jag av så fort som möjligt. Jag ringde hem till mamma och pappa. Ingen svarade. Jag ringde till deras mobiltelefoner. Ingen svarade. Jag kunde inte komma oinbjuden, så jag skickade ett sms till pappa. Kan du hämta mig på Arlanda när du ser det här? /Sandra skrev jag snabbt. Så länge gick jag runt på Arlanda. Kollade i affärer. Vid åtta tiden kom ett sms. Vi är inte hemma, vi är utomlands. Är du i Sverige? Mitt hjärta sjönk till botten. Vart skulle jag ta vägen nu? Jag hade inte tillräckligt med pengar med mig för att åka tillbaka hem till London. Jag svarade inte på smset och satte mig ner på en bänk. Satte på musik i hörlurarna igen. Och somnade slutligen in i en sömn full av mardrömmar.

Zayns perspektiv
Jag drog händerna under ögonen. Jag ville inte att lille Zac skulle se mig gråta. Jag fick vänta tills han hade gått och lagt sig. Danielle och Liam hade erbjudit mig middag också när jag hade kommit i morse. Jag åt av det goda köttet och log tacksamt mot Danielle som hade gjort det. Hon kollade kärleksfullt på mig och utbytte sedan en blick med Liam. "Zac, its time for bed", sa Liam när han hade uppfattat signalen. "Mum can you read a book?" undrade han med hans gulliga tre års röst. Danielle nickade och bar upp honom. Hon bar in honom till hans sovrum samtidigt som Liam slog sig ner framför mig. "Tell me now, how are you mate?" Jag skakade på huvudet. "Sandra is in Sweden". Liam höjde på ena ögonbrynet. "Why?" Jag ansträngde mig hårt för att inte börja gråta ännu mer. "Because... we have fought. Almost every day in two months". Liam tittade sorgsamt på mig. "I can't help you Zayn. You have to do it by your self". Först förstod jag inte vad han menade, men sedan gick det upp för mig. "Thanks Liam, I love you", sa jag och sprang ut genom dörren. Jag sprang upp i våran lägenhet och hämtade pass och extra pengar. Jag ringde efter en taxi som tog mig till Londons flygplats. Jag borde insett det tidigare. Att jag aldrig skulle vilja lämna henne.

Sandras perspektiv
Jag vaknade av att någonting stort satte sig på mig. Jag slog upp ögonen och fick se en överviktig man med ölburkar i handen sitta på mig. "Excuse me", började jag. Mannen tittade på mig. "Va?" röt han. Jag kom på att jag inte var i London längre. "Du sitter på mig", sa jag. Han lutade sig över kanten mot papperskorgen bredvid bänken. Ett äckligt ljud följd av en förfärlig lukt uppenbarade sig. Han måste vara full. Jag försökte dra loss mina ben och lyckades. Det var obehagligt att vara kvar här inne, så jag började gå mot utgången. Det var länge sedan jag hade andats in svensk luft. Det var iskallt och regnade. Jag huttrade. Min täckjacka var snygg, men tyvärr inte så mycket att ha i kyliga väder. Jag kröp ihop intill en väg. Kanske kunde jag få några timmars sömn till. Jag tog upp ipoden för att sätta på lugnande musik igen. Det var död. Skit också. Mobilen åkte upp istället. Klockan visade 1:34am. Det var engelsk tid... alltså måste klockan ara ungefär halv tre på natten här. Mina händer hade börjat frysa av köld. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kunde inte sova, det var omöjligt. Jag började gå runt utomhus. Tittade mig förtvivlat omkring om det nu skulle vara så att någon jag kände var här. Men ingen var där. Mina ben var så kalla att jag knappt orkade stå på dem längre. Jag kröp ihop i mitt hörn igen. Jag visste inte om jag somnade eller svimmade, men det var i alla fall det kallaste jag någonsin sovit i.

Zayns perspektiv
När jag landade var klockan 1:43am. Var kunde hon vara? Hemma hos sig förstås. Jag hade ingen aning om vägen dit. Jag gick mot utgången och tittade mig omkring efter en taxi. Det var en tyst, sval natt. Plötsligt fick jag syn på en gestalt i ett hörn. Jag gick närmare. Det var Sandra. Jag skakade om henne. Hon var alldeles borta. "Sandra", viskade jag och ryckte i henne. Hon vaknade inte. Oron kröp i hela kroppen. Varför hade jag lämnat henne såhär? Jag drog henne intill mig och kysste hennes medvetslösa mun. "I love you", sa jag. Tårarna sprutade ner för kinderna. Jag ville inte det här. Hon rörde på sig. "Zayn?" frågade hon. "I should never have left you", sa jag. "I'm so sorry", sa jag. "What are you doing here?" frågade hon. Hennes iskalla hand rörde vid mitt ansikte. "What do you think? You know I thought that a holiday to Sweden was perfect right now". Hon skrattade svagt. Jag blev varm inombords när jag såg hennes leende. Hon försökte resa sig upp. Jag hjälpte henne. Vi gick ut i regnet. Jag kollade på henne. "You are beautiful. You are the only one for me. I'm stupid". Hon log snett. "No you're not. A stupid human shouldn't come after me. A stupid human shouldn't save the one he said he loved". Jag lutade mig mot henne och kysste henne. Hon la sina armar om min hals och besvarade den. "I've missed you", sa jag tyst. Vi gick mot avgångshallen. "I have tickets. Do you want to go... you know... home?" frågade jag försiktigt. "Yeah. I want to sleep". Vi checkade in utan att släppa varandras händer. Hon sov mot min axel hela vägen tillbaka till London. Jag släppte inte hennes hand. Jag tänkte aldrig låta den fara ut ur mitt grepp igen. Aldrig någonsin.

---

Ja ni. Jag sa ju att det skulle bli ungefär 45 delar totalt, men det kan jag fetglömma kan jag bara säga. Jag har übermycket kvar av den här berättelsen. Skulle gissa på att det blir mellan 55-60 delar istället. Har i alla fall fått fyra bidrag till tävlingen nu... kom ihåg att den fortsätter tills berättelsen är slut! Det blir mycket roligare om fler ansöker. Vad tycker ni nu om att Zayn och Sandra är tillbaka tillsammans igen? Jag tycker i alla fall att det är skönt. Tack för att ni läser!

Sandras perspektiv
Irriterad torkade jag av bordet i resturangen. Det kändes som allt var hopplöst. Jag hade fräst till mina kunder hela dagen, och funderade på att stänga för kvällen. Jag ville inte gå hem. Jag visste inte heller vad annars jag skulle gå. Jag saknade min familj hemma i Sverige. Jag hade trott att det skulle vara det minsta problemet, men icke - jag hade inte lämnat Storbritannien på snart tre år. Det slog mig att jag faktiskt hade bott här i fyra år. Minnen kastades tillbaka på mig. Allt från första gången på den där signeringen till vårat senaste bråk. Sen dess hade han inte varit hemma. Jag visste inte var han var, och var för ledsen för att orka bry mig. Bråket hade varit efter middagen hos Jade och Niall. Den hade varit hemsk. Jag misstänkte att Jade anade något. Men helt ärligt hade jag ingen lust att prata med det med henne. Inte med någon. Jag ville prata med någon som inte kände killarna så bra. Min första tanke hamnade på Martina, innan jag kom på att hon inte fanns längre. Hon var den första vännen vi fått när vi bytte skola från mellanstadiet till högstadiet. Andra tanken hamnade hos Celia. Hon var lätt att prata med, men jag hade inte ett sådant stort "band" med henne ännu. Jag lät den sista mannen äta färdigt på sin middag innan jag stängde och sjönk ner mot skyltfönstret. Ilsket slängde jag iväg trasan. Varför skulle livet vara som sämst när man verkligen inte orkade?

Harrys perspektiv
"Im tired", suckade Julia och la sig ner i soffan. Jag la mig bredvid henne och kollade in i hennes gröna ögon. Jag bokstavligen drunknade i dem - det var så hon sa om mina. "Well... we can look at a movie and eat... popcorn?" Hon log snett. "I know which movie". Hon reste sig upp och hämtade en film ur hyllan och slängde den på min mage. Love Actually. "Sometimes I wonder if you can read minds or something", sa jag. "No... I just were a big fan and know my boyfriend", sa hon och lutade sig ner för att kyssa mig. Jag besvarade den. "You wanted your first date like this. We didn't have any first date", sa hon medans hon gick ut i köket. Hennes blonda hår hängde fritt över ryggen och hon hade strukit det bakom öronen. Hon hade ett par stora pärlörhängen, min hoody, ett par mjukisbyxor och ett par raggsockor. Jag betraktade henne bakifrån. Hon la in en popcorn påse i micron. Hon vände sig om och tittade på mig. "How are you, Harry?" frågade hon. "Im fine as long I am with you", sa jag. "And you?" Hon log stort. "The same". Hon vände sig om igen och plockade ur de färdig poppade popcornen. "Put in the movie", sa hon med en nick mot teven. Jag satte in den och började zappa för att få in rätt läge. Hon satte sig i soffan med sina fötter på bordet, där popcornskålen stod framför. Hon drog upp huvan och stoppade in händerna i den alldeles för stora hoodyn. "Are you cold or something?" frågade jag och tog en näve popcorn. "Yeah... A bit", sa hon. Jag la armen om henne och drog ner hennes huva. "Your hair smells better than my hoody alright?" sa jag som svar på hennes frågande blick. Hon skrattade. Jag pussade hela hennes nacke. Hon log mot mig. "You are so beautiful and flirty", sa hon och kysste mig länge. Hon la armarna om min hals och jag la henne ner på soffan. Rätt upp i alla kyssar började hon skratta. "What?" frågade jag och drog henne intill mig igen. "Thought we would watch a movie... but this is okay too". Jag kunde inte låta bli att kyssa henne i pannan och luta henne emot mig. Vi hade redan missat tjugo minuter av filmen, men ingen av oss orkade bry sig. Hon tog en näve popcorn och matade mig med några. "Open your mouth", sa hon. Hon försökte pricka min mun med popcorn. Hon träffade bara två och vi båda skrattade åt hennes misslyckande. Golvet bakom mig var fullt med popcorn. Jag kysste henne igen. Det var bara ett mysigt tillfälle. "You taste popcorn", sa jag. "You too", sa hon med ett flin. Bakom oss såg jag Hugh Grant och Emma Thompson prata. En halvtimme senare låg hon i mitt knä. Jag lekte med hennes hår medans hon lekte med mina fingertopppar. Samtidigt tittade vi fokuserat på filmen. "I'm tired..." mumlade hon. Jag smekte hennes kinder. Hon tittade upp på mig. "Its okay, you can go to bed if you want". Hon hade fortfarande sin blick fäst på mig. "I don't want to leave you Harry", sa hon och pussade mina fingertoppar. Jag lutade mig försiktigt ner och kysste henne. Jag älskade henne så att det gjorde ont. Det var en obeskrivlig känsla. Bara en kvart senare sov hon i mitt knä. Jag fortsatte att leka med hennes hår med min ena hand. Den andra var nu inflätad i hennes. Jag böjde mig ner och pussade henne på pannan. Jag sträckte mig efter min mobil. Jag tog ett kort på henne. Hon låg där och sov, så fridfullt. Det var mysigt.

"Harry?" Jag vaknade. Hennes doft slogs emot mig. "Hi cutie pie", sa jag. Hon kysste mig och fnissade. Jag strök bak hennes lugg bakom örat. "We slept in the couch this night huh?" frågade jag. Hon nickade. "Yeah... I was so tired. Im sorry". Jag drog henne intill mig för att aldrig vilja släppa henne igen. "It doesn't matter". Jag drog upp min mobil från fickan och visade kortet. "You are so beautiful when you sleep". Hon tittade ogillande på bilden. "Yeah sure. Beautiful. I think you change the word. Ugly is the correct one". Jag skakade på huvudet och såg strängt på henne. "I don't like when you say things like that about yourself. You are perfect just the way you are". Jag kysste henne igen. Om och om igen. "Are you hungry?" frågade hon. Jag skakade på huvudet. "Not me neither". Det knackade på dörren. Vi både såg upp mot den. Vem det en var, hade jag något emot den personen just nu. Julia reste sig upp och öppnade. In kom Zayn. Jag hade sällan sett honom gråta, för han var inte den typen. Men just idag så var han rödgråten och det syntes lång väg. "Whats the matter with you?" frågade jag och synade honom. "Nothing... I only have eye inflammation", ljög han. "Yeah Yeah, sure", muttrade Julia. Jag log snett mot henne. "Seriousley... you can tell us everything. We are your bestfriends", sa jag med en menande blick. Han skakade på huvudet. "I think you had breakfast here", sa han och kollade sig omkring i köket. "You interrupted our love moment, so no, we have no food", sa Julia. Hon vände sig om mot mig och log. En svag uppenbarelse av ett leende dök upp på hans läppar. "I'm sorry... I go to Liam and Danielle instead". Jag reste mig upp och grabbade tag i hans arm innan han hunnit ut i hallen. "Mate... why don't you eat home, in your apartment?" Jag såg på honom att han funderade. "I forgot the keys". Han var inte bra på att ljuga. "Call Sandra or something". Han ryckte till vid hennes namn. Jag började bli förvirrad. "I can't... she is home in Sweden", sa han. Han bet på sin underläpp. Jag kände hur armen i min hand darrade. Han bröt ihop och tårar började långsamt sippra ner för hans kinder. "You haven't forget the keys", sa jag med stadig röst. Han skakade på huvudet. "I don't want to go out. I'm too fragile Harry". Jag kollade mot Julia bakom mig. "In Sweden... but why?" frågade hon enkelt. Zayn bara skakade på axlarna. Jag släppte honom. Han vinkade lite tafatt och gick ut igenom dörren. Jag tittade in i Julias ögon. De var fulla av oro.

---

Dadadaaam. Påminner er åter igen om karaktärstävlingen. Och Tilde, du sa att du skulle ansöka, men jag har inte fått något mejl. Det är bara en påminnelse, om du skickat men till fel adress eller något... i alla fall, så vad tycker ni? FEEDBACK! :)

Julias perspektiv
Jag vaknade av ett irriterande ljud. Det kallades väckarklocka. Det var en månad sedan min och Harrys återförening, exakt idag. Vi hade bestämt att avslöja för världen i en intervju att vi var förlovade. Jag orkade verkligen inte gå upp. Jag vände mig om. Harry sov som en stock. "Harry!" viskade jag. Jag ryckte lite löst i hans arm. "Harry, wake up!" Han vände sig irriterat om och drog kudden över huvudet. Jag bestämde mig för att busa lite med honom och drog försiktigt ur kudden från hans händer och kravlade mig över sängen så jag hamnade ovan på honom. Jag lät mina fingrar gå över hans bröst tills jag kom till ansiktet. Han kollade upp på mig. "What are you doing?" sa han med ett trött leende. "I love your voice on morning Harry", sa jag och kysste honom. "No, but seriousley. Interview, three hours", sa jag och reste mig från honom. Jag slängde snabbt i mig en macka och hoppade in i duschen. Det blev en vanlig outfit, men jag ansträngde mig lite extra med håret och lockade det. Det dagliga sminket åkte på. Det sved i ögonen när jag la på mascaran. Jag och Harry hade varit inne i lägenheten hela månaden i princip. Det hade varit ett förfärligt oväder. Enda gången jag faktiskt ens rört mascaran var under juldagarna, annars hade den legat orörd. "Come on Harry", ropade jag snabbt och gick ut i hallen. Jag drog på mig ett par uggs. Jag hade alltid älskat de där skorna. Min tjocka Canada Goose jacka och en tjock halsduk som man la runt halsen åkte även på. De stickade vantarna fick inte glömmas. Mössa kunde jag inte ha, det förstörde alltid mitt hår. "Harry?" ropade jag en gång till. Han kom ut till mig. "What is it?" frågade jag, eftersom han såg så allvarlig ut. "It doesn't matter what happens in the future. Im always here with and for you", sa han och kysste mig i pannan. Jag tittade undrande mot honom. Vad skulle det betyda?

Harry körde bilen till stället där intervjun skulle hållas. Jag drog stressat en hand igenom håret. Hatet mot mig hade aldrig varit så värst vidare farligt. När jag blev tillsammans "kände" redan många directioners mig. Jag hade ju haft twitter hela tiden, för det första. För det andra var jag ju kompis med killarna två år innan det hände något. Så det kom liksom mer normalt. De hade fattat att jag var som Danielle och Eleanor. Däremot hade de haft det svårare med Jade och Sandra, men nu var de lika älskade. Men just med förlovningen var jag osäker. Det kunde ge hat. Jag hade svårt att ta hat. När jag själv hade varit directioner hade jag accepterat deras val. Jag ville inte att någon skulle bli sårad. Det var hemskt att se hur folk började hata mot den där tjejen, Emma Ostilly, för att det var en jäkla bild när hon och Harry kysstes. Det var ungefär ett halvår innan jag träffade killarna för första gången. Harry tog min hand och log uppmuntrande mot mig. Vi kom in i inspelningsstudion och fick sätta oss ner. "Im sitting here with Harry Styles from One Direction and his singing girlfriend Julia Wahlgren, welcome", sa kvinnan. Jag kände igen henne som Heather Nicole. Hon var ofta på den här kanalen. Harry släppte inte min hand. De frågade lite om livet innan hon gick in på förra årets händelse. "So what happend? Why did you broke up?" Jag tittade på Harry. Han nickade mot mig, som en gest att jag skulle berätta. "One of the best friends I ever had took suecide. Harrys sister Gemma was in coma. It was too complicated. We didn't talk to each other, and it was to much, its simple as that. We talked and then it was over". Jag undvek att titta in i kameran. Jag brukade vara så bra på det, men jag ville inte. Det var ett känsligt ämne att prata om Martina och uppbrottet från Harry. Harry tryckte min hand extra hårt. "Tell us about your song, Julia". Reporten såg alldeles för intresserad ut för att det skulle vara bekvämt. Jag skruvade lite på mig. "I felt bad. I still loved him. It was... untenable. I was planning to move a week after the show, because I could not bear to be around people who loved Harry as much as I did". Orden flög ur min mun. Heather nickade förstående. "So what did you, Harry?" sa hon och tittade mot Harry. Min blick gick också upp till Harry. "It pained me to see Julia so happy without me, for example, with Louis's girlfriend Eleanor. They always looked so happy. She had fun. I missed her a lot. When I first heard she was moving so bound it in my chest. Then when I heard her voice, saying that the song was to me, so I started to cry. Right after she had sung clearly, I ran out and went home, I thought. Wrote his own song to her, as an answer. I performed it at our concert, and then I called her. Yes ... where it became a reunion simply". Jag kunde inte låta bli att le. "So everything is alright now? Your are boyfriend and girlfriend again?" Harry stort mot mig. "Actually a bit more than that... We are betrothed couple". Det var en aningens roande att se reportens ansiktsuttryck. Det hade hon inte förväntat sig. "News... Harry Styles and Julia Wahlgren are enganged. Julia, can I look at your ring?" Jag sträckte fram min hand. Hon granskade på den vackra ringen Harry hade gett mig. "Then I want to thank you. That was big news!" sa hon och jag och Harry reste på oss. Vi behövde bara ge varandra en blick för att veta att helvetet hade brutit ut i fandomet.

Jades perspektiv
Jag hörde hur det knackade på dörren. "Sandra, Zayn! Fun to see you", sa jag. På mig lät det som om vi inte hade träffats på flera år. Jag gav dem båda en snabb kram. Niall anslöt sig vid min sida och gav de båda en kram och la sedan armen om mig. "We make dinner. Want to help?" De nickade. De mötte inte varandras blickar över huvudtaget. Jag tittade oroligt på Sandra till Zayn. Ingen reaktion. "So how are you?" frågade jag vänligt. "Fine thank you", sa Sandra med ett svagt leende. "Yes... fine", instämde Zayn utan en blick på Sandra. Jag stötte Niall i sidan. Han vände sig förvirrat om. "What is it?" väste han. Zayn kollade emot oss. "I'll tell you later", viskade jag tillbaka, för att Zayn inte skulle höra. Jag ställde fram maten på bordet och sa åt dem att sätta sig ner. Det var en middag under tystnad. Zayn och Sandra hade inte rört varandra. Inte sagt ett ord till varandra. En sak var säker. Någonting var fel.

---

Har börjat att lägga upp bilder längst upp... ni som läste min gamla novell känner kanske igen det. :) Kul att ni ansöker i karaktärstävlingen föresten... fortsätt skicka in ansökningar! c;

Påminner er återigen om att delta i min karaktärstävling. Om någon vill bli shippad föresten, så är det bara att lämna en kommentar! Tycker att det är grymt kul att göra sånt så ja hahah. Fast folk tycker att jag passar bättre med Nialler, lol, vad tycker ni? hahaha tråkig jag är. Hittills har två stycken ansökt till tävlingen, keep going!
-------------------------
Danielles perspektiv
"Oh my god I'm so excited", sa jag. Jag drog upp mina händer under hakan. "Calm down, I try to do your hair", sa Eleanor men log mot mig i spegeln. Det var min och Liams stora dag. Julia, Sandra, Eleanor och Jade försökte hjälpa mig och Felicia. Jag hörde hur Sandra och Julia höll på och fräste på Felicia som uppenbarligen inte kunde stå still och samtidigt ojade sig över hur hon såg ut. Struntprat, hon var jätte fin. Jag kollade mig i spegeln. Bakom mig stod Jade och räckte över olika hårgrejer till Eleanor. Eleanor såg djupt fokuserad ut. Mitt hjärta bankade hårt. Jag ville träffa Liam. Åtmindstonde ville jag att Zac skulle vara här, men han var med Harry. "Where is your dress?" frågade Jade och kollade sig runt omkring. "In the wardrobe", sa jag snabbt. Vi var på ett hotell. Det var en tradition att man inte såg sin blivande man och tvärtom förens den stora dagen. Så jag och tjejerna hade bott här i natt, och killarna på ett annat hotell. I ögonvrån såg jag Jade gå mot garderoben. "Oh lord Dani... your dress is so beautiful". Jag log. Sandra hade följt med och köpt den. Felicia hade en matchande fast lite enklare. Min var vit med röda rosor på. Den var lite udda, och det passade mig perfekt. "Done!" utbrast Eleanor. Jag kollade på mitt hår. Det var elegant uppsatt och lockarna var kvar. Julia kom in. "Felicia are soon ready. Oh my god Danielle, you look gorgeous!" Jag tittade bak på henne och log. "Thank you", sa jag. Jag drog på mig klänningen försiktigt. "Adorable", sa Julia och log jätte stort. Sandra och Felicia anslöt sig. Felicia hade en röd klänning, i exakt samma nyans som rosorna på min. "What do you think?" frågade hon oroligt. "You are beautiful", log jag stort och gav henne en stor kram. "Changing time, come on girls", sa Eleanor och drog med sig Jade, Sandra och Julia. Jag och Felicia småpratade lite, men jag var så grymt nervös. När tjejerna kom tillbaka gav alla av dem mig en stor kram. Jag tog ett djupt andetag. Vi gick ut i vinterkylan till limousinen som väntade på oss och hoppade in i den. Vi blev eskorterade till kyrkan. Den var stor och vit. Ute och väntade stod min pappa, Zac och även Felicia som ställde sig där. Julia, Sandra, Eleanor och Jade fortsatte in i kyrkan. Julia och Eleanor skickade mig slängkyssar. "Mum, u are beautiful", sa Zac och tog tag i min klänning. "You really are darling", instämde min pappa. "Zac honey, can you hold Felicias hand when we go in?" Zac nickade och tog Felicias hand direkt. Jag tog min pappa under armen och med Zac och Felicia före oss gick vi in med ståtliga steg. Jag kollade runt på alla. Det var många jag kände igen. När jag sen kollade längst fram såg jag Liam. Lika fin som alltid. Han log mot mig. Bredvid honom stod Niall. Felicia och Zac ställde sig bredvid honom, och jag gick fram till Liam. Min pappa satte sig ner. Liam tog min hand och klämde den. Längst fram satt våra familjer. På bänkarna bakom satt de som betydde mest i vårat liv; Louis, Eleanor, Julia, Harry, Sandra, Zayn och Jade. De log uppmuntrande mot oss. Prästen började prata det vanliga. "Do you take, Liam James Payne, Danielle Claire Peazer to your wife and love her until death do you part?" Liam tittade på mig med ett leende. "Yes", sa han. "Do you take, Danielle Claire Peazer, Liam James Payne to your husband and love him until death do you apart?" Jag nickade. "Yes", kom det från mina läppar. Vi kysstes. Danielle Payne. "I love you", viskade Liam i mitt öra. "I love you too". Felicia och Niall sjöng en duett till mig och Liam. Sen var det uttåg. Vi blev fotograferade, både av familj, vänner och självklart papparazzis. Jag log stort. Liam lyfte upp Zac och vi hade honom emellan oss.

Harrys perspektiv
"Julia, look", sa jag med ett flin. Jag satt inne med twitter. Det var en bild på mig och Julia från Danielles och Liams bröllop, som för övrigt varit toppen. Hon tittade undrade på mig. "Read the text", sa jag med en nick mot skärmen. So Harry and Julia are really together again... thank god they are. But look at Julias finger... is it only me or is it a ring?! Vi hade inte rapporterat till fansen eller journalister att vi var tillsammans igen. Det var bara bröllopet som bevisade det. På bilden höll vi varandra i handen och tittade varandra i ögonen. Det var precis efter Danielle och Liam hade kommit upp. Jovisst, man såg att Julia hade ring på sitt finger. Jag log. "This fandom... we are so crazy and know everything", sa hon skakade på huvudet. "Next journalist who call going to know that we are enganged. Alright?" sa jag. Hon nickade. "Sure". Hon la sina armar runt om mig och kysste mig på kinden. "Im going to meet Sandra and Felicia. Miss you all ready", sa hon och gjorde en slängkyss.

Sandras perspektiv
"It wasn't me!" sa jag. "Well who was it then? It is only we two who live here!" skrek Zayn. Han smällde hårt i köksluckan. Det var någonting som var borta. Jag hade ingen aning om vad, men jag orkade inte bry mig heller. Det här var det tionde bråket den här veckan. "I don't know", skrek jag tillbaka. "Shut up", sa han och skakade på huvudet. Han gick ifrån mig och rakt ut till hallen. Han slog upp dörren och gick ut. Jag sjönk ner mot väggen och la huvudet i händerna. Jag hörde steg. "Zayn?" frågade jag och lyfte huvudet. "No, it is me, Julia. How are you?" frågade hon. "Oh Julia. Its fine. Im just a bit tired", sa jag och gnuggade mig i ögonen. "Alright...?" sa hon med en min som visade att hon inte trodde på mig. "Yeah" sa jag och ställde mig upp. "As I said am I a bit tired... can we do something tommorrow instead?" sa jag. "Vänta lite, nu pratar vi engelska igen", sa Julia med en suck. Jag kunde inte låta bli att le lite. "Du har brittisk dialekt på din svenska nu". Hon skakade på huvudet. "Man blir van faktiskt", flinade hon. "Jaja, jag ska gå om du vill det. Bye honey", sa hon och gick ut mot hallen. Hon hade försvunnit lika snabbt som hon hade kommit. Min underläpp darrade, och utvecklade sig till ett snyftande.
                                       
                                                                      Danielles klänning + hår 

Danielles perspektiv
"Zachary Payne, mum said no!" Irriterat fångade jag upp våran lille två-årige buskille i famnen. Jag gjorde pruttljud på hans mage. Han brast ut i skratt. "Can we play hide and seek mum?" frågade han med sina barnsliga små ord. Jag log åt honom. "Mum is busy. I make pancakes. You like pancakes huh?" Ett stort flin uppenbarade sig i hans lilla ansikte. "I love 'em!" sa han entusiastiskt och försvann in till vardagsrummet där han hade alla sina leksaker. De flesta av dem var bilar i olika former. Liam och Louis var ute på stan. Men han borde komma hem vilken sekund som helst nu. Jag vände kvickt på den sista pankakan och ropade Zac till bordet. "Pancakes pancakes pancakes", kom Zac springande på sina rultande små ben. Han klättrade upp på stolen och jag serverade honom en pankaka som han slukade innan jag ens hade hunnit sätta mig. "Dani?" hörde jag Liams röst. Han och Louis kom in i köket. "Dad! Mum made pancakes!" sa Zac. Han kravlade sig ner från stolen och sprang fram och kramade Liams ben. Liam lyfte upp honom. Jag granskade dem. Far och son. De var så fina båda två. Jag vände mig mot Louis. Han log mot Zac. När Liam släppte ner honom lyfte Louis upp honom på sina axlar och började springa runt i lägenheten. "Have you told him yet?" sa jag lågt. "No", började Liam och kliade sig i huvudet. "All right, I tell him sweetheart", sa jag och pussade honom i pannan. "Zac, eat up your pancakes. Dad wants some too, can you share with him honey?" Zac blev ivrig och hoppade genast ner från Louis rygg. Troligen hade Louis nyss varit Zacs häst. "We will marry this month", sa jag kort till Louis. "Wow", sa han och höjde på ögonbrynen. "Niall will be his best man. Felicia will be mine bridesmaid". Louis granskade mig. "All right...?" sa han frågande. "Louis, can you please help Liam with all stuffs we have to do? Its important for both of us". Louis ryckte på axlarna. "Sure, that will be great", sa han med ett snett leende. Jag kramade honom. "Pancakes?" Han skrattade. "Yes thank you, mrs Payne", svarade han.

Harrys perspektiv
Det hade bara varit vi två de två senaste dagarna. Julia gick runt och sjöng. Jag kom och tänka på att hon sjöng för mig. Jag sjöng min låt för henne också. Det var improvisation, men det betydde mycket. Killarna hade pratat med mig direkt när vi hade satt oss ner för att lyssna på hennes konsert att hon skulle flytta. Jag hade då inte erkänt det, men mitt hjärta hade snörjps åt ordentligt. "Look how beautiful it is outside!" utbrast hon och gick fram till fönstret. Hon la sina hander på fönsterrutan. Jag granskade henne bakifrån. Hon hade varit så lycklig de senaste dagarna. Vi båda hade varit helt totalt korkade som tog avstånd från varandra redan från början. Gemma var ju okej. Julia hade visst kommit över hennes kompis Martina. Hon hade berättat anledningen till varför hon brast ihop helt totalt. Jag smög mig fram bakom henne och drog ut hennes armar. "Imagine that you are Rose and I am Jack", sa jag. Hon fnissade. Vi flätade ihop våra fingrar. "We are on the ship of dreams..." Hon vände sig om och tittade på mig. "I don't want to be Rose. And I definatly don't want you to be Jack. You should die then", sa hon. Jag lutade min panna mot hennes. Vi tittade in i varandras ögon. "It won't happend. We will be together forever. We have 70 wonderful years together". Hon skrattade. Jag log. "Harry... I wish that all this shouldn't happend". Jag kysste henne i pannan. "Think forward instead of backwards. Future, not background". Hon log stort. "Lets go outside for a while. You said it was beautiful outside, didn't you?" sa jag. Hon nickade. Vi klädde på oss tjockt och varmt. Vi gick till parken i närheten. Slog oss ner på en bänk. Julia la sitt huvud i mitt knä. "Did you know that winter is my favourite season?" undrade hon. Jag skrattade. "No?" Hon tittade ut i parken. "It is anyway. The landscapes is so fascinating when its winter. It feels like I want to stay here forever". Jag fascinerades av henne, fortfarande. Jag tittade ut i parken jag också. Helt plötsligt blev det svart. Sen hörde jag Julias skratt. Hon hade dragit ner min mössa. Jag drog upp den. Hon hade rest sig upp och var nu några meter bort från mig. Jag kramade ihop en snöboll och kaste på henne. "Hey!" utbrast hon och försökte kasta en på mig. Istället snubblade hon och ramlade baklänges. Hon föll i gapskratt. "I'm such a charming girlfriend", flinade hon när jag drog upp henne. "But still the best one", sa jag och kysste henne. Hon log stort.

Sandras perspektiv
"This is fabulous!" sa jag när fick syn på resturangen. "But it needed renovation". Zayn la armen runt om mig. "Are you sure you want this?" Jag nickade uppspelt. "Sure, I pay it", sa han. Jag kysste honom. Jag gick runt och kollade i resturangen. Det här var vad jag ville göra. Jo, det behövdes verkligen en renovering. Stället hade perfekt storlek, men det såg mest ut som ett sunkigt café med trista beige färger. Jag skulle göra om det till ett toppenställe.

---

Förlåt för att det dröjde ett tag. Enjoy the part! ♥

Gud var gulliga ni är, jag skrev bara låten snabbt osv. Det betyder grymt mycket för mig!

---

Zayns perspektiv
"Sandra?" ropade jag. Jag hade precis vaknat. Och Sandra var inte vid min sida. Jag gick ut i köket. Hon hade telefonen i ena handen. Hon log och viftade avvärjande mot mig med handen. "Who are you talking with?" mimade jag till henne. Hon svarade inte och satte sig i soffan. Jag öppnade kylskåpet och fick syn på några cupcakes som Sandra hade gjort. Jag tog ut två stycken och började leta efter mackor i skafferiet. Sandra stampade med foten i marken för att jag skulle ge henne uppmärksamhet. Hon pekade på bordet. Det låg en lång baguette i en påse. Jag skärde den i två delar och tog ena delen själv. Jag tittade på Sandra igen och hon log brett mot mig. "All right, bye. Thanks, I'll be there about three hours". Hon la på. "Who was it?" frågade jag. "Zayn, me dream just became true", sa hon och kramade mig. Jag kysste henne. "Its fantastic. But what is your dream?" Hon skrattade. "A man are selling his restaurant. Im going to buy it, as fast I get money. Im going to looking at it today. Do you come with me?" Jag tittade på hennes entusiastiska ansikte och skrattade. "What is funny?" frågade hon. "I pay the restaurant for you if it made you happy. I got money, and I love you. I pay, you don't need to do it. Deal?" Hon tittade på mig. "Are you serious?" frågade hon. Hon hade sina knytnävar på mitt nakna bröst och tittade upp i mina ögon, ty jag var lite längre än henne. "Yeah", sa jag med ett flin mot hennes förvånade ansikte. "Thank you Zayn", sa hon och la sina armar runt om min hals och kysste mig. Jag flinade mot henne. "Lets eat breakfast. We can look at your restaurant after that, right?" Hon nickade. Hon såg totalt upprymd ut. Precis så som jag älskade henne. "Who took out those cupcakes?" frågade hon. "Hehe..." sa jag. Hon skrattade mot mig. "You are impossible to resist", flinade hon. "Just like you", sa jag och skakade på huvudet. Vi stannade mitt i ögonblicket för att bara le och titta på varandra. "Love you", sa jag och vi fortsatte med frukosten.

Nialls perspektiv
"I want to meet Julia and Harry!" sa jag förtjust. Jade hade precis pratat med Julia. "I can't believe it. I thought that El and Lou maybe should be before them... I mean, Julia are nineteen. And they are engaged!" sa hon. Vi blev tysta och kollade på varandra. Sen brast vi ut i skratt. "Look at us. Our entusiasm are even bigger than thems, I promise", sa jag och skakade på huvudet. "Can't we do something today, only we two?" frågade hon och gick fram för att krama mig. "Ofcourse we can babe". Jag la armarna om henne. "Movie night?" Jag nickade. "Thats awesome. Felicia gets nineteen tomorrow anyway, so today is perfect". Jade nickade. Hon var så vacker, och hon var min. Jag kysste henne. "You know Niall, life feels perfect right now", sa hon och tittade på mig med ett stort leende. "You are perfect in my eyes", viskade jag i hennes öra. Det var hon verkligen. Hennes skinande blonda hår, med de valnötsbruna ögonen och fräknarna som lyste på hennes kinder. Hon vände sig mot mig. "Niall, its something I want to tell you", sa hon. "Sure", sa jag och gestikulerade med armarna att det var fritt fram. Hon berättade hela historien om sin syster Janet, som hade dött, om hur hon hade blivit mobbad under perioder, och hur vi hade lyst upp hennes värld. Och när Julia hade dykt upp hade hennes värld förändrats helt totalt. Hon hade haft en vän. Och när hon träffade mig hade hon vetat att det var det här hon ville. Jag strök hennes lugg bakom örat. "You are beautiful. You are kind. You are fantastic. You care when anyone else don't do. You didn't deserve to feel bad. You are the most amazing, strongest woman I ever had the luck to met. Don't forget it Jade". Hon grät. Jag omfamnade henne. "You are safe here. Everyone of us eleven love you. Come here honey", sa jag och hon grät länge mot min axel. Jag kysste henne på huvudet och höll om henne hårt. "Sorry I don't telled you before. I didn't dare", snyftade hon. "Scchhy", sa jag och vaggade henne i mina armar. "It doesn't matter", fortsatte jag. "It doesn't matter".

James perspektiv
"My sweetheart is nineteen!" sa jag på morgonen när hon vaknade. Felicia gnuggade sig i ögonen och tittade på brickan jag hade fixat till henne. "You are wonderful", log hon. "And you are beautiful", svarade jag och kysste henne. Hon åt av den lyxiga frukosten jag hade fixat till henne. Det var den 20 December idag. "Four days to christmas", sa jag. Hon nickade. "Do you want to go home to your mum and sister?" frågade jag. Hon tittade på mig som om jag hade sagt något patetiskt. "Thats bizarré. No, I want to be here with you and the others", sa hon. "Good. I want to be with my pudding too", sa jag. Hon skrattade. "The others would come about 11am, huh?" frågade hon. Jag nickade. "Yepp. It feels soft that Harry and Julia are through again", sa hon. "That will never happen to us, huh?" frågade jag. Hon skakade på huvudet och skattade. "Nope", svarade hon och lutade sig fram för att kyssa mig, men råkade istället putta ut hela juiceglaset. Vi brast i skratt. "Its so you", sa jag. Hon kysste mig på riktigt istället.

---

Ja ni. Det blev kort kill del idag. Det har ju varit så mycket om mig och Harry, så det blev ett Zayn perspektiv, ett Niall perspektiv och ett James perspektiv. Kommentera, nästa del kommer troligen imorgon! :D

Känns otroligt att jag är framme vid 30 långa delar... passande eftersom det här är den sista delen ur dramat. Sen kommer det mer grejer, beräknar att fanficen kommer sluta vid ungefär del 45. Hoppas ni gillar den och jag hoppas att ni kommenterar!

---

Harrys perspektiv
"Hi mum", sa jag svagt. Jag var på sjukhuset där Gemma var. Min mamma log mot mig och kramade mig. Jag höll om henne hårt. "I love you Harry. Im so proud over you. I know that life isn't easy to you right now". Hon klappade mig på håret. "My little boy", sa hon med ett retsamt flin. "Can I met Gemma?" frågade jag. Hon nickade. Vi gick in i rummet. Mamma hade en hand bakom min rygg. Jag log stort mot Gemma där hon låg i sängen. Hon tittade mot mig och besvarade mitt leende. "How are you?" frågade jag och gick fram till henne. Jag satte mig på sängkanten och tog hennes hand. "Im fine. It feels stange... you know what I mean huh?" Jag nickade förstående. När man vaknar upp efter ett halvår i koma känns det nog konstigt. "How are you self?" Hon log stort. Det påminde mig om att hon var anledningen till att jag inte mådde särskillt bra. "Uhm, okay", beslöt jag mig för att svara. "Okay?" undrade hon och granskade mig från topp till tå, så som bara en syster kunde göra. "It isn't good between me and Julia. But I don't want to talk about it, right? I come here for your sake", sa jag och försökte le. "Don't try smile, you just look like a geek. But okay, I accept your choice", sa hon och log stort. "Im so glad that you are okay... I thought you never would woke up again", sa jag med allvarlig röst. "But I did", sa hon och klämde min hand lite extra. "I have missed you", log jag.

Julias perspektiv
Jag kollade mig i spegeln. Niall kom bakom mig och kramade mig bak ifrån. "You know, we all are proud over you and Harry. You both moving on", sa han. Jag log lite. Om de bara visste. Jag var 100% lycklig med bara vänner vid min sida. Men det var en del av min själ och en del av mitt hjärta som saknades. "By the way, Harry are coming to your concert tonight", fortsatte han. Jag höll ett neutralt ansikte fast det kändes som ett hugg i magen. "Okay", sa jag enkelt. Niall blinkade med ena ögat och gick ut ur rummet. "Wait", ropade jag efter honom. Han mötte min blick. "Can you told the others to come? You are included ofcourse. I want to talk to you all". Han nickade och skickade en slängkyss. Jag log och åter gick till att kolla mig i spegeln. Jag skulle ha konsert i kväll. Jag satt i min lounge, alldeles ensam. Sminkösen hade redan varit där och fixat min make up. Jag granskade min spegelbild. Det var en ganska allvarlig flicka som tittade tillbaka på mig. Jag försökte att le, men det var alldeles för nära att bryta ihop. Tur att man hade vattenfastmascara. Mitt blonda hårsvall vilade på mina axlar. Det var lockat i topparna. Jag hade på mig en lång turkos klänning. Det var lite släp bakom den. Jag kände mig inte fin. Hade aldrig gjort heller. Det var inte konstigt att Harry inte ville ha mig längre. Dörren bakom mig öppnades och jag vände mig kvickt mot dörröppningen. Alla var där. Jag gick fram till alla av dom. Gav killarna en puss på munnen och tjejerna en på kinden. "I love you so much. And you have mean so much to me. But a choice is a choice. I have to move. This doesn't working anymore. I can't live with you, Lou and El, forever. I know that it never will be good between me and Harry again. It has went a half year. Its pathetic". Jag tittade in i deras chockade ansikten. Det var alldeles tyst. "Julia, stage about ten minutes", sa de i högtalarna. Jag kramade om allihopa. "When are you going?" frågade Jade med död röst. Jag vände mig om och kollade på henne. "Next week", svarade jag lättsamt. Det var inte lättsamt. Jag höll på att gråta.


Jag hade sjungit alla femton låtar på mitt album, In A Love Prison, What you didn't notice, Painful Love, Blew Out Candles (vilken även Felicia var med och sjöng), Feeling Lucky Today, Perfect To Me, Escape From Myself, Sunshine, Joy, Need You When I Cry, The Truth Is That I Never Leave You, Too far away from me, You are A Dream To Me, Ridiculous och slutligen Who Know Me? Hälften av låtarna hade jag skrivit till Harry. En fjärde del var barndoms minnen. Yttligare en fjärdedel var om mina vänner. De gav mig så många flashbacks. Alla applåderade, för de trodde att konserten var slut. Men jag hade kvar det som var viktigast den här kvällen. "Thank you all. Im so happy and you bring me luck. You are the best fans in world". Jag tog ett djupt andetag. Gråten brände bakom ögonen. "But... its one song more. Thats a song who ain't a worldhit. Its a song directly from my heart. And... Im so sorry. You know who you are". Min röst darrade. Jag drog fram min gitarr som hade hängt på min rygg. Och började sjunga.



När jag hade sjungit klart så brast jag ut i gråt. Tårarna rann ner för mina kinder. Fansen skrek "We love you Julia". Jag försökte le. Alla applåderade. Jag hittade inte Harry någonstans i publikhavet. Han kanske redan hade gått. Men jag hade fullföljt det jag hade kommit hit för. Och var stolt över det.

"Please come for my sake! I want you there. You can pretend that Harry isn't there!" sa Liam. Han försökte övertala mig att komma på deras konsert i kväll. "Okay then", sa jag. Han gav mig en kram. Jag hade redan börjat packa. Efter gårdagens föreställning var jag omskakad. Jag slängde upp en genomskinligt vit blus och ett par chockrosa byxor och en bh i samma färg. Sminkade mig enkelt. "Are you ready?" frågade Danielle. Zac sprang runt på sina små fötter i hela lägenheten. Jag kunde inte låta bli att le åt honom. Jag hade tillbringat den här natten hos Liam och Danielle för att Louis och Eleanor skulle få lite ensamtid. "Yes. Lets go", sa jag. Vi satte oss, alla åtta tillsammans. Konserten flöt på. Trots att det var sex år sedan killarna blev enormt stora så hade inte fanskaran minskat. Dock var det mer 15-25 åringar som lyssnade på dem nu för tiden. När alla låtar var färdigsjungna reste vi på oss. "WAIT!" ropade Harrys röst. Alla satte sig ner igen. Han började sjunga. Alla lyssnade intresserat. Det var ingen bakgrundsmusik, utan han sjöng helt acapella. Han avslutade låten och tittade med en sökande blick ut i publiken. "Im sorry too. And I can't pretend that I don't care about you. Because I do. I care and love you more than anyone else on this earth. Thank you all". Det var en enorm tystnad som följde när Harry lämnade scenen. Plötsligt hörde jag min telefon ringa. Det stod Harry på displayen. Med darrande fingrar svarade jag. "Hi?" hördes det i andra sidan luren. "Hi", sa jag. "Meet me at our apartment, as fast as you can. I tell the others to be at Felicia and James place". Jag tog ett djupt andetag. "All right". Vi la på. Alla tjejerna kramade mig. "Eleanor has always right!" sa Eleanor och skrattade. Jag log. "See you later", sa jag och sprang iväg.

Jag gick med långsamma steg upp i trapphuset. Jag var rädd. Utanför våran dörr satt Harry på golvet, lutandes mot väggen. Jag gick närmare honom. Han reste sig upp. Jag tittade på honom. Vi kunde inte låta bli att krama varandra. "Im so sorry", grät jag mot hans axel. "Im sorry too. I have missed your smell". Jag log. "I love you Harry". Vi släppte varandra. Han kollade på mig. Jag såg att han också grät. "I love you too", snörvlade han och kysste mig. "Do you remember what I said on the airplane when you moved here?" Jag nickade. "You told me that you want to share your life with me", sa jag. Han nickade. "I haven't change my mind", sa han. Jag kysste honom igen. "You appear just like a dream to me", sa jag. Vi tittade varandra in i ögonen, båda gråtandes. Jag hade armarna runt hans hals och han hade sina om min midja. "I have to ask you one thing", sa han. Han rotade i sin ficka och tog upp en ask. "I know its early, you are just nineteen, but this feels like a perfect time". Han öppnade asken och satte på mig ringen. "I love you", sa vi tillsammans och kysste varandra än gång till.

---

Det är jag som sjunger på videon om ni undrar. I övrigt så känns det skönt att jag och Harry är tillsammans igen. Kommentera mycket nu!

Det här är näst sista delen i dramat. Sen kommer den fortsätta. Lol.

---

Julias perspektiv
Jag hörde hur det smällde i dörren. Jag och Eleanor utbytte blickar. "Lou" viskade jag förhoppningsfullt. In kom Niall, Liam, Louis och Zayn. De log mot mig. Jag omfamnade först Liam. Han klappade mig på ryggen. Jag log tappert mot honom. Zayn lyfte upp mig på sin rygg. Bland alla tårar började jag skratta. Han lyfte ner mig och jag gick fram till Niall. Han smekte mig på kinden och gav mig en sådan där mysig kram man bara kunde få av Niall. "We just wanted to say hi", förklarade Liam och vinkade med ena handen som en gest att de skulle gå igen. Louis gjorde ett tecken mot Eleanor att gå ut ur rummet. Jag granskade honom. När Eleanor var borta kramade vi varandra länge. "I've missed you so much" sa han och klappade mitt hår. Han lyfte upp mig på en av köksbänkarna. Jag fortsatte att titta på honom. "Louis... Is it true that... Ha-r-ry never want to see me again?" stammade jag fram. Louis tittade på mig och strök min lugg bakom örat. "No", sa han tyst. Jag tittade undrande på honom. "How are you Louis?" Han log svagt. "Im fine. It isn't fun when two of my best friends who were one of the cutes pairs in the whole UK broke up because of that no one of them could handle their heartache. No offense to you, no offense to Harry, but both of you are crazy. You had everything, and just leaved each other. I really hope for your sake, because I know that you take very hard on this, that everything will be all right soon. Im happy that you are here". Jag lät Louis alla ord sjunka in. Jag lutade mig mot hans bröst. "You know... you and Eleanor are so kind. You are like my older brother, and she is like my older sister. You are always there for me... and it feels like Im just sitting and crying". Han skrattade. "It doesn't matter. If you feel happy and safe here, is it obviously that you can live with us". Jag log. "You are the best people in this damn world. You are my everything". Han lyfte ner mig från bänken. Eleanor kom in igen. "How are you guys? You look like someone just been murded". Vi skrattade och möttes i en gruppkram. "Thank you", viskade jag.

Harrys perspektiv
Varför hade jag sagt sådär i intervjun? För att Julia skulle bli ännu ledsnare? På bilden med Eleanor såg hon inte så ledsen ut precis. Direkt när jag hade kommit hem hade jag sprungit runt i lägenheten och letat efter saker som hade tillhört henne. Det enda jag hittat var min stora tröja som jag hade lånat henne för någon månad sedan, innan jag hade fått reda på att Gemma låg på sjukhus. Den luktade hennes schampo, hennes parfym och hennes duschcréme. Jag tänkte på Gemma. Hur mådde hon? Om jag skulle vara ärlig hade jag inte ägnat en enda tanke till henne på hela den här månaden, utan bara på Julia. Och det var tack vare Gemma och Julias kompis som hade tagit självmord, Martina, som vi kommit ifrån varandra från början. Det smärtade mig att min syster låg i koma, att min allra bästa vän skällde på mig, men framför allt att den människan jag älskade var oerhört ledsen och sårad. Men hon hade ju gått med på det, eller? Jag vågade inte ta kontakt med henne personligen... Louis var som ett sändebud emellan oss. Eleanor hade ringt till Louis varenda kväll när Julia hade somnat och berättat hur hon mådde, vilket Louis hade vidarebefodrat till mig. Det hade gått sex veckor sedan vi hade brutit upp. Sex veckor utan att få in hennes doft. Sex veckor utan att få ha henne i mina armar. Sex veckor utan hennes läppar. Sex veckor utan hennes röst. Hon verkade börja bli lycklig. Hon hade det bra. Jag hade det inte bra. Jag ångrade så mycket. Jag kände mig bara ensam och övergiven. Det var inte bara hennes fel. Det var inte heller bara mitt fel. Vi borde tagit hand om varandra. Stöttat varandra i sorgen. Istället hade vi dragits isär som två magneter som inte attraherade varandra. Det började skymna ute. Jag kollade på klockan. 8.36pm. Jag kunde inte ringa och göra något med någon av de som jag räknade som mina bästa vänner. Inte Louis. Inte Niall. Inte Zayn. Inte Liam. Inte Sandra. Inte Danielle. Inte Jade. Inte Eleanor. Anledningen var min kära flickvän. Hon fyllde 19 år idag. Det var obegripligt att jag inte hade ringt och sagt grattis ens. Det skulle varit våran 4 års dag i dag. 4 år som par, 6 år som vänner. Nu var allt utsuddat. Det fanns inget av den glädjen och lyckan. Visst hade det hänt saker tidigare under dessa år, men det här var stort. Näst intill enormt.

5 månader senare, Harrys perspektiv
Jag ville göra något speciellt för henne. För nu stod jag seriöst inte ut längre. Under de gångna månaderna hade jag försökt hitta en ny tjej. Julia hade haft det fantastiskt, enligt Louis. Hon och resten av de i vårat gäng hade umgåtts i princip hela tiden och vi hade haft ovanligt lite jobb. Dock skulle vi nu om en vecka ha en konsert. Plötsligt fick jag en idé. Jag satt och flinade för mig själv.

Felicias perspektiv
"Can you take my bags?" frågade jag James. Jag hade extremt ont i axeln av att ha behövt gå runt och konka på massor av väskor. Gentleman som han var, tog han väskorna. Sandra och Zayn skulle hämta upp oss. Jag kollade runt. "Hey!" utbrast Sandra som kom springande emot oss. "Hi, I've missed you two", sa jag och kramade om både henne och Zayn. "Where is Julia?" undrade James. Zayn och Sandra utbytte blickar och skruvade lite på sig. "It is one thing we don't have telled you guys yet" sa Zayn. Jag log. "Okay", svarade jag bara enkelt. "Regarding Julia... They haven't talk since July", sa Sandra. "WHY HAVEN'T ANYONE TELLED ME?" utbrast jag. "Come on, lets go to the car", sa James och började putta lite på oss. "This is bizarré. Why?" Sandra suckade. "We all wondering. Please can we talk about something else instead? We have talked about Julia and Harry so much this months. No offense to anyone, but is beginning tiring". Jag log. "Ofcourse. How are you?" Sandra log. "Im doing fine. Yourself?" Vi hade vant oss att alltid prata engelska och gjorde det till och med när vi förstod varandra på svenska. Båda två hade fått till en snygg brittisk accent. Fast jag hade en liten touch av amrikanska i mitt språk, eftersom jag hade tillbringat en tid där nu. "Fantastic. It was so fun... people actually like me, exactly as you and Julia said!" sa jag. Jag sken som en sol. Vi kom fram till killarnas lägenheter. Jag sa hej till allihopa och tänkte även gå till Harry. Men han kom utspringande i trapphuset. "Felicia! You are back, fun to see you! Uhm, can I talk to you for a while?" Jag kollade på Sandra och hon nickade. "See you later" formade jag med läpparna till resten av killarna tillsammas med deras flickvänner som bara stod och stirrade på Harry. "Why stared everyone on you?" undrade jag. "Haven't show me since I and Julia broke up". Harry hämtade cola och bullar ur kylen. "Here. I were alone for a while as you know, so why don't make buns?" förklarade han som svar på min undrande min. Jag skrattade. "I wanted to tell you something ... you like least about this that do, do not take offense, but you have missed so much. I dare not tell anyone of the guys, not even to Jade, Danielle, Sandra or Eleanor. Promise not to tell anyone what I will say to you?" Jag vågade inte gissa vad han skulle berätta. Hade han träffat någon ny? Självklart nickade jag. "Sure. Count me in", sa jag och tittade på honom samtidigt som jag tog ett bett av en av hans bullar. Brända, men jag gjorde en min som antydde att de var goda. Egentligen hade jag hellre gått och spottat ut den i sophinken. "Gemma woke up. She is alive", sa han tyst.

---

Kommentera! :D

Haha aw, kul att höra :)
--------------------------
Julias perspektiv
"So... what do you want to do with... eh, him?" frågade Jade. Vi alla satt inne på ett fik och uppmärksamheten var riktad mot mig. "I don't know... I mean, what can I do?" De ryckte på axlarna. Jag slöt mina händer omkring den varma kaffekoppen. Trots Juli värmen frös jag. "I look quite funny when I wear sunglasses inside, huh?" sa jag och kollade på dem med en höjdmungipa. "If you don't were famous, I should say that everyone staring at you. But I can't, because they would do it anyway", sa Eleanor och log lite. Jag log tillbaka. "Lets go and find something more", sa Danielle. "Yeah", instämde Sandra. Vi började gå emot Prada butiken. Jag fick med mig en ny urball handväska där i från. Nästa stopp var Louis Vuitton butiken. Ett gulligt armband och ett par solglasögon fick jag där i från. När jag provade armbandet la jag märke till att jag inte hade satt på mig Harrys armband. Han hade gett det till mig när jag skulle åka tillbaka till Stockholm efter att vi precis blivit ett par. Innuti stod det "Harry Styles ♥ Julia Wahlgren" och utanpå "Don't Forget That Im Always There For You". Ha, vilket skämt! Men innerst inne sved det i hjärtat när jag tänkte på honom. Vi gick emot Abercrombie & Fitch. Min pappa hade alltid köpt kläder där i från när han var på sina resor till USA. Jag köpte ett par shorts, och två tröjor. Egentligen kände jag inte för att köpa något mer - vi hade varit igång sedan 10am i morse, och nu var klockan snart 7pm. Det var bara en affär kvar som de var tvunga att gå in i, enligt dom, och jag gick med på det. Trots min negativa inställning köpte jag hela 5 olika toppar. "I feel like a shopaholic", sa jag och kollade på mina kassar. "It doesn't matter. Whats matter is that you having fun honey", sa Danielle och la armen om mig. Exakt som en syster. Jag log mot henne. Vi sa hejdå till varandra allihopa vid killarnas lägenheter, mitt vanliga hem, för att jag och Eleanor skulle fortsätta mot hennes och Louis lägenhet. Vi slängde in alla våra kassar i sovrummet och Eleanor gick till duschen. Medans uppdaterade jag min twitter; Had so fun today with @jade_wood, @sandraibrahim, @EleanorJCalder and @Danielle Peazer. Love you, you mean everything x Jag gick in på "Connect". Det var mer fans en vanligt som hade tweetat. Först log jag lite, men direkt efter att jag hade läst igenom ungefär femton stycken brast det inom mig. På allihopa stod det ungefär: WHY DID HARRY BROKE UP WITH YOU???? eller Both of you are stupid, you were made for each other! och till och med When did you broke up with each other? You doing a big mistake! Harry måste gått ut med det officiellt. Jag gick in på hans twitter. Tre tweets ner stod det The feeling when the one you love never want to meet you again. När hade jag sagt att jag aldrig ville träffa honom igen? Älskade han mig fortfarande? Ett litet hopp tändes inom mig. Yttligare tre tweets ner stod det I thought this never would happend. I loved her so much. Ljushuvud, vem skriver så på twitter? tänkte jag och skakade på huvudet, men kunde inte låta bli att erkänna att det faktiskt kändes lite bättre. Eleanor kom ut från badrummet i mjukisbyxor och ett linne, med håret i en turban. "Want do you want to eat?" frågade hon och öppnade kylskåpet. Jag ryckte på axlarna. Hon vände sig om och tittade på mig. "Is it okay if we only eat chicken and french fries? Its 8pm and I don't feel for cooking actually". Jag log mot henne. "Ofcourse, its even tasty", svarade jag. Hon återgäldade leendet. "All right... we need to went to the market". Jag nickade och tittade ut. Det låg en mataffär ungefär 500 meter ifrån lägenheten. Dock regnade det. "Both us can go... its raining outside". Eleanor tittade skeptiskt ut. "Okay... put on your raincoat", sa hon. "I don't have anyone!" utbrast jag. "Not me neither", erkände Eleanor. "I forgotten my at Danielles and Liams place". Jag funderade. "So what shall we do?" undrade hon. Jag fick ett stort leende på läpparna.

"You are crazy! We are running, in just our ordinary clothes, without makeup, to the market!" skrek Eleanor till mig i regnet. "Wasn't it you who told me to have fun?" skrattade jag. Mitt hår smashade till ansiktet hela tiden av regnet. Vi sprang in i affären och stannade i hallen för att pusta ut. Vi tittade på varandra och brast i gapflabb. Vi handlade vad vi behövde inklusive en stor påse godis. Vi betalade och gick ut. "I don't feel for running", sa Eleanor och höll sig för magen. "Not me neither... Im tired", sa jag. Vi började gå. Jag hörde en fotoblixt bakom mig och plötsligt, mitt i regnet, var en hel skock paparazzis bakom oss. Dom hojtade massor om Harrys och mitt såkallade förhållande. Jag stirrade på Eleanor. Foto blixtar sprakade bakom oss. "I count to three, then, run, okay?" viskade Eleanor. Hon tittade på alla journalister och paparazzis. Tyst sa hon: "One, Two, Three... RUN!" Vi började kuta, även om det var svårt eftersom vi skrattade så mycket. "Sometimes are you really annoying", skrattade Eleanor åt mig. "You forced me to run in the rain still without makeup and then from no where comes paparazzis. I HAD NO MAKE UP AND UGLY CLOTHES". Jag flinade. "You are always beautiful El, don't worry. You laugh anyway". Eleanor tittade på mig med ett stort leende. Vi gick upp och åt våran middag, som faktiskt smakade ganska gott. Vi öste över grillkrydda och salt på pommes friten och skrattade åt det. Jag hade oerhört kul. Efter att ha kollat på massor av larviga tjejfilmer och ätit oss tjocka på godis gick vi och la oss. Det hade varit den bästa dagen på mycket länge kändes det som. Mina vänner var det bästa jag hade.

Jag vaknade av att solens strålar sken igenom fönstret. Jag tittade mig runt omkring. Jag hade sovit här i en vecka nu, i den här sängen. Jag vände på mig och såg Eleanor ligga och sova bredvid mig. Hon hade varit så snäll emot mig hela tiden. Hon och Louis hade kommit överens om att jag skulle få ligga på soffan tills det blev bra igen mellan mig och Harry. Det kändes ganska tryggt. På väggen bakom Eleanor var det massor av foton. Det var ett på henne och Louis, ett på henne själv, ett på hon och hennes familj, och ett, till min förvåning, på mig, Danielle och henne, första gången jag träffade dem. Sen var det massor av bilder som var personliga antog jag, från hennes barndom och så vidare. Jag vände mig om igen och kollade mot Louis vägg. Jag kunde inte låta bli att le åt alla bilderna. En var på honom och bandet, en självklarhet, en bild på honom med varenda en av killarna i bandet, och yttligare en bild på honom och Harry, en bild på honom och Eleanor, och en på honom själv. Den sista bilden som var från "nutid" var en bild som var tagen inne i Harrys och Louis gamla lägenhet, alltså min och Harrys nuvarande... eller kanske jag bara skulle säga Harrys? I alla fall så var det en bild som var från min födelsedag, precis vi skulle iväg innan konserten där Harry skulle avslöja att han gillade mig så småning om. Vi satt i soffan, jag och Louis. Jag satt i hans knä. Båda vi gjorde överdrivet fula miner och gjorde tummen upp. Jag visste att Harry hade tagit bilden. Ett tag hade jag faktiskt haft den som twitter ikon. Jag kände mig överväldigad över att jag uppenbarligen betydde något både för Louis och Eleanor. Dom var sådana underbara människor - nästan så fantastiska att jag inte var värd dem. Jag reste mig upp från sängen. Väggen framför sängen hade en stor enorm bild. Det var på oss alla tolv. Med tolv menade jag även Felicia och James - de var som en i gänget, om man skulle säga så. Under den stora bilden var det en liten bild på varje par. Bilden på mig och Harry var den finaste jag visste på oss båda. Han hade armarna runt om mig och log sitt fantastiska Harry leende. Jag log stort och mina gröna ögon strålade av lycka. Jag fattade efter en snabb titt på Danielle och Liams porträtt att de skulle placera parens barn under, eftersom en bild på Zac hängde nedanför dem. Det betydde att de faktiskt trodde att alla vi skulle hålla ihop förevigt. Jag suckade och gick ut i hallen för att hämta tidningen. Det var en stor artikel från igår, en bild på mig och Eleanor, och en bild på mig och Harry. Rubriken var Harry Styles: I dont regret anything.
Efter att ha ögnat igenom artikeln var mina ögon fyllda av tårar. Han sa att han tänkte gå vidare med sitt liv, att han inte ångrade vad han hade sagt och gjort, och att det var över. Med svart, tjock text stod det "I don't think that its possible for us to be a pair again. I moving on right now actually. I don't regret anything. Jag bröt ihop. Tårarna sprutade. Eleanor kom ut i köket med sin morgonrock svept om sig. Jag grät tyst mot hennes axel. "Eleanor... I think you need to put one photo from your wall down", viskade jag.

Felicias perspektiv
"You can't cry forever, it was just an old friend Felicia! You have work to do!" sa min manager högt. Jag var rödgråten. Jag hade ingen aning om hur Sandra kände, ingen aning om hur Julia kände. Jag kände mig tom. Jag antog att de flesta tyckte att vi överreagerade om Martinas död. Men de visste inte. De visste ingenting. Det kändes så korkat att inte ens ha sagt hejdå. Sista gången jag såg henne var när jag vann X-Factor. Hon hade kramat om mig och sagt att jag ägde världen. Den kramen var det sista. Jag hade varit sexton då. Jag hade alltså inte sett henne på tre år. Sen var det försent. Jag kunde tänka mig vilket kaos det var hemma i London. Jag hade bara försvunnit ner igenom marken när Martinas mamma ringt och berättat. Jag kunde bara föreställa mig hur Julia hade reagerat. "Shut up, let me be!" fräste jag som svar åt min manager, som hette Annie. Nu blängde hon surt på mig. "A famous person must do her job! You been kicked, Felicia! Listen, I know you are sad and I understand you. But there is nothing you can do so she could come back to earth again. Life your life instead". Jag tänkte på Annies ord och satte mig i min louge. "Or cry home with James, just not here", sa hon. Jag vände på stolen jag satt i och kollade bitskt in i hennes ögon. "All right, you win", sa jag. Annie log brett mot mig. Jag valde att inte återgälda leendet. Jag var både arg och ledsen och såg ingen anledning att le. "Sunshine", sa hon med ett stort brett leende på sina illröda läppar. Hon matchade ögonskuggan med min outfit för kvällen. Jag gav henne en åskmolnsblick. "All right" sa hon och höll gestikulerande upp båda händerna i luften. Jag kunde inte låta bli att le nu. "You are in New York, darling. Chill out and have some fun instead of crying". Ett blekt leende sattes på min läppar. Sminkningen var klar såg jag. Det syntes inte ett spår av mina rödflammiga kinder från gråten innan. Bara ett stort leende och ett vackert ansikte.

Eleanors perspektiv
Jag visste inte vad jag skulle göra med Julia. Det var kväll, och vi hade nyss kommit tillbaka till lägenheten. Jag hade bokstavligen tvingat henne att bo med mig och Louis. De behövde hon. Jag visste att Louis gjorde henne glad. Att jag gjorde henne glad. Hon hade krypigt ihop i soffan. Jag satte på två koppar te. "Want to talk to someone? Lou? Niall? Liam? Zayn? Sandra? Jade? Not even Danielle?" undrade jag, men vid varje namn jag sa skakade hon bara på huvudet. "I want to talk to you El. You feel safe. But I understand if you don't want to hear at me... im guess im quite annoyning. Sorry for that". Hon tittade beklagande på mig. Jag kunde inte låta bli att krama om henne. "Its okay. It was actually I who asked you to come. Im glad that you are here now. I want to be there for my little sister". Vi hade hållit på sådär ganska länge, jag och Danielle. Kallat Julia för våran lilla syster. Jag såg att hon log åt smeknamnet. Jag log tillbaka och hämtade kopparna med te. Vi pratade om allting, som vanligt. Jag ville lära henne vad livet innebar. Efter ett tag log hon blekt. "You know... Harry always said that he wanted a girlfriend who was younger than him", började hon, men jag avbröt henne: "That doesn't went so well in the beginning... thinking of Caroline, for exemple", muttrade jag. Hon granskade mig för ett ögonblick och började skratta. "Its actually true..." fnissade hon. "Anyway, he wanted to learn her about what life was about - and he actually did. We wasn't a ordinary pair, we were... friends, too". Hon såg sammanbiten ut. Det fanns inte ett spår av skrattet som nyss hade uppstått.

Harrys perspektiv
"Do you want to know how tired I am on you? Seriousley, I love you Harry, but its your fault that you did it! She didn't broke up with you, you broke up with her" Louis skrek åt mig. Jag ryggade tillbaka. "It was her fault too! Her stupid friend died and Gemma is on her way to die! Isn't it obivous that I care a bit more about Gemma than Martina or what her name now was?" Louis tryckte ner mina axlar så att jag satte mig i sängen på vårat hotellrum. "Listen to me Harry. I understand that you are sad. But try to understand her too", sa han och klappade mig på axeln. Jag stirrade uppgivet upp på honom. "I can't. I mean, that girl was just a friend of her. Nothing more. Gemma is actually my sister!" Louis vände sig om från mig och tittade ut igenom fönstret från våran gigantiska hotell-lägenhet i Sydney. "That friend was special for her. You didn't understand in the beginning neither, Harry. The only thing she did was crying. You didn't know what you should have done. Maybe she overreacted a bit, but you can't blame her. You don't know if this Martina girl meant something special to her. You didn't know". Han vände sig om och kollade på mig igen. "I don't care. It doesn't working", sa jag och la huvudet i händerna. Louis gav mig en björnkram. "You care. I know that you love her. And more important for the moment, I actually know that she love you too", sa Louis. Jag vände mig om mot honom. "Try to talk to her", sa han spontant. Jag skakade på huvudet. "Not now. When we come home. I think its best for both of us to be alone for a while", svarade jag och gnuggade mig i ögonen. Han log blekt. "She ain't alone. She will live with me and Eleanor. Shes with her right now, actually". Jag stirrade bara på honom.

Julias perspektiv
Jag vaknade upp i ett stort rum i en dubbelsäng. Det var inte mitt och Harrys sovrum. Det var Louis och Eleanors. Jag kollade i sängen bredvid mig. Ingen där. Plötsligt mindes jag allt från igår. Harry hade gjort slut med mig. Eller, tagit en paus, men det var väl samma sak. Eleanor hade tröstat mig, och erbjudigt mig Louis säng istället för soffan. Där skulle jag nu sova den kommande veckan tills min nallebjörn till bästa vän kom hem. Jag ställde mig upp och gick med hasande steg fram till spegeln. Mitt hår var alldeles för rufsig och jag såg ut som jag hade varit död i ett par timmar. Jag fattade inte vad Harry såg i mitt utseende över huvud taget. Jag var inte vacker. Det kanske var därför det hade gått som det gick. Igår kväll hade jag skickat iväg ett sms till mina föräldrar och min syster, vilket båda hade lämnat ett svar på. Min syrra, som numera var femton, hade svarat Umgås med dina vänner och ha kul. Tänk inte på honom. medans mina föräldrar hade svarat Det kommer att bli bra igen. Ni är gjorda för varandra, hjärtat. Prata ordentligt med Sandra, Eleanor, Danielle, Jade och Felicia. Det fanns inget som kunde bli bra igen. Anledningen till min stora sorg över Martina var att jag hade gjort något så fruktansvärt elakt som vänner inte gjorde. Men då hade det bara varit för hennes eget bästa, trodde jag i alla fall. Felicia och Sandra hade varit med mig den dagen jag gick till både rektorn, skolpsykologen samt skolsköterskan och berättade att hon blev misshandlad, dåligt skött samt att hon blev mobbad. Socialen hade kontaktat Martinas föräldrar och pappan hade blivit så vansinnig att han hade slått henne blå och röd. Jag kom ihåg när hon ringde mig och sa "Någon har skvallrat på mig. Någon av er tre. Jag är blå, röd och gul nu. Jag som litade på er! Säg vem det var, för jag vill inte försumma någon som inte har gjort något" Jag hade brustit i gråt, precis som nu. "Det var jag", hade jag sagt. Efter det hade hon aldrig mer pratat med mig. Aldrig någonsin. Sen flydde jag till London, om man nu kan kalla det fly. Och anledningen till att jag blev så ledsen över hennes död var att hon var en sån bra vän. Och jag hade skvallrat på henne så att hennes föräldrar skulle plåga henne så mycket att hon tillslut skulle bestämma sig för självmord. Det var... hemskt. Hon hade bara pratat med Felicia och Sandra sista tiden. Mig hade hon nonchalerat. Jag bad ett tyst förlåt till gud innan jag gick in i duschen. Efter det flätade jag mitt hår i två tjocka flätor och satte på mig en mjukisdress och gick ut i Louis och Eleanors vackra kök. "What are you doing here?" frågade jag med ett stort leende när jag ser både Danielle, Sandra, Jade och lille Zac i köket tillsammans med Eleanor. "A bird whisperd in my ear that we girls going to have a big shoppingday!" utbrast Jade förtjust. "Well... you probably wonder why I live with Eleanor, and I can explain..." började jag, men Danielle avbröt mig. "Honey, we know everything. Eleanor saw how hard you took to explain yesterday so she decided to tell us exactly when we came". Jag nickade och försökte le lite. De kramade alla om mig. Sandra viskade tyst: "Jag är här för dig vad som än händer" i mitt öra. Jag log mot henne. Jag fixade i ordning mig lite. Om nu "fixa i ordning" var att dra upp huvan på mjukisdressen, byta om till ett par jeans och sätta på sig ett par solglasögon som täckte hela ögonen så att man skulle slippa sminket. Jag hade ingen lust. Och mina fans och alla directioners fick tycka vad de ville, jag skulle vägra bry mig. När vi satt i Eleanors bil och sjöng med i massa nya radiohits så kändes det ändå bra. Vad skulle man deppa över en kille som tydligen ens inte ville ha en när man kunde ha mysigt med sina vänner?
-----------------------------
Lång del, förlåt. Men jag har ju varit borta i en vecka nu så ni förtjänade det. Kommentera! :D

Har 17 läsare dagligen, men ändå så kommenterar bara en. Asså, det är ju bara kul att ni läser, men man får liksom extra pepp när folk kommenterar. Vet att jag tjatar, fy på mig.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Julias perspektiv
Beskedet hade kommit så plötsligt. Mitt i min glädje ringer Felicia och berättar att hon har fått ett samtal från Martina Bergqvist's mamma Karin, som säger att Martina är död. Självmord, av allting dessutom. Martina var en tjej som vi hade hängt med lite till och från på högstadiet, som alltid var snäll. Men hon var djupt olycklig; Hennes pappa slog henne, hennes mamma skrek på henne, hon fick massor av stryk av lärararna för att hon hade glömt läxorna och för att hon inte hängde med. Dessutom hatade varenda unge i skolan henne i slutet för att hon alltid skrek massa saker till folk. Jag, Sandra och Felicia var de enda som visste hennes "hemligheter". De andra som vi brukade vara med gick Martina inte ihop med. Hon var tjejen som jag alltid drack kaffe med, som alltid fick mig att skratta. Nu var hon... borta. På ett sätt var det som att förlora en del av sin själ. Hon betydde så mycket för mig. Mitt i allt ihop, för ungefär två veckor sedan, hade Harry fått reda på att hans syster varit med om en bilolycka och att det var oklart om hon skulle överleva. Läkarna visste fortfarande ingenting. Jag skulle sörja enormt mycket för Gemma om det inte varit för Martina, samtidigt. Det hade slutat med att jag och Harry inte pratade med varandra, över huvud taget, på två veckor. Vi sov inte ens i samma säng som varandra; Harry sov på soffan. Louis bodde hos Eleanor nu för tiden. Mina tårar droppade ner på min kudde. Jag drog åt mig täcket. Jag hörde hur det knackade på dörren. Jag kollade emot dörren för att se om Harry reste sig för att öppna. Det gjorde han inte, och inte jag heller. Jag hade ingen aning om hur Sandra eller Felicia mådde, men de hade Zayn och James, och de hade inget att vara ledsna över. Jag visste att bandet skulle till Spanien och Frankrike ikväll, jag hade hört Harry och Louis prata om det igår. Louis hade då kommit in till mig och smekt mig på kinden och sagt: "I love you". Det hade höjt mitt humör en aningens igår. Min brorsa. Han var verkligen som en bror för mig. Tårarna började rinna lite mer. Jag hörde hur Harry smällde igen sin laptop och kastade den på soffan. Han gick emot sovrummet. Jag granskade honom. Han var alldeles rödgråten, och hans lockiga hår var fettigt. Han hade inte duschat på två veckor, och han luktade lite. Men jag brydde mig inte om det. Jag hade alltid varit otroligt ordentlig med hygien, och inte ens en stor sorg kunde få mig att sluta duscha varenda dag. Mitt hår var vått mot kudden. Tja, kudden var i princip helt blöt av tårar och vått hår. Jag såg hur Harry drog ut kläder ur sin garderob och stuvade ner dem i en resväska. Han kastade en blick på mig, men sa inget. Jag kröp under täcket igen. Försökte hålla in tårarna. Han gick ut ur rummet. Jag började gråta igen och la mig mot kudden. Det här blev inte bättre av att vi fullkomligt ignorerade varandra. Faktiskt blev det bara sämre. Jag kände mig övergiven. Övergiven av Harry, övergiven av Martina. Jag somnade.
När jag vaknade såg jag Harry stå i vardagsrummet och dra på sig kläder. Han var nyduschad nu. Hans gamla kläder låg slängda i en hög på golvet. Han kände att jag betraktade honom. Han kollade in i mina ögon. Han var fortfarande rödgråten, och det syntes en stor sorg i hans ögon som inte en dusch kan skölja bort. "We need to talk", sa han och gjorde en gest som visade att han ville att jag skulle komma ut i vardagsrummet. "We can't live like this, Harry", sa jag med ostadig röst. Han skakade på huvudet. "No, we can't. We need to take a break. With each other", sa han. Jag nickade, det var en tanke som hade surrat runt i mitt huvud i några dagar. "I know", sa jag. Han drog på sig sin jacka och sina skor och gav mig en sista blick. "Bye Julia", sa han. Han började gå ut ur dörren, och jag kom på mig med att räkna stegen han tog. Jag sjöng ihop på golvet bredvid hans hög med kläder. Det var slut, över. Jag orkade inte mer. Orkade verkligen inte.

Jag vaknade kanske några timmar senare, jag hade faktiskt ingen koll. Det knackade på dörren. Jag hoppades att det var Harry som hade kommit tillbaka, men det var det självklart inte. Dörren öppnades utan att jag reste på mig. Det var Eleanor. Hon tittade oroligt på mig. "Darling, whats happend?" sa hon och hjälpte mig upp ur högen kläder som jag hade legat i. Jag tittade på henne med massa tårar i ögonen. "We have break up with each other. Or, we have or loveship under a break. We haven't break up official. We just said that we would take a break", sa jag och drog hjälplöst med handen under ögonen. Eleanor plockade upp Harry kläderna och luktade äcklat på dem och gick sedan in i badrummet för att slänga de på tvätt. "Sweetheart... I don't know what I should say... but I know that Harry love you. I know that. The only thing he talked about after he had met you was how wonderful, amazing and fabulous you were. It is just much for both of you right now. Its will be fine again", sa hon och omfamnade mig. Jag grät mot hennes axel. "Eleanor... You are one of my best friends, and you have almost always right, but this time I actually think you are wrong. This was too good to be true. I was together with Harry Styles. Its sounds so impossible. I was pathetic who thought it could be we two forever", sa jag och drog handen igenom håret. Hon greppade mina axlar och tittade in i mina ögon med en stenhård blick. "It wasn't pathetic. If it is pathetic that you was together with Harry, why isn't it pathetic that I am together with Louis? I think you should live with me and Louis until everything be all right again. Do you agree?" Jag nickade. Eleanor drog ut alla mina kläder och la i massa väskor som hon hittade. "Here, take these. I have put down your make up too". Jag tog väskan men ställde snabbt ner den igen med en gest mot mina kläder. En mjukisdress liksom. Jag satte istället på mig min onepiece och satte upp håret i en lös knut. Jag hängde en bag och min handväska över axeln och gick ut i hallen. Det slog mig att det kanske var sista gången jag var här inne. Jag tog upp de två rullväskorna och släckte ljuset och låste lägenheten. Vi stuvade in väskorna i Eleanors bil. "I think you need some fun. I doesn't working this week. What do you say about shopping tomorrow with Sandra, Jade and Danielle?" Jag log svagt. "It will be fun. Thanks, Eleanor". Hon kramade om mig och vi hoppade in i bilen.

Nu kommer allt som jag en gång startade den här berättelsen för. Häng med! Observera att Martina som kommer att nämnas i berättelsen inte finns på riktigt, hon är en påhittad karaktär. Och by the way, jag är inte ett asstort fan av Miley Cyrus, hon var bara ett bra exempel, lol.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Julias perspektiv
Jag tittade tårögt på Harry. Jag visste seriöst inte hur jag skulle klara mig utan honom i ett halvår. Jag hade fäst mig så otroligt mycket vid honom under det senaste två åren. Och Louis, min "brorsa". Niall, killen jag alltid skrattade med. Liam, han som alltid fanns där, vad som än hände. Zayn, som alltid brottade ner mig varenda gång han såg mig för att jag hade försökt göra karate grepp på honom första gången vi träffades, och hur vi alltid stod, innan han träffade Sandra, och tog egobilder i spegeln. Jag log lite vid tanken där jag hade mina armar runt om Harry. När jag för två år sedan bestämde mig för att faktiskt flytta till London hade jag inte räknat med att jag två år senare skulle bli känd. Min skiva hade blivit populär, och Felicia skulle på ett års turné. Jag skulle bara på ett halvårs visserligen, men det var tillräckligt. Felicia kunde ändå ha med sig James. Harry hade sagt att han skulle följa med mig när jag först sa det, enda tills han insåg att bandet skulle på turné samtidigt, fast dock en vecka kortare än mig. De skulle ha sin tredje stora USA turné och jag skulle åka lite över allt i Europa, fast även till Florida under fyra dagar. Jag hatade den hemska känslan av att känna mig ensam. Mitt hjärta dunkande när jag pussade lilla Zac på huvudet och fick en puss av Danielle på kinden. "We miss you already little sister", flinade hon. Jag himlade med ögonen. "Bye then..." sa jag och vinkade. Killarna skulle åka om tre dagar. Jag satte mig på planet mot Stockholm, dit jag skulle först.

Det hade varit många hektiska dagar i Stockholm, där jag möttes av Directioners och ungar som kallade sig för "Joys". De hade började kallat sig för det för att jag hade sagt att det engelska ordet Joy var det finaste jag visste. Jag hade tatuerat det på underarmen. Glädje. Sen hade jag åkt till Frankrike, Italien, Tyskland, Spanien, Holland och inte minst Polen. I dessa länder skulle jag gissa på att jag samlat ihop runt 5000 fans yttligare, per land. Jag kunde inte minst tacka killarna, eftersom många Directioners kommit dit bara för att se "Harry Styles girlfriend", som jag var känd för. Jag hade pratat med Harry och Sandra varenda dag, med Felicia två gånger i veckan eftersom hon också var grymt upptagen. Resten av killarna hade det blivit en gång varannan vecka och Eleanor, Jade och Danielle hade jag pratat med en gång i månaden. Det var konstigt att känna att jag bara hade 5 dagar kvar av allt det här. Tiden hade gått fortare än vad jag hade anat. Jag hade precis landat på flygplatsen och slogs av den varma brisen från USA. Jag hade varit här en gång tidigare. Jag drog ner mina stora "filmstjärneglasögon" som skydd från solen och jag kände hur det blåste igenom mitt linne med USA-trycket på, och hur mitt hår ramlade framför mina ögon hela tiden. Mina händer med mina välskötta naglar som för tillfället var knallröda greppade relingen. Jag gick ner för trappan. I min handsfree gick "Stay" med Miley Cyrus. Jag föredrog att lyssna på musik som en gång hade betytt mycket för mig. Det här var en av de låtarna. Ett leende spreds på mina läppar när det trots allt var ett antal directioners ute i ankomsthallen. Jag drog ur hörlurarna och skrev så många autografer som jag hann, och delade ut ett antal kramar. En tjej sa något i stil med "It has always been a dream to meet One Direction, and the week after I met them will I meet Harrys girlfriend and thats awesome! You are my paragon!". Jag hade kramat om den tjejen extra länge. Sådana där tjejer gav mig så mycket glädje. Dock hade det varit ett antal som hade skrikit glåpord efter mig istället. No offense till någon, men man var inget fan om man inte accepterade killarnas val av flickvänner. En producent fångade in mig. "You gonna perform three of your songs, you will be comitted to some persons. Choose three songs, quick", sa han när vi satt i hans bil. "A band or a single artist?" undrade jag. "A single artist. I know you have listen a lot to her music, and I telled her about you. And she thinks its good if you perform something before her", sa han. Jag blev smått irriterad av att han inte sa vem det var. "Please tell me who it is! Anyway, I think I have made a decision. I take 'What you didn't notice', 'In a love prison' and 'Painful love'". Producenten suckade och himlade med ögonen. "You will see who she are soon. I promise, you won't be disappointed". Han log ett käckt leende. "Painful Love is my favourite", mumlade han. Jag tittade förvånat på honom. "Have you heard my songs?" Han nickade. "Ofcourse. My daughter is a big fan of One Direction, you are some of thems girlfriend, huh? She listen at your album like them are her drug or something. And everytime she says: 'Its Harrys girlfriend who sing'." Jag ryckte på axlarna. Vi kom fram till en arena och han smugglade in mig backstage. Jag såg en tjej med långt brunt hår. Hon vände sig om och log. "Miley!" utbrast jag. Hon gav mig en kram. "Fun to see you, I've heard that you are really good", sa hon. "Julia, you will be out on stage on five minutes", sa producenten. En sminkös sprang snabbt in och började sminka mig kvickt. "Out on stage, now!" föste hon ut mig när hon var klar. Jag hade ingen aning om hur jag såg ut och kollade mig kvickt i spegeln. Det var som en helt annan person tittade på mig. Det fanns inte ett spår av gamla acne ärr eller finnar. Mina ögonfransar var onaturligt långa. Sminkösen föste ut mig återigen och plötsligt stod jag på scenen. En stor mängd publik. Jag började plötsligt darra. Jag hade världens scenskräck egentligen. Jag drog ett djupt andetag och log käckt mot publiken. "You will soon see Miley, but I going to perform three songs before her", log jag precis som introt till "What You Didn't Notice" startade. Jag stod på en scen. Hade precis träffat Miley Cyrus. Jag sjöng en av mina låtar. Jag skulle få se Harry om några dagar. Jag var fullkomligt lycklig.

Harrys perspektiv
"It was a long time ago I saw London, please can we take a walk or something?" undrade Niall. Vi hade kommit hem för en vecka sedan, men det hade bara varit massa jobb med musikvideon till våran nya singel. "I agree with Niall, I need air", sa jag och fläktade mig med handen. Det var i början av Juni. Den här sommaren skulle Sandra, Julia och Felicia fylla nitton. Jag hade fyllt 24 i Februari. Det var 6 år sedan jag mötte Julia. Vi hade hållt ihop som ett par i 4 år.
Till slut kom vi alla fem överens om att ta en promenad. Vi började gå in emot London. Pratade om att Julia borde komma hem snart. Från USA hade hon inte ringt en enda gång. Hon hade bara skickat ett sms där det stod att hon hade mycket att göra. Jag lade märke till en gestalt som gick med ståtliga steg emot oss. Hon hade ett par chockrosa converse och en identiskt färgad klänning tillsammans med ett par svarta strumpbyxor. På armen bar hon en svart jacka och på ryggen en gitarr. Hennes blonda hår blåste i vinden och bakom allt hår kunde jag urskilja ett par gröna ögon. I hennes öron satt ett par hörlurar och hon såg frånvarande ut. Jag försökte fånga hennes blick. "What are you staring out?" frågade Louis. "Shut up, was quiet for one minute", sa jag och koncentrerade mig på hennes ögon. Plötsligt tittade hon åt vårat håll. Ett stort leende spreds på hennes läppar och hon kom springade emot oss. Korkskallarna bredvid mig hade uppenbarligen fattat vem det var och sprang även de emot henne. "I LOVE YOU SO MUCH" ropade jag och tog av hennes gitarr från ryggen och la den på marken innan vi alla fem kastade oss på henne. "Aouch, freak", skrattade hon och började slå lite över allt på oss. Jag tog hennes huvud i mina händer och kysste henne. "I need you", sa jag och log. Hon kastade sig runt halsen om mig jag drog in hennes doft. Det var så underbart att ha henne i mina armar. Det kändes som mitt hjärta skulle hoppa ur vilken sekund som helst, känslan av att hålla henne i mina armar dödade mig. Hon tittade på mig och smekte min kind. Vi log mot varandra och reste oss upp. "I have missed you a lot", sa hon. Jag placerade hennes gitarr på hennes rygg igen. Vi började gå tillbaka. Ingen av oss kände sig så vidare sugna på att fortsätta promenaden. Vi pratade om hur vi båda hade haft det sen i vintras, och Julia berättade att hon hade varit i Stockholm på julafton hos sin familj i alla fall. Jag hörde helt plötsligt min egna röst från hennes väska. Hon rotade och drog upp sin mobil. "Its Felicia" konstaterade hon. De småpratade lite tills hon avbröt engelskan och utbrast på svenska, helt obegripligt: "Har Martina tagit självmord? VA? Det får inte vara sant!" efter ett par korta få ord la hon ner telefonen i väskan igen och föll ihop på marken med tårar i ögonen.
----------------------------
Det är såhär dramat börjar... det kommer bli trubbel nu flickar och pojkar, kommentera!

Förlåt för extremt långt inlägg igår, funderade själv på det. Vill ni ha långa eller korta delar? Personligen tycker jag att det är roligare med längre delar, och för mig blir det mycket enklare.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Julias perspektiv
Jag satt i köket med en kopp kaffe i handen. Jag var ganska trött fortfarande efter gårdagen, trots att jag faktiskt sovit till elva. Jag hade på mig en enorm stickad tröja och ett par tunna strumpbyxor. Håret hade jag bakom öronen, nyduschad och nykammad. Louis kom ut i köket och gav mig en kram. Självklart besvarade jag kramen men tittade sedan undrande på honom. "Why?" undrade jag och log. "It was a long time since I hug you last time... We hug each other every morning and night before, remember? Sister and brother realtion ship", sa han. Jag drog in honom i en kram igen. "Ofcourse, teddy bear", sa jag. "Where is Harry by the way?" undrade han. "He still sleeping, he was really tired", förklarade jag och tog en klunk kaffe. Jag tittade bort mot soffan där alla låg i en hög. "I take a shower any way... it feels like I smell or something", sa Louis och luktade under armarna. Jag betraktade honom med ett roat leende. "Yes, I do. She you wonderful", sa han och blinkade med ena ögat. Louis hade rätt. I början hade han och jag varit astighta. Han var som den bror jag aldrig hade haft. Han fanns alltid där i början, under den sommaren jag varit med dem. Jag var ju galet kär i Harry då, men var hela tiden rädd att jag var för ung för honom. Men sen, voila. Louis var i alla fall som min brosa då, som jag kunde snacka med allt om, som jag smågnabbades med, som jag myste med. På sista tiden hade det varit för mycket drama, och alla killarna hade varit upptagna med sina tjejer. Jag tog upp morgonens tidning som jag ännu inte läst och bläddrade igenom den. Det stod massor om Brit Awards. Sen kom jag till ett stort uppslag med en bild på mig, Sandra och Felicia när vi var tolv år. Jag såg asvrickad ut på den bilden, men det hade varit våran första best-friend bild. Jag hade lagt ut den på min blogg för ett tag sedan, och nu var den i tidningen. Jag kollade mot artikeln.
Felicia Tanttu, Julia Wahlgren and Sandra Ibrahim: New Shooting Stars
Felicia Tanttu, soon 18, won last Brit Awards for International female singer. Felicia has released an album that has sold over 8 million copies, and the album was released only six months ago, when she was barely detected in the UK. Felicia won X-Factor Sweden last year, which made her famous. Her childhood friends, girlfriends to Zayn Malik, 24, and Harry Styles, 23, from boy band One Direction, called Sandra Ibrahim and Julia Wahlgren. The latter sings a duet with Felicia on her album with the song "Blew Out Candles" about a girl who has given up all hope. The songwriter says it is about a girl who is bullied. Now, some discovered that the trio has done cover versions of songs and posted on Youtube. "Everyone has a future in singing careers if they wanted to. I would be the first that gave them a record deal, both as a solo artist and as a girl group," says music expert George Bristow. All the girls celebrate their 18th birthday and lives currently in central London.

Jag kunde knappt låta bli att känna en viss stolthet när jag läste artikeln. Trots det var det väldigt pinsamt att folk hade sett våra covers - vi hade inte uppdaterat våran kanal sen vi var 14. Jag funderade. Ville jag ha ett skivkontrakt? Såklart jag ville, det hade varit min dröm länge. Men det kändes liksom... inte så bra.

En vecka senare vaknade jag av att min telefon ringde. "Hi, its Julia Wahlgren?" sa jag sömndrucket i luren. "Hi, this is Grace Huntington. I just wondering if you want to meet up and let me hear you sing?" Jag kände mig förvirrad. "Sorry, but why?" undrade jag och kliade mig i huvudet. Klockan var bara åtta och det var lördag. "You can be famous. If I like what im hearing can I give you a record deal. Me and my friends George Bristow and Charles Richmond will give all of you girls a record deal. Come on, hurry. I want you three to meet me half past ten in my record studio, I text you the adress. All right?" Jag kastade en blick på klockan igen och började halvspringa emot badrummet. "Yupp, I get it. Should I call Sandra and Felicia?" undrade jag samtidigt som jag drog av mig pyjamasen. "No, I have already call Felicia, and I am on my way to call Sandra too. See you", sa hon kort och la på telefonen. Jag kastade mig in i duschen. Jag fick göra allt i turbofart, för att sedan försöka hinna med tunnelbanan. Idag fick det bli ett par lila jeans och en vit blus med färgade accesoarer, i enklaste laget så att säga. Klockan 09:34am exakt var jag vid den angivna adressen. Jag hatade att gå upp tidigt på lördagar. På vägen hem får jag nog stanna på Starbucks och köpa en latte eller något. Jag såg Felicia i sin mössa. Hon log mot mig. "Vart är Sandra? Vi måste skynda oss ju!" utbrast jag stressat. "Ta det lungt, hon kommer inte", sa Felicia. Jag stirrade konstigt på henne. "Nej, hon kommer inte. Hon tackade nej", sa hon. Jag stirrade chockat på henne. "Hon...gjorde...vad? Här får hon ett skivkontrakt slängt framför näsan och hon tackar nej?" Felicia ryckte på axlarna. "Det är hennes val. Du vet att hennes dröm fortfarande är att öppna en resturang". Jag skakade irriterat på huvudet. "Jaja... då ska vi hjälpa henne att få igenom den drömmen också", sa jag och log snett. Felicia skrattade. "Jarå. Det här betyder att vi blir soloartister båda två", sa hon. Jag nickade. "Du kommer bli mycket kändare än jag. Du är ju redan megakänd", konstaterade jag. "Jag ska spela in ett album till säger de, sen vill de ha mig ute på turné", log hon. Jag kramade om henne. "Jag är så glad för din skull!", sa jag. Precis då kom en mörkhyad kvinna ut tillsammans med två medelålders män. Kvinnan var klädd i gröna kläder från topp till tå. Hon såg ut att vara från Etiopien eller Eritrea eller något annat land i närheten. "Im Grace", sa hon med ett strängt leende. Hon visade in oss i hennes studio. "Then girls... Lets hear you sing your song you have together", sa hon. Jag och Felicia utbytte en blick. Vi började sjunga "Blew Out Candles". När vi var klara såg inte Grace lika strängt på oss längre. Hon log. "You girls are GREAT", sa hon med ett stort leende. "Me, George and Charles start wrote songs for each of your albums now. Fun to see you, I call both of you when we're done". Hon gav oss ett brett smile och vi gick ut. "Oh my god", sa jag. Min dröm hade gått i uppfyllelse. Äntligen, efter 16 år av drömmar.
----------------------------
Förlåt för tråkig del, jag har ett fettigt drama på gång, och för att det dramat ska funka är jag tvungen att vara sångerska jag också. Haha lol, anyway, kommentera!

Felicias perspektiv
När jag hade fått klart för mig att jag var nominerad i ett sånt stort pris som Brit Awards hade jag börjat skrika så högt att James hade fått gå ut ur rummet. Och ikväll gällde det. Killarna var också nominerade, i hela tre kategorier. Som äkta fan, fortfarande, hoppades jag så att jag sprack på att de skulle vinna de också. "James!" ropade jag samtidigt som jag granskade mig själv i spegeln hur jag såg ut i den tighta klänningen. Den satt snyggt på kroppen, det var jag tvungen att erkänna. Jag, Sandra, Julia, Eleanor, Jade och Danielle hade varit och köpt klänningar, samt en liten fin body till lille Zac som han skulle få ha på sig. Danielle tänkte sätta på honom hörselskydd så att han inte skadades av för högt ljud. James kom in i rummet och stirrade chockat på mig. "Hey handsome?" sa han och la armarna omkring mig och pussade mig på kinden. Jag fnittrade till. "Do you like it?" undrade jag. "Its awesome", sa han och pussade mig i nacken istället. "Not now", sa jag med ett bestämt leende. "Put on your clothes", sa jag och himlade med ögonen där han stod i bara jeans. Han log och försvann emot vårat sovrum. "James!" ropade jag igen. Han tittade snett ut från sovrums dörren. "Can you snap my dress?" sa jag och log ett ängla leende. Han drog upp dragkedjan där bak. Klänningen var kort och tight, i guldigt glitter. Jag älskade den. Jag satte in stora guldörhängen och drog av mig strumporna som var på fötterna. Mina ben var nyrakade, även om det var Februari/Mars. Jag plockade fram mitt långa hjärthalsband ur en ask som stod på mitt sminkbord. Jag granskade det. Det var i äkta guld. James hade köpt det till mig för ett par veckor sedan tillsammans med en ask choklad och rosor, när det var valentines day. Han var den mest romantiske killen jag kände, och han var min. Han var otroligt vacker, med brunt hår, alldeles klarblå ögon och en stor näsa - jag älskade killar med stora näsor. Hans läppar var mjuka och välformade; min pojkvän var helt perfekt. Jag drog upp min plattång ur en låda och värmde upp den, medans jag kammade igenom och blåste mitt mörka, fortfarande blöta, långa, hår. När håret var näst intill torrt när  jag började platta det ordentligt. Jag hade hållt på och plattat det sen jag var 10-11 år gammal, inte varje dag, men någon gång ibland. Med andra ord var jag ganska van och fick det alltid hyfsat snyggt. Jag granskade mig i spegeln. Det enda som behövdes nu var lite smink. Foundation, mascara, ögonskugga, puder, rouge samt läppglas åkte på. Jag la ner läppglanset i fickan i fall det skulle behövas fylla på. "James, are you ready?" ropade jag och började gå mot hallen. "Yeah. I only need to tie my tie", svarade han. Jag stoppade i fötterna i ett par höga, obekväma pumps. Men ville man vara fin, fick man faktiskt ta och lida pin. Jag tog fram en matchande handväska och la i telefon, nycklar och mitt läppglans innuti. Jag kollade på mig själv i hallspegeln. Det här blev toppen. James kom ut och stirrade målöst på mig. "And you are mine girl", log han stolt och kysste mig länge.

Jades perspektiv
Typiskt matchande till mitt namn hade jag på mig en jade-grön kortklänning som var öppen i nacken. Självklart med en snygg passform, som makerade mina kurvor. Jag visste ju vad alla andra tjejer skulle ha på sig, men jag såg fram emot att se dom i det också. Jag antog att vi alla var ganska nervösa. Niall körde som en galning på vägarna. Allt för att inte komma försent, enligt honom alltså. När jag tänkte efter var det här första gången jag visade upp mig i ett officiellt sammanhang, tillsammans med Niall. Likaså med Sandra, trots att hon och Zayn varit tillsammans i ungefär ett år. Det gjorde mig en aningen nervösare, men jag bet ihop och granskade mig själv i backspegeln. Mina fräknar lyste upp hela mitt ansikte. Mitt blonda hår med den ruffsiga luggen hängde löst, bortsätt från att jag hade lockat håret. Jag granskade mina ögon. Egentligen var de ganska tråkiga, sådär ljusbruna. Folk brukade beskriva dem som hasselnötsbruna. Wow. Jag skulle hellre haft mörkbruna, men det skulle inte passat till min hårfärg. Jag hade inte blonderat håret, som många trodde, det var naturligt att jag hade bruna ögon och blondt hår. Jag tittade på Niall istället. Min fina, goa Niall. Allt som hade skett för ett halvår sedan var som bortblåst. Ingen av oss tänkte på att Niall faktiskt hade gillat Julia ett tag. Han sa att han älskade henne jätte mycket, men kärlekskänslor fanns inte. Bara vänskapskänslor. För mig kände han en miljon kärlekskänslor hade han sagt. Vi körde in på en parkering i närheten, där vi skulle mötas och få skjuts av Paul resten av vägen. Paul var deras privatchafför, en mycket trevlig man. Vi stuvade in oss i limousinen alla tio, nej elva föresten, om man nu räknade med Zac. Han var urgullig i sin nya body där han satt i Liams knä. "Felicia and James should be there right now, we are a bit late", konstaterade Julia. Jag kände hur Nialls hand som var i min började darra. "Calm down, it will be fine", väste jag till Niall och tryckte till hans hand. Han log mot mig och jag lutade mitt huvud mot hans axel. När vi hoppade ut ur bilen möttes vi av en mängd journalister, papparazzis samt fans, över allt. Vi trängde oss förbi alla och kom in i den stora lokalen. "They'll shoot you now", viskade Niall till mig. Vi alla tio ställde upp oss prydligt på röda mattan. Vi tog ett stort gruppfoto. Jag och Niall stod längst till vänster, sen var det Liam och Danielle, sen Julia och Harry, sen Eleanor och Louis, och längst åt höger Sandra och Zayn. Sen ville de tydligen ha en "privat" bild på alla paren också. Jag skakade. Tänk om jag inte blev bra på bilderna, och att alla fansen skulle säga massa kränkande saker? Jag och Niall var först ut på tur. Jag försökte göra en självsäker pose, men troligen såg det bara fjantigt ut. Nu hade jag tid att titta på alla hur de såg ut under kvällen. Sandra hade en lång röd sammets klänning som satt otroligt vackert på henne. Hon hade sitt fina, lockiga hår utsläppt. Det hade växt väldigt mycket sen jag såg henne första gången, då det hade varit lika långt som mitt på ett ungefär. Numera var det ungefär ner till bysten. Hon log sitt fina leende mot kameran och sen anslöt sig hon och Zayn bredvid oss. Julia bar en lång lila klänning. Hon passade verkligen inte i pastellfärger, så det var grymt bra att hon hade någon klar färg på sig. Klänningen var ärmlös och vid midjan var det vitt spets tyg i en rand. Danielle hade en kort laxrosa klänning som gick lite längre än ner till rumpan. I bak var det som snörat och på framsidan var det en liten svart rosett på höger sida. Eleanor hade en svart läderklänning. Hon var alltid så otroligt snygg, och jag skulle dö för att kunna passa i en sådan klänning. Vi gick in och satte oss i lokalen vid bordet. "Jade darling, can you take Zac for one minute?" undrade Danielle med ett leende. Jag nickade och tog emot honom. Jag jollrade runt lite med honom tills programledaren kom ut på scenen. Då hade jag honom bara i min famn, och klappade honom på huvudet. Jag såg på när Ed Sheeran vann priset för årets manliga artist, precis som han hade gjort för 5 år sedan. Jag hade varit fjorton då. Nu skulle jag fylla 20 i år - obegripligt. Priset till årets kvinnliga artist gick till Jessie J. Även nästa pris gick till henne. Det var nu jag blev galet spänd. Årets grupp. Jag vågade knappt lyssna när de räknade upp de nominerade. Jag tryckte Nialls hand. Danielle tog emot Zac som såg alldeles för söt ut i sina hörlurar. "And the group of the year is... ONE DIRECTION!" sa programledaren. Vi alla ställde oss upp och tjöt. Jag kunde höra Niall vråla av glädje bredvid mig. Killarna gick iväg upp på scenen. Zayn fick mikrofonen. "We all are so damn happy over this. I want to thank my family, our producent, and all fans. But especially the girl who made my days and how learn my what life is about, Sandra!" ropade han. Jag såg att ett stort leende var placerat i Sandras ansikte. Alla andra killar tackade också sina flickvänner, och Niall såg mig rakt i ögonen när han sa det. "I know that we have problem sometimes, but your are the one I love, and will always do", hade han sagt. Alla i publiken hade sagt ett "naaaaw" efteråt. Killarna anslöt sig bredvid oss och höll stenhårt i sitt pris. Liam kysste den tre gånger. Jag skrattade åt henne, och han mötte roat min blick. De vann de yttligare två kategorierna de var nominerade i också. Kvällen var lång, och efter att han kommit förbi British album of the year och british single (Vilka killarna vann) samt internationella manliga artisten så var det dags för internationella kvinnliga artisten. Jag tror att vi alla tio ställde oss upp och grät av lycka när de presenterade att Felicia hade vunnit. Felicia var nervös där hon stog uppe på scenen. "This made me so happy, I don't know what im going to say... thanks to all my friends in One Direction with girlfriends, my own boyfriend James, my family home in Sweden, X-Factor Sweden who discovered me, and you, all wonderful brits. I love you!" tjöt hon och gick ner på scenen.

På efterfesten höll vi alla oss ifrån alkohol, trots att många gick och blev fulla. Efter ett tag blev det till och med en aningens obehagligt. Vi gav Felicia massor av grattiskramar och många ville intervjua killarna, Felicia och även oss. Ungefär vid 3am åkte vi hem till lägenheten. Men kort där efter ringde Louis upp oss alla. "We invite all of you to a movie night, just for fun. Put on some soft clothes and go up to us?" Jag drog på mig en mjukisdress och satte upp mitt korta hår i en hästsvans. Jag och Niall traskade upp hand i hand, och möttes av Julia. Alla var där. "LOVEFILMS, HERE WE COME!" tjöt Niall och kastade sig i soffan. Jag skrattade och joinade honom.

Harrys perspektiv
Alla sov runt om mig. Julia låg i mitt knä och Zayn hade sitt huvud mot min axel. Jag var otroligt varm, och kände på mina heta kinder. De fullkomligt kokade. Jag behövde komma ut. Det kanske inte var så smart med tanke på att det regnade slask snö ute plus att klockan var runt fem på morgonen. Jag puffade på Julia. Hon kollade tröttsamt på mig. "Take a walk?" frågade jag. Hon nickade. Vi gick emot lekplatsen i närheten och satte oss på gungorna. Vi pratade inte, utan bara njöt av kylan. Plötsligt reste hon på sig och gick fram mot mig. Hon tog mitt huvud i sina händer. "You are hundred grades", sa hon oroligt. "I know", sa jag. Hon lutade sig fram och kysste mig på munnen. Det slutade med att jag ramlade av gungan. Hon skrattade åt mig men fortsatte att kyssa mig. "I want to sleep. Come on now beautiful", sa hon och drog upp mig med ett leende på läpparna.