Hejan kära läsare, som faktiskt har ökat, TACK.
Jag ska på kollo i två veckor nu, så ingen update tyvärr. Jag vill önska er en trevlig sommar, och jag hoppas att ni fortsätter att läsa när jag kommer tillbaka den 25/6. Efter det är jag hemma i en hel vecka så då kommer ni få ett kapitel varje dag! Sen åker jag igen, först till mormor och morfar och sen till usa. Sen kommer jag hem igen och då blir det mer update. Kram på er alla! ♥

Liams perspektiv
"Jennifer?" Jag betraktade gestalten som stod framför mig. Hon hade visserligen mössa och vantar på sig, men det gick inte att ta fel på det där brunröda långa håret. Jag hade inte sett henne på en jätte lång tid. Inte sedan den där dagen när vi räknade matte. Jag saknade de bruna ögonen. Hon vände sig om och tittade först undrande på mig, som om hon inte kunde placera mig. "Liam, oh god!" utbrast hon. Hon gick fram till mig och log. "I haven't see you since... the day you helped me with the math. I got a A on that test by the way. Thanks to you", sa hon och log. Hon hade en mössa som föreställde en panda på sig, med två utstickande öron. En mjuk jacka prydde henne och hon hade vantar som såg hemmastickade ut. "So good", sa jag och log snett. Hon tittade ner och fick en mjuk rodnad på kinderna. "So... how are you?" frågade hon och tittade försiktigt upp igen. "I'm fine. We got signed by Simon", svarade jag. Hon nickade. "Congrats". Vi stod tysta ett tag, men vi visste båda vad vi tänkte på. Vi mötte varandras ögon för ett ögonblick, innan jag drog in henne i en varm kram. Hon lutade sitt huvud mot mitt bröst. Vi hade mötts på ett underligt sätt, när hon ramlade. Vi hade träffats två gånger. Men jag tyckte så mycket om den här sprudlande glada tjejen. "It was fun to meet you again Liam. Good luck with you carrer. You guys will be big, I promise you", sa hon när hon släppte mig. "I will never forget the girl who crashed into a lamppost with her longboard", sa jag. Hon skrattade och vinkade lite. Vi gick i från varandra. "Liam! There you are! I was wondering. Come on now", hörde jag Louis röst. Han och jag gick runt för att leta efter en födelsedagspresent till Harry, eftersom det började närma sig Februari. Jag vände mig om en sista gång, men såg bara det brunröda håret. Jag stannade till, suckade, och vände mig sedan om och började gå mot Louis. "What do you think he wants?" Jag ryckte frånvarande på axlarna. Jag var för upptagen av att tänka på Jennifer. "Liam! Can we do this a bit quicker? I want to go home actually, it is really cold outside!" Enligt Louis blev det inte bättre när några tjejer fick syn på oss, och bad om bild och autografer. Louis var uppenbarligen irriterad. När tjejerna hade lämnat oss tittade Louis på mig. "So. Who was that girl?" Jag tittade ner med en rodnad på kinderna. Louis mjuknade visst nu, för han skrattade och sa: "I think it was someone special". Jag instämde nervöst i skrattet. "Maybe. I know her from home", svarade jag. "Whats her name?" Jag tittade på Louis. Han såg utan tvekan road ut. "Jennifer. Can we please talk about something who isn't girls now?" sa jag. Louis skrattade bara. "Sure, mate". Innan vi hade hittat en present till Harry hade vi skrivit massor av mer autografer. Vi hade precis köpt lägenheter i samma hus. Vi alla hade varsin, förutom Louis och Harry som delade. "This is okay. Lets go and find your car now", sa jag. Självklart var vi hundra procent förvirrade och visste inte vart Louis hade ställt sin bil. "Why Liam, why?" sa Louis när vi till slut efter en halv timme hade hittat bilen. Vi skrattade lite innan vi hoppade in i bilen. Även om jag hade kul med Louis just nu, försvann inte tankarna på Jennifer ut ur mitt huvud.

Nialls perspektiv
"I'm going out on a date tonight and I don't know what to wear", klagade Harry. Harry hade träffat någon tjej, som jag trodde hette Hannah, och han hade bjudit ut henne på en dejt. "Well, I guess you don't want my help", sa jag suckandes. "I know, I can call June!" sa Harry och plockade upp sin telefon. "NO!" utbrast jag plötsligt. June fick inte komma hit. Jag ville inte påminnas om henne. Det perfekta blonda håret... smilgroparna. Jag var tvungen att ruska på huvudet för att få ut henne ur tankarna. "Why?" sa Harry och lyfte telefonen till örat. Jag måste göra något snabbt. Jag kastade mig över honom. "Niall, what are you doing?" Om jag hade varit Harry hade jag troligen lagt till 'hell', men Harry svor aldrig. Hur lyckades han undvika det? Mirakelman. "Please, don't call June", sa jag lugnt och reste mig ifrån honom. Harry satte sig upp och tittade undrande på mig. "I don't understand", sa han. Jag himlade med ögonen. "You don't need to understand. Please, just don't do it". Harry harklade sig. "Okay... guess that I just put on this clothes then", sa han och tog upp några kläder som låg på hans säng. "Thats perfect, you will look handsome", sa jag och gick ut ur rummet. Tack för det då, Harry. Nu kom jag och tänka på June. Hon bor ju här i London, och även om det är en stor stad, så fanns det en risk att jag skulle stöta på henne, eller att någon av de andra killarna skulle ringa till henne. Tänk om jag inte hade varit här för att stoppa Harry, vad hade hänt då? Jag var grymt irriterad. "Hi Nialler", sa Liam och rufsade om mitt hår. "Are you already back?" frågade jag. "Yes. Louis will hide his gift", viskade Liam. Louis gjorde tummen upp mot mig. Jag flinade. "He can't decide what clothes he will wear on his date tonight, with the Hannah girl", sa jag. "No idea to help him neither", svarade Louis. Jag skakade på huvudet. "I go down to my place... see you lads later". Jag gick ner till min lägenhet och öppnade en påse chips. Det var sådant jag behövde när jag skulle tänka. Jag kanske skulle överväga beslutet om att faktiskt bjuda hit June... för att se hur det skulle bli? Jag visste inte riktigt, men det lät kanske som en bra idé. Det skulle varit mycket enklare om jag bara hade låtit Harry ringa i alla fall. Åh herregud, snacka om att vara förvirrad. Jag stoppade i mig lite fler chips. Plötsligt knackade det på dörren. Det var inte någon av killarna. De brukade bara stiga rakt in igenom dörren. Jag närmade mig dörren, nyfiket, och öppnade den. Jag stod bara och gapade när jag såg vem det var.

---

Vem tror ni det är bakom dörren? hhaha lite obvious kanske. ;)
KOMMENTERA! :D

Abigails perspektiv
När jag hade frågat om halsbandet hade Harry bara tittat på mig och frågat, "Which necklace?" Egentligen var den en rätt töntig grej att bli upprörd över, men det betydde så sjukt mycket för mig. "Fame have changed you. You can now get which girl you want, no matter who she is. I knew it would be like this. You going to be like every one else. When you friends doesn't matter for you anymore", hade jag skrikit honom rakt i ansiktet och sen sprungit hem. Jag hade sett på tv att de var i London nu. Jag kände mig bara så grymt sviken. Jag hade trott att Harry inte var som alla andra, men uppenbarligen var han det i alla fall. Jag hade bara två år kvar i skolan, det kunde jag stå ut med. Sen skulle jag flytta här i från Cheshire. Jag torkade ilsket bort tårarna från kinderna. Varför var livet tvunget att vara så orättvist?

Elenas perspektiv
"Elena, can you go a step closer to Ryan? Thats perfect. Okay, take his hand", sa min teaterledare. Teatern var en stor passion i mitt liv. Garranterat något jag ville satsa på. Jag tittade in i Ryans bruna ögon med inlevelse och tog hans hand. "Why can't you see that I love you?" viskade jag. Ryan var två år äldre än mig, och en hyfsat bra skådespelare och en av mina närmsta vänner av det manliga könet. Tårar rann ner från hans kinder. Hade jag sagt hyfsat bra? Han ägde. Få killar kunde pressa ut tårar frivilligt. "I'm so sorry Miranda, I can't", sa han och släppte min hand. Jag tittade på honom med sorg i blicken och han gick iväg från mig. "That was great. Ryan, Elena, you did a awesome job. Do exactly the same on Saturday, okay? Bye everyone". Jag gick ner från scenen och tog en vattenflaska. Britney och Sarah kom in genom dörren. "ELENA, GUESS WHAT? WE ARE GOING TO LONDON!" Britney och Sarah var mina bästa vänner. "Okay, why?" sa jag och drack en klunk vatten. Sarah himlade med ögonen och drog handen igenom sitt blonda hår. "Guess why", sa hon. Jag kunde helt ärligt inte komma på en anledning till varför de var så himla förväntansfulla över att komma till London. Jag menar, vi har ju liksom varit där tidigare. För tillfället bodde jag i Oxford, men jag hade bott på massa andra platser tidigare efter kidnappningen. När jag var liten hade jag blivit kidnappad, och jag hade faktiskt bott hos en främling i ett och ett halvt år innan polisen hittade mig. Under perioden hade mannen som kidnappat mig utnyttjat mig, slagit mig, och skrikit åt mig. Jag kom ihåg min lycka när jag såg två polismän och mina föräldrar Alicia och Robert komma in till utrymmet där mannen hade hållt min fångad. Och efter den händelsen hade mina föräldrar inte känt sig säkra någonstans, speciellt inte uppe i Aberdeen där jag hade fötts. Sen dess hade vi bott i Manchester, Liverpool, Cambridge, Plymouth och senast i Belfast. Jag hade levt i sjutton år, snart arton, eftersom det var Februari. Jag var född den 27 Juli 1992. Precis då slog det mig. "One Direction?" frågade jag med ett leende på läpparna. De fem killarna jag, Sarah och Britney intresserat oss för det senaste året var troligen i London just nu. "Exactly! We will try to meet them", sa Britney entusiastikt. Jag skrattade. "Good luck with that darlings", sa jag och la in min vattenflaska i min handväska. Vi gick ut från teatern. "I actually saw on the news that a girl talked to Zayn. Alone. I wondering if they are a couple or something", sa Sarah. Hennes favorit i bandet var utan tvekan Zayn. Britneys var Harry, och min var nog Louis. Jag älskade hans humor, speciellt. "Maybe, maybe not", sa Britney. Hon hade ett färgat rött hår ungefär ner till bysten, och alldeles klargröna ögon. Jag hade ljusbrunt hår, eller kanske lite mörkare, och grön blåa ögon. Jag trivdes faktiskt med mitt utseende. Det gjorde mig till mig. "Don't forget to ask your parents about London, okay?" sa Sarah när vi stannade utanför mitt hus. "I won't forget it", sa jag och såg dem gå iväg. Det skulle ta lång tid innan jag skulle kunna övertala mina föräldrar. De var alltid så rädda för att jag skulle bli kidnappad igen. Men så länge jag hade Sarah och Britney vid min sida var det ingen fara, eller?

---

Så Ellen, äntligen dök din karaktär upp! Skriv gärna vad ni tyckte. Jag skulle jätte gärna vilja ha fler läsare, så det skulle vara supersnällt om ni rekommenderade berättelsen. Kram på er!

Caties perspektiv
Jag mådde alltid bra av mina jogging rundor. Jag är väldigt aktiv av mig, vältränad. Det är mest för att jag ska kunna äta precis vad jag vill, utan att behöva få komplex. Jag är en tuff tjej med attityd, och självförtroende har jag gott om. Allt detta hade jag samlat på mig efter att min mamma dog i cancer för 9 år sedan. Jag hade varit så vek, så svag. Bara gråtit. Min pappa och mina två äldre syskon John och Aneleigh hade inte varit bättre. Under flera år hade jag varit en osynlig skugga i skolan. Jag hade inte varit blyg, det hade jag aldrig varit, men sorgen tyngde mig. Men en dag ryckte jag upp mig och sa till mig själv, Catie, du är stark. Du klarar det. Och ja, nu var jag här. När jag skulle börja fjärde klass flyttade vi från Salisbury, en liten stad som ligger ungefär en timme ifrån där vi bor nu, i London. Pappa klarade inte av det helt enkelt. Jag ruskade om mitt plantinblonda hår. Det var så här naturligt, och jag gillade det. I mina hörlurar dunkade all möjlig popmusik. Jag älskade musik, men min sångröst var usel. Jag sjöng bara i duschen, när ingen annan hörde. Möjligtvis kunde Aneleigh komma och baka på dörren och be mig att hålla käften, men hon sjöng inte så mycket bättre själv, så vi brukade alltid skratta åt varandras röster. Annars stod jag min syster nära. Hon var tre år äldre än mig, alltså 18 år. Min bror var 20 år, men bodde fortfarande hemma. Han hade tagit mammas död hårdast. Jag tror aldrig att han har blivit sig själv efter det igen. Jag hade ju bara varit sex år när det skedde, och Aneleigh hade varit nio år, men John hade varit elva, och han hade förstått processen. Jag hade nog inte riktigt fattat att mamma var borta för evigt förens pappa skrek det till mig en gång när jag var yngre, och hade frågat "När kommer mamma?" Det var under perioden pappa hade varit som mest deprimerad. Han hade till och med hoppat över jobbet ibland. Min pappa är läkare. Under tiden han skippade jobbet hade vi det ganska knapert, och en kväll så hade jag hört John skrika på pappa att han måste ta sig i kragen, efter som vi svälte. Och bokstavligen, jag, Aneleigh och John hade knappt ätit något alls på flera månader. John hade ibland lyckats sno pappas pengar och gått och handlat mat åt oss, och det var så vi hade klarat oss.
Jag kom fram till ett supermarket och bestämde mig för att köpa vatten. Jag hade glömt mitt vatten hemma, och efter alla dessa tankar är det skönt att få något svalkande, trots att det bara tre plusgrader ute. Jag plockade ur en vattenflaska och gick mot kassan. "1 pound, thank you", sa tjejen i kassan. Hon såg ganska uttråkad ut. Jag fattade inte varför de inte kunde le istället. Jag sträckte fram pengarna och log "Thank you". Jag tittade ut genom fönstret. En klunga tjejer hade samlats utanför affären. Tjejen bakom kassan hade tydligen också märkt det, och hon stirrade ut, och log någonstans. Jag försökte följa hennes blick. Det var en mörkhårig kille. Han kändes bekant på något sätt... Jag gick ut och försökte tränga mig fram bland ett femtiotal tjejer. Jag granskade honom närmande. Han hade varit med i X-Factor, så mycket visste jag. Jag hade väl inte tittat så mycket, men ibland när jag var uttråkad så kunde jag sätta på teven totalt random. Jag trängde mig fram yttligare och försökte nå fram till honom. "Excuse me... you were in the X-Factor huh?" Han nickade undrande. "Thanks, I was wondering, haha". Ett leende uppenbarade sig på hans läppar. Han mötte mina ögon. Hans ögon var underbart bruna.  "Whats your name?" frågade han. "Guess you don't want to touch my hand... I probably smell really horrible. I'm Catie West. Whats your name?" Han skrattade igen. "I'm Zayn Malik. You don't smell. By the way, it is hot with girls who training", svarade han. Han andedräkt syntes i luften. Jag hade knappt märkt hur tyst det hade blivit. Alla de femtio tjejerna som stod med sina mobiler och försökte fota hade tystnat. Alla stirrade på mig. Den blonda tjejen, med de ljusblåa ögonen, träningskläder. Flåsande. Troligen undrade de varför Zayn pratade med mig. Jag tittade bland tjejerna. Alla hade fina kläder. De flesta var överdrivet söta. När jag var yngre skulle jag ha brytt mig, men det gjorde jag inte nu. "Catie?" hörde jag en röst bland tjejerna. En tjej med eldrött hår och mörkgröna ögon tittade på mig. "Oh, hi Annie", sa jag och log. Annie var en av mina bästa vänner. Jag hade ganska många vänner, och jag älskade allihopa. "I didn't know that you liked One Direction?" frågade hon. Jag tittade frågande på Zayn. "Is that the band you are in?" Han skrattade igen. "Yes, exactly", svarade han. Där var de där bruna ögonen igen. Jag log snett. Plötsligt kom det massa svarta skåpbilar och fotografer dök upp runt om oss. Zayn grabbade tag i min hand och drog bort mig där i från. "Catie, run", viskade han. Jag sprang allt vad jag hade, utan att ens veta varför. Tjejerna kom inte efter. Annie hade troligen stoppat dem. Hon skulle nog älska tanken att jag var ensam med en av killarna i hennes favoritband. One Direction, just det. Det var dem hon hade tjatat om i ungefär ett halvår nu. Typisk Annie grej. Hon hade förälskat sig i många kändisar innan. Zayn drog in mig i en gränd. "What are we doing here?" undrade jag och kollade mig omkring. "Papparazzis... everywhere", flåsade Zayn. "Is it hard to be famous?" undrade jag. Jag slog mig ner, mitt där jag stod, och drack några klunkar av mitt vatten. "Yeah. But I love it", sa han och log mot mig. "I'm only wondering what I doing here", sa jag eftertänksamt och tog yttligare en klunk vatten. "They will wonder who you are", svarade han och stirrade på min vattenflaska. "Do you want some?" sa jag och skrattade. Han skrattade med mig och jag gav honom flaskan. Han drack några klunkar. "Thanks", sa han. "I have to finish my traingpass now. It was fun to meet you", sa jag och log. "Fun to meet you too. Hope we see each other soon again", svarade han och gav mig flaskan. "You will. Annie, the redhaired girl, she is a real stalker. She will force me to come with here, haha. Bye Zayn", sa jag och vinkade. "Hug?" frågade han och sträckte ut armarna. Jag kramade honom. "We don't know each other. And I hugged you. Thats strange", sa jag. Han skrattade och vinkade lite smått. Jag gick ut på gatan och möttes av massor av kameror igen. Folk försökte ställa frågor till mig. "What do you want? Go away", fräste jag till en reporter som hade frågat om jag hade något på G med Zayn. Jag kände ju honom inte ens, som sagt. Föresten behövde jag inga mer killar i mitt liv. Jag hade massor av killkompisar, plus att jag kände alla Aneleighs gamla pojkvänner. Hon hade haft massor. Fast å andra sidan var hon väldigt snygg. Vi var väldigt lika varandra till utseendet, så jag antar att jag också var snygg. Fast, jag såg mig inte på något speciellt sätt. Jag var, och skulle alltid vara Catie. Inget annat.

---

Första perspektivet från Catie! Hon som tipsade mig om den här karaktären har inte svarat, men jag använder mig av hennes karaktär i alla fall.
Kommentera, vad tycker ni? :D

Kör länkbyte med den här bloggen, jag startar med att lägga in en länk helt enkelt.

KLICKA HÄR

Abigails perspektiv
Jag hade inte hört av Harry sen han fick mitt halsband. Varenda fredagskväll hade jag suttit bänkad framför tv:en för att heja på Harry. Han skulle förmodligen komma hem nu, när X-Factor var avslutad. Bara för att tas ifrån mig igen. Jag skulle bli evigt ensam åter igen. Mina föräldrar jobbade stenhårt. Lämnade huset innan jag hade vaknat, kom hem när jag hade somnat. Jag hade inte heller några syskon. Ni måste förstå hur ensamt det var. Inga vänner, ingen familj. Bara jag, i mitt mörkrosa rum, sittandes med matteboken eller hörlurarna. Jag var en pluggis, helt ärligt. Jag hade haft ett A i alla ämnen sen första gången jag hade fått betyg. Det var yttligare en anledning till varför jag hade blivit mobbad. Min mobil ringde. Anne stod det på skärmen. Harrys mamma hade varit en extra mamma för mig under våran vänskap, och jag tyckte jätte mycket om henne. Jag svarade. "Hi?" sa jag. "Hi Abi, darling. How are you?" undrade hon. "I'm fine, and you?" svarade jag. Småprat. Jag visste minsann hur man inledde en trevlig konversation. Jag var i alla fall väluppfostrad. "I'm great honey. Harry and One Direction got signed by Simon today. Harry will come home tomorrow morning, and I thought that you maybe wanted to be here then?" På riktigt? Hade de fått ett skivkontrakt? Jag kunde inte beskriva min lycka för hans skull. Men med de orden besannades mina farhågor. Harry skulle flytta till London. Tillsammans med de fyra andra killarna, Louis, Niall, Liam och Zayn. "Of course... can I come over now?" frågade jag. "Yeah, I thought so. You can sleep in Harrys bed. He won't mind", sa Anne. Vi la på och jag packade kläder inför morgondagen. Det fick bli en stor stickad tröja och ett par jeans. Enkelt, men trendigt. Tandborste och neccesär åkte ner i väskan också. Jag gick ut mot busshållplatsen. Självklart åkte hörlurarna i direkt. Jag tittade ut genom bussrutan. Cheshire var begravt i snö, för ovanlighetens skull. Jag gick av bussen och gick mot Harrys hus. Gemma öppnade. "Oh, Abigail, hi", sa tyst och log snett. Jag tittade frågande på henne. Hon pekade mot sin telefon hon hade i handen. "Yeah, sorry. I'm back", sa hon i luren och vinkade in mig. Jag fortsatte in i köket medans Gemma försvann uppåt. "Hi Abi", sa Anne och gav mig en kram. "I haven't seen you for a while. Everything is alright huh?" Jag nickade och log. "I asked me that in phone. But well yeah, I'm okay. But I feel alone without Harry", sa jag och gav henne ett sorgset leende. Hon besvarade inte leendet. "What is it?" undrade jag oroligt. "I just feel sorry for you... probably have you count out that he won't be here for a long time". Jag nickade. "Yeah, I have. But I am happy for your sake", sa jag och försökte le. "I'm worried about you Abi. No offense darling, but you will get alone again. You don't deserve it. Have Harry even texted you?" Jag skakade långsamt på huvudet. Borde han ha gjort det? "I thought so. Don't take it personally, honestly he haven't text me neither. Just a few". Vi satt i tystnad i några minuter. "Do you want tea?" undrade Anne efter ett tag. Jag nickade. Resten av kvällen satt vi och drack te och åt skorpor och pratade gamla minnen för att få oss båda på bättre humör. Vid tolvslaget gick vi upp till sängen. Det var visserligen jullov, men vi båda var trötta. Jag borstade tänderna och satte på mig min pyjamas. Jag stängde varsamt dörren. Avlägset kunde jag höra Gemma fortfarande prata i telefon. Jag satte mig ner på Harrys säng. Det senaste året hade jag varit här så många gånger. Hans rum luktade Harry. Jag saknade doften. Jag saknade hur han höll om mig när det var svårt. Jag kröp ner i sängen. Lakanen luktade också Harry. Han hade ju i och för sig inte sovit i dem på ett halvår, men de luktade ändå Harry fortfarande. Med doften i näsan, och tryggheten om att inte somna ensam, somnade jag in.

När jag vaknade luktade det pankakor. Ner i från hördes glädje och skratt. Harry måste vara här. Mitt hjärta bultade snabbare. Jag kollade mig själv i spegeln. Mitt bruna hår var alldeles för lockigt. Jag försökte desperat kamma ut det med fingrarna. Jag såg helt okej ut i pyjamas, så jag brydde mig inte om att byta kläder. Jag öppnade försiktigt dörren och gick ner för trappan. Jag såg hans ryggtavla och det lockiga håret. Det fick mig att le. Anne fäste blicken på mig. Harry kollade bakåt och fick syn på mig. Han sken upp i ett leende och jag sprang in i hans famn. När vi tog ett steg ifrån varandra tog jag mig en ordentlig titt på honom. Blicken gick från ansiktet ner till halsen. Jag flämtade till. Halsbandet var borta.

Junes perspektiv
Jag försökte ignorera att Niall stirrade på mig medans jag fixade Harrys hår. Som vanligt skulle han förstöra det direkt när han var klar men ja. Det fick jag helt enkelt leva med. Uppenbarligen hade inte Niall berättat om kyssen, eftersom resten av killarna uppträdde normalt. Louis skojade med mig, Liam diskuterade saker med mig och Zayn pratade på. Hade man tillbringat varenda fredagskväll och några övriga dagar i veckan tillsammans med dem så kände man dem. Det hade börjat byggas upp en liten fanskara omkring dem också. "I hope you will win tonight guys. Personally I think you are the best in the whole competition", sa jag medans jag kammade Harrys hår. Harry log mot mig genom spegeln. Jag log tillbaka och jag kände hur Nialls blick brände i nacken. Jag började nynna lite på en låt av Justin Bieber medans jag började sminka Harry. När jag skulle fixa till Niall var mina händer stela och jag undvek att möta hans blick genom spegeln. Vi hade inte växlat ett ord sedan igår. När killarna krånglat på sig sina scenkläder gav jag alla varsin kram och önskade dem "Good luck" eftersom jag inte skulle träffa dem mer efter det här. "You were the best stylist ever", sa Louis och klappade mig på ryggen. Jag log mot honom. "You were the funniest to style. Guess this is the end then. I will miss you", sa jag. "We got your phone number", sa Harry och blinkade med ögat. Jag skrattade. "Yeah, Harry will call you every day and ask 'June, what should I wearing today?'", sa Liam och log snett mot mig. Jag kramade honom också. Till slut, mot min vilja, skulle jag krama Niall. Våran kram var stel, men trots det kändes hans armar runt min midja varma och fulla med kärlek. "Sorry", viskade han i mitt öra. Hela bandet lämnade lougen och gick utåt. Jag log först fånigt, men sen tänkte jag på vad Niall sa. 'Sorry'. Vad ville han säga med det? Jag motstod impulsen att springa ut och fråga honom och kröp istället ihop i ett hörn innuti deras louge. Egentligen var jag fri att gå hem nu. Jag skulle förmodligen aldrig träffa dem igen. När de blev jättekända, vilket de troligen skulle bli, skulle jag vara ett minne blott. Ingen av dem skulle ens bry sig om att jag ens existerade. Jag ville reagera moget och tänka "Det spelar ingen roll", men inom mig så rasade allt. Jag kunde inte få kontroll över mina känslor för Niall. Jag menar... så bra kände vi inte varandra. Och jag hade ett förhållande dessutom. Varför var jag en sådan fet idiot? Jag dunkade mitt huvud mot väggen. Men och andra sidan visste jag inte hur jag skulle uttrycka mina känslor för Aaron. Han brydde sig ju för det mesta bara om rugbyn. Jag var bara en tjej han ville ha på sidan för att visa upp. Trodde jag i alla fall. Jag visste inte hur länge jag satt där medans tankarna rullade fram och tillbaka. Jag bläddrade fram och tillbaka bland låtarna på iPoden. Tillslut stängde jag av. Tårarna rann ner för mina kinder just nu. Jag torkade irriterat bort dem. Varför var jag så svag? Jag önskar att jag hade Niall här nu som kunde krama om mig... Vadå Niall, vad säger jag? Aaron menar jag såklart. Men innerst inne visste jag att jag inte alls menade honom. Jag var precis påväg att somna när jag hörde i högtalarna att killarna var ute från tävlingen. De innebar att de skulle komma tillbaka till lougen igen. Jag blev panikslagen. De fick inte se mig såhär. Jag raffsade ihop mina grejer och kollade mig i spegeln. Jag var svart under ögonen av mascaran. Jag tog en tops och drog under ögonen så att det inte var helt svart. Hela min make up såg förstörd ut. Jag drog ur hästsvansen så att mitt hår skulle dölja ansiktet lite bättre. Sen drog jag snabbt på mig täckjackan och sprang ut ur studion. Tårarna hade börjat rinna och jag kände hur folk stirrade på mig. Förvirrad och ledsen sjönk jag ihop på min säng hemma i vårat hus.

---

Just nu är det ju bara om Niall & June, men det kommer handla om alla andra sen, nu när X-Factor är slut! Vad tror ni kommer hända efter allt nu? Och Liam och Harry har ju inte ens tänkt på Abigail eller Jennifer. KOMMENTERA!