Var det här verkligen en bra idé? Jag visste inte. Jag själv var faktiskt orolig. Jag satte i hörlurarna i öronen och lyssnade på musik. Det var kväll och vi satt på tåget mot London. Sarah och Britney snackade bredvid mig. Jag orkade inte lyssna. Det hade varit många om och men innan mamma och pappa hade gett med sig. Jag skulle ringa varenda kväll när jag hade kommit in på hotellrummet och varenda morgon när jag vaknade upp och skulle ut. Även om jag var orolig skulle det här bli superkul. Shoppa, hänga på stan, och självklart träffa mina idoler. One Direction. De skulle ha en signering redan imorgon, så om vi hade tur så skulle vi få prata med dem. Tanken gjorde mig nervös. Jag avbröts i mina tankar av att Sarah drog av mig mina hörlurar. "Hey what are you doing?" sa jag irriterat. Ingen slet av mina hörlurar när jag lyssnade, det var en regel. Då blev jag förbannad. "Breathe. We are soon there", sa Britney och log roat. Jag gjorde en grimars mot henne. "Remember, tomorrow when we go to bed, we might have hugged the guys!" sa Sarah. Jag log av tanken. Tänk Louis armar runt mig... åh. Han var så söt. När vi väl var framme i London checkade vi in på vårat hotell och gjorde oss hemmastadda. Det var ett mysigt litet 2 stjärningt hotell. Vi skulle stanna här till och med Måndag, och det var Fredag kväll idag. Vi hade studiedag på Måndag, så det passade sjukt bra. "I want dinner, 'cause I'm really hungry", sa jag. "Yeah me too, fish and chips?" instämde Britney. Vi alla nickade. Vi gick ut på gatan. Det snöade. I över morgon var det 1 Februari - vilket även betydde Harry Styles födelsedag. Han skulle fylla 17 år. Zayn hade fyllt år för ungefär några veckor sedan, och gissa om Sarah hade överdrivet. Hon hade skrivit "Congratz Zayn" på facebook, twitter, sin blogg, och inte bara en gång, utan en miljon gånger över allt. Zayn hade faktiskt svarat "Thanks love xx", till henne för att hon hade spammat sönder honom. Sen fangirlade hon över det i flera veckor. Japp, det var min Sarah. Troligen skulle Britney göra något liknande för Harry. Fast i och för sig ska jag inte säga något, jag bakade en tårta och skrev Louis Tomlinson 19 years på. Och åt upp den, forever alone. Vi satt och snackade om vad vi skulle göra under de här tre dagarna medans vi njöt av våra fish and chips.

Vi var på väg hem. Jag ville stå lite privat medans jag pratade med mina föräldrar, så ungefär 500 meter innan man kom fram till hotellet stannade jag och bad Sarah och Britney att fortsätta. Det spelade inte så stor roll, jag menar, även om jag skulle ha ringt när jag var inne i hotellrummet? Mamma och pappa behövde inte få veta något, och det hände inte så mycket på 500 meter. Jag ställde mig lutad mot en butik. Jag ringde mina föräldrar och sa att allt var okej, och att allt hade gått bra. Jag la på och skulle precis gå emot hotellet när jag hörde någon som kved. Det lät som personen i fråga hade väldigt ont. Eftersom jag uppfattade det så tydligt måste personen vara i närheten. Jag letade inte allt för länge innan jag hittade henne. Det var en flicka, i min ålder. Hon låg blödande på marken, och av min erfarenhet från tidigare händelser i mitt liv hade någon misshandlat henne, grovt. "How are you?" frågade jag. Korkad fråga. Hon kved bara mer. "Whats your name?" frågade jag medans jag knäppte upp min jacka. Jag kunde lägga min tjocktröja där det blödde som mest så att hon inte skulle förblöda. Min mamma var läkare, så jag hade lärt mig av henne. "Jennifer... Trace", hostade hon. Massa blod sprutade ut ur hennes mun. Jag försökte vara samlad. "Okay, Jennifer. I'm Elena Wilson. I'm going to help you, okay? I call ambulance. Do you want some one with you? Your parents or something?", undrade jag. "I don't live here", mumlade hon. Jag plockade upp min mobil och ringde nödnummret. Jag förklarade situationen. I säkerhet om att ambulansen var på väg försökte jag prata med henne för att hålla henne vi medvetande. "Do you know someone here then?" frågade jag. Hon skakade på huvudet först, men sedan tänkte hon efter. "I know someone, but I don't remember if I got his number", sa hon otydligt. Jag nickade och började leta efter hennes mobil. Jag hittade den i hennes vänstra framficka och drog upp den. "6782 is the code", sa hon. Hennes ögon höll på att slutas. Jag var tvungen att veta vem jag skulle ringa. "What is his name?" frågade jag. "Liam... Liam Payne", sa hon innan hon förlorade sitt medvetande.

---

Opps! Vad ska hända med Jennifer? Kommentera!