Abigails perspektiv
När jag hade frågat om halsbandet hade Harry bara tittat på mig och frågat, "Which necklace?" Egentligen var den en rätt töntig grej att bli upprörd över, men det betydde så sjukt mycket för mig. "Fame have changed you. You can now get which girl you want, no matter who she is. I knew it would be like this. You going to be like every one else. When you friends doesn't matter for you anymore", hade jag skrikit honom rakt i ansiktet och sen sprungit hem. Jag hade sett på tv att de var i London nu. Jag kände mig bara så grymt sviken. Jag hade trott att Harry inte var som alla andra, men uppenbarligen var han det i alla fall. Jag hade bara två år kvar i skolan, det kunde jag stå ut med. Sen skulle jag flytta här i från Cheshire. Jag torkade ilsket bort tårarna från kinderna. Varför var livet tvunget att vara så orättvist?

Elenas perspektiv
"Elena, can you go a step closer to Ryan? Thats perfect. Okay, take his hand", sa min teaterledare. Teatern var en stor passion i mitt liv. Garranterat något jag ville satsa på. Jag tittade in i Ryans bruna ögon med inlevelse och tog hans hand. "Why can't you see that I love you?" viskade jag. Ryan var två år äldre än mig, och en hyfsat bra skådespelare och en av mina närmsta vänner av det manliga könet. Tårar rann ner från hans kinder. Hade jag sagt hyfsat bra? Han ägde. Få killar kunde pressa ut tårar frivilligt. "I'm so sorry Miranda, I can't", sa han och släppte min hand. Jag tittade på honom med sorg i blicken och han gick iväg från mig. "That was great. Ryan, Elena, you did a awesome job. Do exactly the same on Saturday, okay? Bye everyone". Jag gick ner från scenen och tog en vattenflaska. Britney och Sarah kom in genom dörren. "ELENA, GUESS WHAT? WE ARE GOING TO LONDON!" Britney och Sarah var mina bästa vänner. "Okay, why?" sa jag och drack en klunk vatten. Sarah himlade med ögonen och drog handen igenom sitt blonda hår. "Guess why", sa hon. Jag kunde helt ärligt inte komma på en anledning till varför de var så himla förväntansfulla över att komma till London. Jag menar, vi har ju liksom varit där tidigare. För tillfället bodde jag i Oxford, men jag hade bott på massa andra platser tidigare efter kidnappningen. När jag var liten hade jag blivit kidnappad, och jag hade faktiskt bott hos en främling i ett och ett halvt år innan polisen hittade mig. Under perioden hade mannen som kidnappat mig utnyttjat mig, slagit mig, och skrikit åt mig. Jag kom ihåg min lycka när jag såg två polismän och mina föräldrar Alicia och Robert komma in till utrymmet där mannen hade hållt min fångad. Och efter den händelsen hade mina föräldrar inte känt sig säkra någonstans, speciellt inte uppe i Aberdeen där jag hade fötts. Sen dess hade vi bott i Manchester, Liverpool, Cambridge, Plymouth och senast i Belfast. Jag hade levt i sjutton år, snart arton, eftersom det var Februari. Jag var född den 27 Juli 1992. Precis då slog det mig. "One Direction?" frågade jag med ett leende på läpparna. De fem killarna jag, Sarah och Britney intresserat oss för det senaste året var troligen i London just nu. "Exactly! We will try to meet them", sa Britney entusiastikt. Jag skrattade. "Good luck with that darlings", sa jag och la in min vattenflaska i min handväska. Vi gick ut från teatern. "I actually saw on the news that a girl talked to Zayn. Alone. I wondering if they are a couple or something", sa Sarah. Hennes favorit i bandet var utan tvekan Zayn. Britneys var Harry, och min var nog Louis. Jag älskade hans humor, speciellt. "Maybe, maybe not", sa Britney. Hon hade ett färgat rött hår ungefär ner till bysten, och alldeles klargröna ögon. Jag hade ljusbrunt hår, eller kanske lite mörkare, och grön blåa ögon. Jag trivdes faktiskt med mitt utseende. Det gjorde mig till mig. "Don't forget to ask your parents about London, okay?" sa Sarah när vi stannade utanför mitt hus. "I won't forget it", sa jag och såg dem gå iväg. Det skulle ta lång tid innan jag skulle kunna övertala mina föräldrar. De var alltid så rädda för att jag skulle bli kidnappad igen. Men så länge jag hade Sarah och Britney vid min sida var det ingen fara, eller?

---

Så Ellen, äntligen dök din karaktär upp! Skriv gärna vad ni tyckte. Jag skulle jätte gärna vilja ha fler läsare, så det skulle vara supersnällt om ni rekommenderade berättelsen. Kram på er!