Liams perspektiv
"Jennifer?" Jag betraktade gestalten som stod framför mig. Hon hade visserligen mössa och vantar på sig, men det gick inte att ta fel på det där brunröda långa håret. Jag hade inte sett henne på en jätte lång tid. Inte sedan den där dagen när vi räknade matte. Jag saknade de bruna ögonen. Hon vände sig om och tittade först undrande på mig, som om hon inte kunde placera mig. "Liam, oh god!" utbrast hon. Hon gick fram till mig och log. "I haven't see you since... the day you helped me with the math. I got a A on that test by the way. Thanks to you", sa hon och log. Hon hade en mössa som föreställde en panda på sig, med två utstickande öron. En mjuk jacka prydde henne och hon hade vantar som såg hemmastickade ut. "So good", sa jag och log snett. Hon tittade ner och fick en mjuk rodnad på kinderna. "So... how are you?" frågade hon och tittade försiktigt upp igen. "I'm fine. We got signed by Simon", svarade jag. Hon nickade. "Congrats". Vi stod tysta ett tag, men vi visste båda vad vi tänkte på. Vi mötte varandras ögon för ett ögonblick, innan jag drog in henne i en varm kram. Hon lutade sitt huvud mot mitt bröst. Vi hade mötts på ett underligt sätt, när hon ramlade. Vi hade träffats två gånger. Men jag tyckte så mycket om den här sprudlande glada tjejen. "It was fun to meet you again Liam. Good luck with you carrer. You guys will be big, I promise you", sa hon när hon släppte mig. "I will never forget the girl who crashed into a lamppost with her longboard", sa jag. Hon skrattade och vinkade lite. Vi gick i från varandra. "Liam! There you are! I was wondering. Come on now", hörde jag Louis röst. Han och jag gick runt för att leta efter en födelsedagspresent till Harry, eftersom det började närma sig Februari. Jag vände mig om en sista gång, men såg bara det brunröda håret. Jag stannade till, suckade, och vände mig sedan om och började gå mot Louis. "What do you think he wants?" Jag ryckte frånvarande på axlarna. Jag var för upptagen av att tänka på Jennifer. "Liam! Can we do this a bit quicker? I want to go home actually, it is really cold outside!" Enligt Louis blev det inte bättre när några tjejer fick syn på oss, och bad om bild och autografer. Louis var uppenbarligen irriterad. När tjejerna hade lämnat oss tittade Louis på mig. "So. Who was that girl?" Jag tittade ner med en rodnad på kinderna. Louis mjuknade visst nu, för han skrattade och sa: "I think it was someone special". Jag instämde nervöst i skrattet. "Maybe. I know her from home", svarade jag. "Whats her name?" Jag tittade på Louis. Han såg utan tvekan road ut. "Jennifer. Can we please talk about something who isn't girls now?" sa jag. Louis skrattade bara. "Sure, mate". Innan vi hade hittat en present till Harry hade vi skrivit massor av mer autografer. Vi hade precis köpt lägenheter i samma hus. Vi alla hade varsin, förutom Louis och Harry som delade. "This is okay. Lets go and find your car now", sa jag. Självklart var vi hundra procent förvirrade och visste inte vart Louis hade ställt sin bil. "Why Liam, why?" sa Louis när vi till slut efter en halv timme hade hittat bilen. Vi skrattade lite innan vi hoppade in i bilen. Även om jag hade kul med Louis just nu, försvann inte tankarna på Jennifer ut ur mitt huvud.

Nialls perspektiv
"I'm going out on a date tonight and I don't know what to wear", klagade Harry. Harry hade träffat någon tjej, som jag trodde hette Hannah, och han hade bjudit ut henne på en dejt. "Well, I guess you don't want my help", sa jag suckandes. "I know, I can call June!" sa Harry och plockade upp sin telefon. "NO!" utbrast jag plötsligt. June fick inte komma hit. Jag ville inte påminnas om henne. Det perfekta blonda håret... smilgroparna. Jag var tvungen att ruska på huvudet för att få ut henne ur tankarna. "Why?" sa Harry och lyfte telefonen till örat. Jag måste göra något snabbt. Jag kastade mig över honom. "Niall, what are you doing?" Om jag hade varit Harry hade jag troligen lagt till 'hell', men Harry svor aldrig. Hur lyckades han undvika det? Mirakelman. "Please, don't call June", sa jag lugnt och reste mig ifrån honom. Harry satte sig upp och tittade undrande på mig. "I don't understand", sa han. Jag himlade med ögonen. "You don't need to understand. Please, just don't do it". Harry harklade sig. "Okay... guess that I just put on this clothes then", sa han och tog upp några kläder som låg på hans säng. "Thats perfect, you will look handsome", sa jag och gick ut ur rummet. Tack för det då, Harry. Nu kom jag och tänka på June. Hon bor ju här i London, och även om det är en stor stad, så fanns det en risk att jag skulle stöta på henne, eller att någon av de andra killarna skulle ringa till henne. Tänk om jag inte hade varit här för att stoppa Harry, vad hade hänt då? Jag var grymt irriterad. "Hi Nialler", sa Liam och rufsade om mitt hår. "Are you already back?" frågade jag. "Yes. Louis will hide his gift", viskade Liam. Louis gjorde tummen upp mot mig. Jag flinade. "He can't decide what clothes he will wear on his date tonight, with the Hannah girl", sa jag. "No idea to help him neither", svarade Louis. Jag skakade på huvudet. "I go down to my place... see you lads later". Jag gick ner till min lägenhet och öppnade en påse chips. Det var sådant jag behövde när jag skulle tänka. Jag kanske skulle överväga beslutet om att faktiskt bjuda hit June... för att se hur det skulle bli? Jag visste inte riktigt, men det lät kanske som en bra idé. Det skulle varit mycket enklare om jag bara hade låtit Harry ringa i alla fall. Åh herregud, snacka om att vara förvirrad. Jag stoppade i mig lite fler chips. Plötsligt knackade det på dörren. Det var inte någon av killarna. De brukade bara stiga rakt in igenom dörren. Jag närmade mig dörren, nyfiket, och öppnade den. Jag stod bara och gapade när jag såg vem det var.

---

Vem tror ni det är bakom dörren? hhaha lite obvious kanske. ;)
KOMMENTERA! :D