Abigails perspektiv
Jag hade inte hört av Harry sen han fick mitt halsband. Varenda fredagskväll hade jag suttit bänkad framför tv:en för att heja på Harry. Han skulle förmodligen komma hem nu, när X-Factor var avslutad. Bara för att tas ifrån mig igen. Jag skulle bli evigt ensam åter igen. Mina föräldrar jobbade stenhårt. Lämnade huset innan jag hade vaknat, kom hem när jag hade somnat. Jag hade inte heller några syskon. Ni måste förstå hur ensamt det var. Inga vänner, ingen familj. Bara jag, i mitt mörkrosa rum, sittandes med matteboken eller hörlurarna. Jag var en pluggis, helt ärligt. Jag hade haft ett A i alla ämnen sen första gången jag hade fått betyg. Det var yttligare en anledning till varför jag hade blivit mobbad. Min mobil ringde. Anne stod det på skärmen. Harrys mamma hade varit en extra mamma för mig under våran vänskap, och jag tyckte jätte mycket om henne. Jag svarade. "Hi?" sa jag. "Hi Abi, darling. How are you?" undrade hon. "I'm fine, and you?" svarade jag. Småprat. Jag visste minsann hur man inledde en trevlig konversation. Jag var i alla fall väluppfostrad. "I'm great honey. Harry and One Direction got signed by Simon today. Harry will come home tomorrow morning, and I thought that you maybe wanted to be here then?" På riktigt? Hade de fått ett skivkontrakt? Jag kunde inte beskriva min lycka för hans skull. Men med de orden besannades mina farhågor. Harry skulle flytta till London. Tillsammans med de fyra andra killarna, Louis, Niall, Liam och Zayn. "Of course... can I come over now?" frågade jag. "Yeah, I thought so. You can sleep in Harrys bed. He won't mind", sa Anne. Vi la på och jag packade kläder inför morgondagen. Det fick bli en stor stickad tröja och ett par jeans. Enkelt, men trendigt. Tandborste och neccesär åkte ner i väskan också. Jag gick ut mot busshållplatsen. Självklart åkte hörlurarna i direkt. Jag tittade ut genom bussrutan. Cheshire var begravt i snö, för ovanlighetens skull. Jag gick av bussen och gick mot Harrys hus. Gemma öppnade. "Oh, Abigail, hi", sa tyst och log snett. Jag tittade frågande på henne. Hon pekade mot sin telefon hon hade i handen. "Yeah, sorry. I'm back", sa hon i luren och vinkade in mig. Jag fortsatte in i köket medans Gemma försvann uppåt. "Hi Abi", sa Anne och gav mig en kram. "I haven't seen you for a while. Everything is alright huh?" Jag nickade och log. "I asked me that in phone. But well yeah, I'm okay. But I feel alone without Harry", sa jag och gav henne ett sorgset leende. Hon besvarade inte leendet. "What is it?" undrade jag oroligt. "I just feel sorry for you... probably have you count out that he won't be here for a long time". Jag nickade. "Yeah, I have. But I am happy for your sake", sa jag och försökte le. "I'm worried about you Abi. No offense darling, but you will get alone again. You don't deserve it. Have Harry even texted you?" Jag skakade långsamt på huvudet. Borde han ha gjort det? "I thought so. Don't take it personally, honestly he haven't text me neither. Just a few". Vi satt i tystnad i några minuter. "Do you want tea?" undrade Anne efter ett tag. Jag nickade. Resten av kvällen satt vi och drack te och åt skorpor och pratade gamla minnen för att få oss båda på bättre humör. Vid tolvslaget gick vi upp till sängen. Det var visserligen jullov, men vi båda var trötta. Jag borstade tänderna och satte på mig min pyjamas. Jag stängde varsamt dörren. Avlägset kunde jag höra Gemma fortfarande prata i telefon. Jag satte mig ner på Harrys säng. Det senaste året hade jag varit här så många gånger. Hans rum luktade Harry. Jag saknade doften. Jag saknade hur han höll om mig när det var svårt. Jag kröp ner i sängen. Lakanen luktade också Harry. Han hade ju i och för sig inte sovit i dem på ett halvår, men de luktade ändå Harry fortfarande. Med doften i näsan, och tryggheten om att inte somna ensam, somnade jag in.

När jag vaknade luktade det pankakor. Ner i från hördes glädje och skratt. Harry måste vara här. Mitt hjärta bultade snabbare. Jag kollade mig själv i spegeln. Mitt bruna hår var alldeles för lockigt. Jag försökte desperat kamma ut det med fingrarna. Jag såg helt okej ut i pyjamas, så jag brydde mig inte om att byta kläder. Jag öppnade försiktigt dörren och gick ner för trappan. Jag såg hans ryggtavla och det lockiga håret. Det fick mig att le. Anne fäste blicken på mig. Harry kollade bakåt och fick syn på mig. Han sken upp i ett leende och jag sprang in i hans famn. När vi tog ett steg ifrån varandra tog jag mig en ordentlig titt på honom. Blicken gick från ansiktet ner till halsen. Jag flämtade till. Halsbandet var borta.