Junes perspektiv
Varför hade jag kysst Niall? Hur kunde jag vara så korkad? Jag hade Aaron. Jag behövde inte Niall, intalade jag mig själv. Men hur skulle jag våga se honom i ögonen? Hur skulle jag våga se Aaron i ögonen? Hela jag svämmade över av skuldkänslor. Jag satt på golvet i min villa i London. Här bodde jag med min familj. Det var Torsdag kväll. Imorgon var det X-Factor final och jag förväntades vara på plats. Även om det skulle bli pinsamt för mig och Niall behövde inte de andra nödvändigtvis veta att det ens hade skett. Jag visste inte vad jag skulle göra åt det. The show must go on, som man brukar säga. Torsdag var det som sagt. Det betydde att pappa pratade i radion tills elva ikväll. Och mamma jobbade till nio för att få klart de sista artiklarna eftersom hennes tidning släpptes imorgon. Jag var osäker på om Jeremy var hemma. "Jeremy?" ropade jag. När jag inte fick något svar gick jag in i hans rum. Han var inte där. Antagligen var han med sina kompisar då. Jag gick tillbaka in i mitt rum och tittade mig i spegeln. Jag var nyduschad, så mitt hår hade en mörkare ton än vanligtvis. Mina ljusgröna ögon såg trötta ut. Jag gillade det inte. Jag plockade upp min hårblås från mitt sminkbord och började blåsa det torrt. Jag fick inte ut Niall ur min hjärna. Även om jag ångrade det jätte mycket hade jag gillat det... eller hur? Jag menar, annars hade jag ju inte besvarat kyssen. Jag hatade att vara förvirrad. Mitt hår var så gott som torrt nu. Jag kröp in i min pyjamas och mina tofflor och flätade mitt blonda hår i två flätor. Jag kröp ihop på sängen. Klockan var bara åtta, men jag hade ingen lust att hänga med kompisar eller något alls. Tanken hade varit att jag skulle hänga med killarna hela kvällen. Åh, jag kände mig så irriterad på Niall. Hade han varit tvungen att kyssa mig? Jag ville prata ut med någon. Jag bläddrade i min kontaktlista på min iPhone. Bland massor av kompisar på A hittade jag sedan Bliss på B. Bliss var den enda jag kunde prata om sådant här med. En signal gick fram. Två signaler. På tredje signalen svarade hon. "Hi sweetheart", sa Bliss. "You knew it was me", sa jag. "Yeah. My phone said 'June' with thousands hearts and a random picture of you and me, so well, yes I knew it were you. Whats up?" Jag var tyst i luren ett tag. "June?" undrade Bliss. "Are you there?" Jag tog ett djupt andetag. "Yeah, I'm here. Bliss... I kissed Niall Horan. You know the blonde guy from One Direction. I'm their stylist". Nu var det Bliss tur att vara knäpptyst. Men jag behövde inte fråga om hon var kvar, jag visste att hon försökte komma på ett klyftigt och logiskt svar på det jag nyss sa. "You got a really handsome boyfriend who is kind to you. And you kissed a guy from a boyband. Don't you understand that he will forget you as fast the leave X-Factor? No offense June, but why did you kiss him?" Jag suckade. Jag hade börjat tycka att Aaron hade börjat bry sig för mycket om rugbyn. Att jag bara var någon tjej att lägga tiden på. Om det nu var någon tid. "He kissed me", försvarade jag mig. Det var klent, jag borde ha kommit på något bättre. Bliss verkade hålla med, för hon fnös i luren. "What ever". Det var tyst för oss båda ett tag. "June... do you love Aaron? I mean, when a girl cheats on her boyfriend is it often because she doesn't love him anymore". Jag behövde fundera. Jo, jag tror att jag älskar Aaron. Men jag var osäker. "The truth is.... I actually don't know". Jag började fingra på en kudde bredvid mig. Älskar, älskar inte. "I'll be by your side, no matter what your choice is", sa Bliss plötsligt med kärlek i rösten. Det var det bästa med henne. Hon var alltid ärlig, samtidigt som hon ville det bästa för mig. "Thanks", sa jag och kände hur ett leende kröp fram på mina läppar. "But if you feel that you don't love him anymore, let him know. He will get more hurt if you don't tell him, remember that June. By the way, I have to confess that everyone in One Direction are hot. Seriousley... I should have died if Niall kissed me". Nu kunde jag inte låta bli att skratta. "I thought it was you who said that I did wrong". Bliss instämde i mitt skratt. "Yeah, but the biggest diffrent between us is that you have a boyfriend, and I haven't. I mean, I would be available". Bliss var verkligen min bästa vän. "You are crazy", sa jag och skrattade. "See you tomorrow in school okay? I love you", sa Bliss efter en halvtimmes småprat. "I love you too. Thanks for your support". Vi började skratta igen. "Bye", sa Bliss och la på. Jag kramade om en av mina rosa fluffiga kuddar och tänkte. Aaron eller Niall?

---

Förlåt för korta delar, men jag ville ge er något i alla fall. Hoppas ni tyckte om den, ska försöka skriva en till imorgon. Kommentera! :)

Nialls perspektiv
Jag fattade inte riktigt varför en skara fans befann sig utan för vårat hus. Vi hade fans. Jag hade fans. Det var konstigt. Jag hade alltid sett mig själv som en ganska ful irländare. Alla dessa tjejer sa att jag var vacker. Jag gick in i huset igen. "Hi", sa någon bakom mig. Jag vände mig om och fick syn på June. "Oh, hi June. What are you doing here?" Hon ryckte på axlarna. "I thought I just wanted to 'hang out' with you guys", sa hon med ett flin. Jag log tillbaks. "Sure, where are the others?" Hon strök sitt ljusblonda hår bakom örat och mötte min blick. Det kändes som om en stöt flög igenom mig men jag intalade mig själv att jag bara hade inbillat mig det. "Yeah... you know... they are out with the fans". Hon tittade ner. Jag förstod inte riktigt varför. "Maybe you just want to hang out with me... uhm.. alone, without the guys?" frågade hon. Jag log. "Of course. You know almost everything about me, but I don't know a single thing about you honestly", sa jag och satte mig i soffan. Jag klappade bredvid mig som en gest att hon skulle sätta sig bredvid mig. Hon slog sig ner. "Tell me stuffs about you". Hon verkade tänka efter och jag bestämde mig för att hjälpa henne på traven. "Tell me about your family". Hon log mott mig. "My mums name is Arminel, and she is journalist. She working on a magazine. My dads name is Micheal and he talks in radio everyday. Almost the whole day. I have a brother too, his name is Jeremy. Mum and dad never had time for us when we was younger, because the worked so much. We had a nanny, her name was Sophia. I loved her so much, she was always so kind to me". June verkade vara lite i sin egen värld. Hon log och tittade ner. Det var första gången jag lade märke till att hon hade smilgropar. Urgulligt. "But when mum and dad had time for us did they always show us how much they loved us". Jag hade känt June ett antal veckor nu och räknade in henne bland mina vänner, så jag skämdes över att jag inte visste mycket om henne. Vi var tysta och jag tog mig tid att titta ordentligt på henne. Hon hade en ljusrosa topp och ett par mörka jeans tillsammans med accesoarer. Hon hade lagom långa perfekt formade naglar som hon just nu höll på att granska. Hennes hår låg perfekt på plats, platt och välvårdat. Jag skulle så gärna vilja leka med hennes hår. "Well... maybe you want to meet the fans now. I think I should go", sa hon och reste sig från soffan. Hon mötte min blick igen. Nu var det ingen tvekan om saken, jag fick den där stöten igen. "But... its the final tomorrow", sa jag. Varför hade jag sagt det utan anledning? Det undrade hon också för hon höjde sitt högra ögonbryn. "Yeah, I know", sa hon och skrattade. Hon hade världens vackraste skratt. Hon vinkade lite med sin vänstra hand och började gå. Jag reste mig upp från soffan och greppade hennes hand. "Wait, don't go", sa jag. Hon tittade undrade på mig. Jag tryckte mina läppar mot hennes. Det tog ett tag innan hon besvarade kyssen. Vi kysstes intensivt i ett par minuter innan hon drog sig undan och sprang ut. Jag sprang efter henne. "June, wait!" Men hon var redan borta. Trots det kunde jag fortfarande känna smaken av hennes läppar...

---

Blev en kort del, men bättre än ingenting! Kommentera för att få en ny del snabbare! :) Medans ni väntar på en ny del, missa inte att läsa min andra novell www.imaginethefuture.blogg.se. Handlar just nu mest om One Direction och Taylor Swift.

Det kommer komma endast en del i veckan. Jag har jätte mycket annat att göra som jag tycker är roligare än att skriva den här novellen. Ingen kommenterar, och jag har förlorat 15 läsare i och med den nya novellen. Jag skulle helst sluta skriva, men jag har lovat er och därför kommer det en del när jag känner för det. Tyvärr.

Junes perspektiv
"You going to style five boys", sa Lisa, en tjej som hade kontrollen över när det gällde styling av deltagarna. "Okay", sa jag enkelt. Aaron hade skickat ett sms. Jag öppnade det. Hi honey, are you there? love you xx. Av någon anledning hade jag inte lust att svara. "Come with me, they are here". Jag följde efter Lisa in i en korridor. "Hey, guys, this is your stylist", sa Lisa och stängde dörren. Det var pojkbandet. Vad var det de kallade sig? One Direction, så var det. "I'm sorry, bad I isn't a huge fan of X-Factor... so I don't know what your names is. My name is June Draper anyway, nice to meet you", sa jag med ett leende. Killarna hälsade på mig. "I'm Liam Payne", sa killen med Justin Bieber frisyr. Jag log och nickade. "I'm Louis Tomlinson", sa en annan kille. "I'm Zayn Malik", sa den mörka killen. "I'm Harry Styles", sa killen med det lockiga håret. "And finally, I'm Niall Horan". Jag hann observera att han hade irlänsk dialekt innan han sträckte ut sin hand. Jag tog den och tittade på honom. Våra ögon möttes för ett par sekunder men sedan vek jag undan. "Are you from Ireland?" frågade jag. "Yeah", svarade han lättsamt. "I'm there every summer. I love Ireland". Niall tittade på mig och log. "How fun!". Det faktum att alla fem var väldigt snygga irriterade mig en aningens. Det distraherade mig på ett sätt som inte var bra eftersom jag hade en pojkvän. "Alright guys. Lets make you handsome", sa jag och blinkade med ena ögat. Först fixade jag med deras hår. Harrys var värst. Den krulliga kalufsen var tvungen att blötas och sen kammas ut ordentligt och sen blåsas. När jag väl var klar ruskade han om huvudet och gjorde om det. "Hey Harry!" sa jag och låtsades var sur. Han log roat mot mig. Sen var det dags och lägga på smink. De behövdes för att de skulle se lika snygga ut på scenen. Dessutom skulle jag sminka över alla eventuella skavanker som finnar och annat. "Oh, you look perfect! I going to pick out some clothes... I'll be back about five minutes", sa jag och gick ut genom dörren. Killarna var trevliga och det kändes som om jag skulle kunna stå ut med dem i tio veckor om det skulle behövas. Till Zayn tog jag en vinröd jacka, ett par gråa byxor och kängor. Till Harry blev det en svart jacka, en rutig skjorta, och likadana skor och byxor som Zayn. Liam fick en vit t-shirt, en beige, luftig skjorta över det och ett par jeans. Louis fick en vit polotröja och bruna byxor, och slutligen fick Niall en svart skjorta, och likadana skor och byxor som Zayn och Harry. Jag delade ut kläderna till dem. "You going to be adorable!" sa jag och log. Louis drog upp sina bruna byxor till låren. "Louis!" klagade jag. Killarna skrattade. "Oh, you going out on stage about ten minutes! Good luck". Jag gjorde high five med killarna innan jag såg dem försvinna ut. 

Zayns perspektiv
Vi skulle sjunga "Viva la vida" av Coldplay. Jag kände mig bekväm i kläderna som June hade valt. Kändes ganska trendigt. När vi steg ut på scenen och publiken skrek så kunde jag inte hindra ett leende. Det var jätte kul att sjunga inför alla. När vi steg av scenen efter stående ovationer och efter vi hade fått juryns omdöme samlade Liam ihop oss i en grupp. "That was great guys", sa han med sin överdrivet brittiska dialekt. "Yeah, it was really awesome. I didn't expect it from you guys", sa June. Alla våra blickar vändes emot henne. "The clothes were perfect too", sa Harry och log mot henne. June skrattade. "Awesome. But seriousley guys, you were really good". Hon gav oss varsin kram och vinkade. "See you tomorrow", sa hon och skuttade ut. "Well I liked her", sa Louis. "You're not alone bro", svarade jag. "Was it only I who noticed that she was very beautiful?" frågade Niall. Vi alla tittade på honom. Hans öron antog en rödfärg. "She was cute Niall", sa Liam till slut för att avbryta tystnaden. Det tyckte vi nog alla. Vi åkte till huset. "You know that we are going to do a videodiary tomorrow?" frågade Niall. "And beg them to ask questions. It takes a few minutes", sa jag. "We have been here in a week and its already a mess!" klagade Harry. "What ever", sa Louis och kastade sig på sin säng. Jag suckade och gick mot badrummet. "I take a shower", ropade jag. Jag tog en dusch. "Are you ready soon?" Någon bankade på dörren. Om jag hörde rätt var det Niall. Jag antog att jag hade duchat i över tjugo minuter. "Yeah, now", sa jag och stängde av vattnet och svepte snabbt in mig i en handduk. "I need to pee", sa Niall och schasade ut mig. Jag skrattade roat och gick in i vårat sovrum igen. Det hade varit en lång dag. Imorgon var det bara att sätta igång med repetitionerna.

---

Det var jätte gulligt av er att säga att ni gillade min novell och så vidare, så jag fortsätter på den tills den tar slut. Men då får ni räkna med ett kapitel lite då och då. Kram på er!

 

Harrys perspektiv
Det hade gått en tid i X-Factor. Snart började allvaret - då vi skulle kvalas. Vilka som fick vara med i riktiga tävlingen och Judges house och vilka som fick packa sina väskor för att åka hem. Jag gick mot toaletten. Just nu var det bootcamp. Jag var väl ingen höjdare, men det funkade. Jag gick in för att tvätta händerna och kollade sedan upp i spegeln för att kolla hur jag såg ut. Bakom mig såg jag en kille. Jag kände igen honom, men vi hade aldrig pratat förut. Han kollade på mig också och höjde handen i en vinkning. Jag log tillbaka mot honom och vände mig om. "You are Harry, huh?" frågade killen. "Yeah. I don't remember your name...", sa jag och skämdes för att han kunde mitt men jag inte kunde hans. "Im Louis", sa han och log igen. Det kändes... annorlunda. Det klickade mellan oss - vänskapligt sätt.

Liams perspektiv
Att stå där uppe på scenen med alla killar var jobbigt. De skulle ropa upp alla som hade gått vidare. Jag tittade på när Nath gick vidare och mitt hjärta dunkade. "The final contestant, is Tom Riches", sa Simon. Jag var inte vidare. Jag kände mig så oerhört ledsen. Om jag tidigare försökt att hålla mig ifrån gråten var det inget emot nu. "That it guys", sa Simon och ryckte på axlarna. Jag gick ut. Jag hatade känslan. "Let go home", sa jag och kliade mig i nacken mot kameran. Bredvid mig stod Niall och Harry. "Worst feeling I ever had in my life", sa Niall till kameran och värkade ha svårt att hålla sig för gråten. "Standing there and waiting for your name to be called and its not..." Han bröt ut i gråt. "I'm sorry", sa han och försvann innanför tröjan. Harry torkade tårarna med sin mössa. Jag sökte skydd från kameran och gick bort för att gråta ut.

Nialls perspektiv
Jag kände mig så ledsen. Jag var inte vidare. Det var för mycket. Helt plötsligt kom en man och samlade ihop alla de killarna som hade åkt ut i en grupp. "Zayn", började han och kollade runt, "Malik". Zayn tog ett steg framåt och ställde sig bredvid upproparen. "Liam Payne", fortsatte han. Mitt hjärta dunkade. "Harry Styles", sa han sedan. Killen med det lockiga håret tog ett djupt andetag och knöt händerna. "Louis Tomlinson, and Niall Horan". Jag utbytte en blick med Louis. "Guys follow me this way", sa upproparen. Vi fem gick nervöst efter dem. Vi alla fem la armarna om varandra. "Hello", sa Nicole. "Hi", hördes det från oss fem, samt de fyra tjejerna som stod åt vänster om oss. Jag hade Harry och Zayn bredvid mig och hela jag ville bara springa där i från. "Thank you so much for coming back", fortsatte Nicole, "and I am judging some of your faces that this is really hard. We have thought about it and as each of you individual doesn't are enough. But we feeling that you are too talented to go off. We think it would be a great idea to have two groups". Vi alla kollade nervöst på dem. Simon plockade upp telefonen. "We have decided to put you both through". Vi alla nio som stod på scenen började skrika och hoppa runt som galningar. Simon log stort. Jag hoppade på Harrys rygg där han låg på alla fyra på golvet. Vi fortsatte att skrika. Vi blev så glada, eftersom vi alla fem hade blivit vänner under tiden var det helt okej dessutom. Vi samlades i en gruppkram. "This going to be so great!" sa Louis och log. "Guys, listen", sa Simon. Alla tystnade och uppmärksamheten vändes mot domarna igen. "This is a lifeline. You got to work ten, twelve, fourteen hours to day, every single day, and take this opportunity". Jag såg hur både Harry och Louis log större än någonsin. Jag klappade händerna och gjorde en segergest mot bordet och vi började gå utåt. Vi skulle från och med nu vara ett band.

---

Nu har killarna blivit ett band! Kollar på massa gamla X-Factor klipp för få allt i detalj så mycket som möjligt. Kommentera!

Harrys perspektiv
"Wish me luck", sa jag och log mot Abigail. Hon hade övertalat mig att söka till X-Factor. "This is something you never going to regret. And when you get famous Harry, don't forget me". Hon drog av sig en kedja som hon alltid hade på sig. "This always bring me luck. Its better if you have it". Det var en kedja med en silverplatta som det stod BELIEVE in your self and magic will happen. "I got it when I was born. Haven't take it off since that". Jag log mot henne och gav henne en stor kram. Vi hade blivit bästa vänner under året som passerat. Det fanns ingen som förstod mig så bra som hon. "You going to be awesome honey", sa min mamma Anne. "Bye darling, see you soon again", sa hon och gav Abigail en kram. "Bye Abi", sa jag och gav henne yttligare en kram.
Jag satt och väntade nervöst på att de skulle säga åt mig att komma in. När jag ropades in på scenen så sa jag "Hello", enkelt. Simon tittade på mig och log. "Hello, nice to meet you, whats your name?" frågade han. Jag drog ett djupt andetag. "Ehm, I am Harry Styles", sa jag. Publiken började jubla samtidigt som Simon började: "Okay Harry, how old are you?" Jag tittade runt i publikhavet. "I am sixteen", svarade jag enkelt. "And what do you going to sing?" fortsatte han. Det kändes som om jag höll mikrofonen lite för nära munnen när jag svarade: "I do Isn't She Lovely by Stevie Wonder", sa jag. Pubiken jublade, åter igen. Simon log. "Okay, good luck", och jag började sjunga. När jag var klar bugade jag mig, nervös av vilken sorts respons jag skulle få. När jag förstod att jag hade gått vidare, kunde jag inte beskriva den enorma glädjen innuti mig. Louis hade sagt nej, visst, men ett jag från både Simon och Nicole: Det var med en vad jag vågat vänta mig. När jag mötte min familj tog jag Abigails halsband i handen och kramade det. "Thank you", viskade jag tyst och log stort.

Nialls perspektiv
"Whats your name?" frågade Louis. Där stod jag på scenen i Dublin, framför juryn inklusive Katy Perry. "Niall", svarade jag. "Niall what?" frågade Louis. "Horan", sa jag, och skämdes lite över att jag hade glömt det. Jag, Niall James Horan, var född den 13 September, bor i Mullingar som ligger på Irland, och är 17 år gammal. Jag började sjunga So Sick, låten jag skulle auditionera med, av Ne-Yo. När Louis sa att folk absolut skulle gilla mig så blev jag varm inombords. Trodde han verkligen det? Jag log. När Cheryl sa Nej så sjönk mitt hopp. Två ja, och Katys röst återstod. "Of course, your in", sa hon. Och jag började skrika av glädje, tillsammans med publiken.

Zayns perspektiv
"My name is Zayn", sa jag när de hade frågat efter mitt namn. "Zayn", sa Simon med en konstaterande röst, "What are you going to sing?" Jag tittade nervöst på juryn. "Mario - Let me love you", svarade jag. Publiken jublande. Jag började sjunga, men det knöt sig i magen när Simon helt plötsligt höll upp handen i luften, vilket betydde 'stopp'. "Louis?" började Simon. "Yes", sa han och log mot mig. "Nicole?" Ännu ett ja. Simon betraktade mig. "I'm going to say yes". Publiken jublade och jag log och lämnade scenen.

Louis perspektiv
Louis, jurymedlemmen med samma namn som jag, frågade "Whats your name?" Jag log stort och svarade; "Louis Tomlinson". Sen började jag sjunga, och log precis hela låten. Jag sjöng Hey There Delilah av Plain White T's, och log mig igenom hela låten. När jag var klar hörde jag publikens jubel och pustade ut. "Louis?" sa Simon. "I'm saying yes!" sa han. "I'm saying yes too", sa Nicole. Simon log och la ner pappret han hade i handet. "You've got three yes", sa han. Jag log stort och knöt ihop knytnävarna och gjorde en tacksam gest. "Thank you so much", sa jag innan jag lämnade scenen.

Liams perspektiv
Jennifer trodde på mig. Och det var det viktigaste, intalade jag mig själv när jag gick ut på scenen. Simon höjde handen i en hälsande gest. "Liam!" sa han och log. Förra gången hade jag tagit mig till domarnas hus - inte längre än så. Min Simon hade bett mig att komma tillbaka om några år, och ja, här var jag. "How are you?" frågade han. "Hi you too, I'm alright, nice to see you, its been a long time", sa jag och log. Simon skrattade. "Two years, yeah", sa han. Jag nickade. "Two years, two years yeah", upprepade jag. Louis frågade mig lite om förra gången jag hade varit med innan Simon frågade vad jag skulle sjunga. "I'm going to sing Cry Me A River", sa jag och började förbereda mig. Alla fyra i juryn betraktade mig. Jag sjöng så självsäkert jag bara kunde. Innan jag ens hunnit avsluta låten ordentligt började publiken jubla och skrika. Simon och Nathalie ställde sig upp tillsammans med publiken. "You definitely got it. What ever it is, you got it", sa Nicole. "Thank you", log jag. "And I thought your voice was really really powerful". Jag förmådde inte att göra något annat än att le. "Thank you so much", sa jag. "That was really impressive", sa Nathalie. "Simon!" utbrast Louis med ett leende. "Yeah?" undrade Simon. "This is the guy you didn't put through!", fortsatte Louis. Simon tittade allvarligt från Louis till mig och sa: "He wasn't ready when he came to my house two years ago, but I said to him then, 'Come back, two years time, and you will be a diffrent person', and I got it right!", sa han nu, med ett triumferande leende. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men det var så fantastiskt alltihop. "Now we going to vote", sa Louis med ett strålande leende. "I am going to say yes", sa Louis med en övertydlig röst. Jag log bara stort och sa "Thank you so much". "Nathalie?" frågade Simon. "Yes for me", sa hon med en nick. Min blick vandrade mot Nicole. "Yes for me definitely, yes", sa hon och log. Alla tittade mot Simon och Louis sa: "Simon, yes or no?" Simons huvud vilade på hans vänstra hand och log när han sa: "Amazing talent, you were absolutely incredible. One massive, fat, all mighty yes". Jag halvt satte mig ner på scenen av glädje. "Thank you so much", sa jag när jag ställt mig upp igen. Simon gjorde båda tummarna upp mot mig. När jag gick ut igen bakom scenen tänkte jag hur otroligt stolt Jennifer måste vara.

---

Repris på killarnas audition i helhet, vad säger ni om det va? Haha, det kanske var tråkig del, men jag tycker att det är oerhört viktigt. KOMMENTERA!

Harrys perspektiv
Direkt när jag kom ut från lektionen såg jag den där tjejen stå där vid ingången till skolan. Jag log stort och vinkade mot henne. "Hi", sa jag. "Hi", svarade hon och blev genast blyg. Hon strök en hårslinga av sitt långa hår bakom örat och tittade på mig med ett blygt leende. Just vid det tillfället kunde jag inte låta bli att tycka att hon var oerhört söt. "Shall we just go down this road?" undrade jag och pekade nedåt. Hon ryckte på axlarna och nickade. Vi bodde i Cheshire båda två och gick på Holmes Chapel High School. Det var en pinsam tystnad mellan oss och jag började nästan ångra att jag hade föreslagit att vi skulle ta en promenad efter skolan. Jag började nynna på min favoritlåt, Free Fallin' av John Mayer. Hon tittade intresserat mot mig. "You have a beautiful voice", sa hon. Jag tittade ner. "Not more beautiful than someone else", svarade jag. "I really mean it Harry", sa hon. Jag svarade inte. "It was John Mayer huh? I like him too". En första sak gemensamt. Jag nickade. "Yeah. He is great". Sen var samtalet i full gång.

Liams perspektiv
"Ten reasons why she was beautiful... hm". Jag satt och snackade med en av mina kompisar. "She only was... I don't find any words", sa jag. Självklart pratade jag om Jennifer. Jag undrade hur hon mådde. Det hade gått en månad sedan den där dagen, och jag hade inte stött på henne sen dess. "I think you should go home to her house and ask if you two can do something", sa min tjejkompis, Tess. Jag hade gått fram till henne idag under rasten eftersom hon var tjej, och kanske kunde ge mig råd hur jag skulle närma mig henne. "By the way, I promised her to be in X-Factor again", fortsatte jag. Tess sken upp. "I like that girl. Finally". Jag ryckte på axlarna.
Efter skolan gjorde jag exakt som Tess hade sagt. Jag gick hem till henne. Plingade på dörren. En kille öppnade. "Who are you?" sa han och rynkade på näsan. "Uhm, Liam Payne, nice to meet you", sa jag och sträckte fram handen. Han tog den inte. "What do you want?" Jag suckade. "Is Jennifer home?" Killen försvann in i huset och gick med stora steg in mot det rummet jag hade lämnat Jennifer i. "Oh, Liam, hi", sa hon och log. Hennes hår hängde fritt och var lite rufsigt. Hon hade ett vitt, stort, pösigt linne på sig och ett par tighta byxor. "Hi", svarade jag. "Uhm, come in", sa hon. Hon ledde mig in på hennes rum. På hennes skrivbord låg massor av läxböcker utspridda. "Sorry, maybe I came the wrong time?" sa jag och gjorde en ansats för att resa på mig. "No, its okay", sa hon och log. "I can help you if you want", sa jag och satte mig bredvid henne. Sedan pluggade vi tillsammans, med en mängd skratt inräknat.

Junes perspektiv
"June, come on. We do something, we can take the bus to Westfields and shop or something", sa Bliss, min bästa vän. Jag var tvungen att erkänna att förslaget lät frestande, men jag hade andra planer. "I'm sorry Bliss. Going to meet Aaron", sa jag. Aaron var min pojkvän och kapten över skolans rugbylag. Han var en av de snyggaste killarna i hela skolan. Bliss hade flyttat hit till London för ungefär ett år sedan. I Storbritannien börjar vi high school vid femton års ålder, vilket är som gymnasiet på ett ungefär. Efter ett halvår hade vi lärt känna varandra och nu var vi de bästa vännerna i hela världen. Det fanns ingen som jag hade så roligt med som Bliss. "Okey then. See you tomorrow". Hon gav mig en sådan där kram som bara man kunde få av Bliss och sprang sedan iväg mot tunnelbanan. Jag började gå iväg mot skolans idrottsplan och satte mig högt uppe på läktaren. Aaron hade två stora siffror, 14, på sin rygg och jag såg honom nästan direkt. Han var oerhört skicklig med bollen. När jag hörde att tränaren blåste av gick jag neråt. "Hi handsome", sa han och gav mig en lång kyss. "Hi", svarade jag enkelt. "Im going to take a wash, it only take a couple of minutes". Jag nickade och lutade mig emot huset Aaron nyss försvunnit in i. Exakt efter fem minuter kom han ut igen. Han gav en sådan där typisk killkram till sina vänner och tog min hand. Vi flätade in våra fingrar i varandra och gick ut från skolans område. "How are you today?" undrade jag. "Fine. The training were awesome... but I've missed you the whole day", sa han och tittade kärleksfullt på mig med sina bruna ögon. "Stop being cute", sa jag och log stort. Mitt naturliga ljusblonda hår var en aningens vågigt och vilade på mina axlar. "Come here, we can buy ice creams", sa han och drog in mig mot en glassbutik. "Which flavour?" undrade mannen bakom kassan. "Hasselnut and melon", sa jag. "I take the same" sa han. Det irriterade mig lite att han skulle ha exakt samma som mig, men på ett sett var det ändå romantiskt. "A newspaper?" frågade mannen i kassen efter att Aaron hade betalat. "Why not?" svarade Aaron och tog tacksamt i mot tidningen med ett charmigt leende. Vi slog oss ner vid en parkbänk i närheten. "Do you want to read it?" frågade jag med ett flin. Han skakade på huvudet och skrattade. Jag ryckte tidningen och bläddrade snabbt igenom den. Jag fastnade vid en liten reklamruta. Make-up artists and stylists are wanted for the new season of X-Factor UK. Med ens visste jag vad jag ville göra om fredagskvällarna nästa år.

---

Bara två karaktärer som inte fått sin "inledande" grejsimojs ännu. Imorgon blir det ingen del, men ni kommer få en både på Torsdag, Fredag, Lördag, Söndag och Måndag i alla fall. Kommentera! c:

Jennifers perspektiv
"Mum? I go out", ropade jag i trappen. Jag gick ut igenom dörren och plockade upp longboarden på vägen ut. Jag älskade att åka longboard, det var en av de bästa saker att göra enligt mig. Mitt långa brunröda hår var uppsatt i en slarvig fläta som hängde på ryggen. Jag började åka ut i kvarteret. Jag och min familj bestående av min mamma Catherine, min pappa Nicholas och min 13 åriga lillebror Jacob bodde i Wolverhampton, som låg i England. Jag började nynna på en av mina egna låtar. Sjunga och dansa var också ett stort intresse som låg mig varmt om hjärtat. Tanken på musik fick mig att sätta i min handsfree i mobilen. Det var September 2009. Jag var sexton år gammal. Jag svängde åt höger. Svängen var alldeles för plötslig och fick mig i en riktning mot en lyktstolpe. Jag kunde inte bromsa och åkte rakt in i den. Mitt huvud och knä värkte värre än någonsin. Huvudet bara dunkade, eftersom jag hade slagit det i lyktstolpen. Och mitt knä hade jag skrapat upp på asfalten. Jag konstaterade för mig själv att jeans med hål i inte bara var snygga utan även opraktiska. "How are you?" Va? Det var en röst som hade tilltalat mig. Jag började långsamt fatta vad som hade hänt och öppnade mina ögon. En lång kille med brunt hår och bruna ögon kollade oroligt på mig. Han hade ett födelsemärke på halsen och var snygg, för det såg jag även om allting snurrade. "I'm okay", sa jag. "Where do you live?" undrade han och hjälpte mig upp på fötter. "A bit away from here", sa jag med ett slöddrigt tonfall och pekade i riktningen där jag åtmindstonde trodde att jag bodde. "You are really sick. I take you home", sa han och la min arm runt hans nacke och la sin runt min för att stötta mig. "My longboard", började jag, men han hade redan tagit den under armen. "Whats your name?" undrade han. "Jennifer, uhm, Jennifer Trace", sa jag. "Alright. I'm Liam Payne", sa han och log snett. "Thanks for this Liam", sa jag. Han försökte småprata lättsamt med mig hela vägen hem, även om jag inte var 100 % vid medvetande. Han berättade att han hade deltagit i X-Factor ett år tidigare, men åkt ut. "So you are that Liam? Oh, how fun. You are a really great singer. Why don't go on a audition again?" undrade jag. "Simon Cowell told me to do that next year, but I don't know...", började han. "You have to! Your voice is really good and it ain't so many singers who are so good as you. Can you promise me that?" undrade jag. Vi var framme vid dörren. "Are nobody home?" Jag ryckte på axlarna slött. "Mum was here when I went out, but who knows. She maybe went and shop. Jag drog upp ett par nycklar ur fickan och gestikulerade till Liam att låsa upp. "The code is 9963", sa jag, eftersom vi hade tjuvlarm. Han knappade in det. "Where do you have your bedroom?" undrade han. "Right there", sa jag och pekade på dörren till vänster. Han hjälpte mig att lägga mig ner på sängen. "Wait a second", sa han. Jag låg och funderade. Egentligen var det bissart att jag hade släppt in en fullkomlig främling i mitt hus. Men vad skulle jag göra åt det? Han var snäll. Liam återkom kort där efter med ett glas vatten och en huvudvärkstablett. "Here. You will be alright", sa han och log. "You can go now if you want", mumlade jag. "Okay. See you sometimes, Jennifer. And I promise, I will go on X-Factor audition", sa han och reste sig upp och blinkade med ena ögat. "Yeah, see you Liam... and thanks".
 
Abigails perspektiv
Den där killen med det lockiga håret. Han som var med i White Eskimo. De hade vunnit skolans sångtävling en gång. Jag trodde att han hette något med H. Harold, var det va? Han var påväg emot mig nu i vilket fall som helst. Jag stod här i klungan av människor som buffade och knuffade mig och kallade mig för glåpord. Jag var inte populär. Jag älskade skolan och hade ofta höga betyg. Jag hade tjockt, lockigt, valnötsbrunt hår som räckte ner till midjan, mörkblåa ögon och ett litet födelsemärke under vänstra ögat. Jag visste inte varför folk mobbade mig egentligen. Jag var en vanlig femtonåring, precis som de andra. Hade inte gjort någon något. Jag var bara allmänt ful och pluggis, enligt dem. "Hey, stop it! What are you doing? Leave her alone". Det var killen med det lockiga håret. "Where did you came from, Eskimo?" undrade en av de där killarna som hade makt och skrattet hade brutit ut. Harold, eller vad han nu hette, sträckte ut sin hand och kollade menande på mig. Medans de andra gapflabbade bakom oss drog han ut mig ur folkmassan. "Why are they doing like that?" undrade han och kollade frågande på mig. Han hade lett mig lite längre bort på skolgården. "I don't know. They have done it since I was seven", sa jag och ryckte på axlarna. Lockarna hoppade på mina axlar och jag höll ett stadigt grepp om mina historia böcker, ämnet jag hade efter rasten. "Its horrible. I don't understand why some people hurt others and feel good after it. Whats your name?" undrade han. Han förstod mig precis. "I'm Abigail, but my family calls me Abi. You're Harold, isn't you?" Han log snett och en rad vita tänder visade sig. "Yeah. But I prefere Harry". Jag nickade och kollade ner. "Okay, Harry", sa jag och log. Klockan ringde in. "Want to do something after school?" undrade han. Jag log stort. "Yeah, sure. Like what?" Han ryckte på axlarna medans han gick baklänges mot sitt klassrum. "Maybe just take a walk and learn to know each other", sa han. Han var ganska långt borta från mig nu. "Sure", ropade jag tillbaka och sprang mot klassrummet med en lyckokänsla i kroppen. Det här skulle bli första gången jag någonsin kom försent till lektionen.

---

Självklart kommer ni andra in i novellen med tiden, hihi. FÖRSTA DELEN. WHAT ARE YOU THINKING GUYS?

www.imaginethefuture.blogg.se

Inte 100 % 1D. Hungergames, Josh Hutcherson, Jennifer Lawrence, Taylor Swift, Taylor Lautner, Demi Lovato, Miley Cyrus, Liam Hemsworth & 1D. Skriver denna mest bara för att jag tycker att det är kul att skriva det jag vill i framtiden, men det är självklart kul om folk läser också. Kram! :)

Nu är det dags att presentera vinnarna! Ni som vann får tills på Måndag att mejla mig om ni vill träffa killarna på något speciellt sätt eller om ni vill att jag ska överaska er! Novellen kommer utspela sig från ungefär en månad innan X-Factor till nutid, om jag nu orkar skriva klart hela, men det får vi hålla tummarna för att jag gör! Och nu till vinnarna... dadadadaaam:

IDA - med karaktären June Draper.
JENNIFER - med karaktären Jennifer Trace.
ELLEN - med karaktären Elena Wilson.
CAJSA - med karaktären Catie West.

Grattis till vinnarna! Som sagt så har jag även börjat skriva på en till novell, och den kommer jag länka här inom kort.
GLÖM INTE ATT MEJLA MIG! :-)

10 år senare, Julias perspektiv
"Darcy, come here honey", sa jag mjukt. Våran förstfödde, åttaåriga dotter sprang rakt in i min famn. Jag drog in doften av hennes nytvättade hår. "Rosalie hit me", snyftade hon. Rosalie var Louis och Eleanors första dotter. Vi alla sex hade varit gravida när jag var 26 år gammal. Sandra var gravid med hennes och Zayns sista barn. Vi allihopa hade levt i harmoni i sex villor i utkanten av London. Sandra och Zayn hade fått tre barn hittills, Adam, Adrian och Angie, och var gravid med en dotter yttligare som skulle få namnet Zabrina. James och Felicia hade fått Natasha, Edward och Justin. Danielle och Liam hade fått yttligare en son vid namn Jaden. Eleanor och Louis hade som sagt Rosalie, men även en till dotter, Mary-Kate. Jade och Niall hade endast fått en dotter, Ciara. Och jag och Harry? Vi hade Darcy, Rose, Jacob och William. Jacob och William var enäggstvillingar och endast ett år gamla. Det var skumt hur mycket mitt liv hade förändrats tack vare en mörk och kall dag i Oktober 2012. "I don't believe you", flinade jag mot min dotter och pussade henne i pannan. "I just wanted chocolate", log hon tillbaka. "I knew it. You know what? We going to eat dessert now. And in it is it a lot of chocolate". Hela vårat gäng hade ätit hemma hos oss. Harry kom bakom mig och la en arm runt min midja. "Whats up?" sa han och log mot Darcy. "Nothing", flinade hon och log hemlighetsfullt mot mig. "Have you seen Rose?" frågade jag Harry. "Yeah. She sitting with Ciara, Mary-Kate and Natasha and plays with dolls. Alla fyra var 5 år. "Im going and play with Rosalie now. Can I show her my new computergame?" frågade hon. Jag nickade henne och klappade henne över håret. Hon sprang iväg. "Shall we join the others?" undrade Harry och log mot mig. "After a kiss", sa jag och kysste honom. Jag var 31 år, och Harry 36. Louis närmade sig 39 och Danielle hade redan passerat det. Inte för att det syntes på henne; det såg ut som hon fortfarande var runt 25. Men å andra sidan var hon ju otroligt vacker. Jag och Harry greppade varandras händer och gick ut i trädgården där vi hade våran middag. På gräset ovanpå en filt låg Jacob, William, Angie och Justin och försökte kravla sig runt. Vi slog oss ner bland de andra. Nere vid poolen sprang Jaden, Adam och Edward runt och lekte kull. Vi var allihopa som en familj och träffades konstant och jämt. "Dessert?" frågade jag och log mot dem efter en halvtimme. "Sounds yummy", log James. Jag besvarade hans leende och gjorde ett tecken till Harry för att han skulle följa med mig in och hämta tallrikarna. "Can you tell all our kids that its dessert?" sa jag och vände mig om mot bordet. Allihopa nickade och jag och Harry försvann in igen. Vi hade förberett en chokladfondue. Harry var stjärnan i vårat kök, men jag försökte hjälpa till på min kant, även om han hade ett stort övertag. Åren hade gått så snabbt. Var det verkligen hela 28 år sedan jag träffade dem första gången? Nu var de en del av min vardag. Bandet var inte längre aktivt, utan levde på det som hade hänt. De var ju inte längre ett pojkband, nu när de var mellan 36-39 år gamla. Jag och Felicia höll fortfarande på, precis som vanligt. Sandras resturang hade utnämnds till den bästa resturangen i hela Storbritannien, och James hade skrivit låtar till stora stjärnor. I början hade han faktiskt sammarbetat med Ed Sheeran bland annat för att skriva killarnas låtar. Nu skrev han större delen av Felicias låtar bara. Vi slog oss ner vid bordet igen. Alla började hugga in på sina efterätter och det var en stor tystnad som uppstod för att det var så gott. Jag tittade upp, kollade på varenda en runt bordet. Ett stort leende uppenbarade sig på mina läppar. Det här var min familj. Jag ville inte vara någon annanstans än här. Its Gotta Be You.

---

Sista avslutande delen! Självklart ska jag fortfarande skriva den nya novellen, det var bara den här jag inte hade så mycket inspiration med. Vinnarna är korade och jag avslöjar dem i nästa inlägg. Kommentera, vad tyckte ni om den här novellen i sin helhet? Första delen av nya novellen kommer upp under nästa vecka. Tack så hemskt mycket för att ni har följt den här novellen och kommenterat, det gör mig jätte glad"

haha, nejmen jag gör en avslutande del imorgon. Det låter väl bra, eller? Tack för kommentarerna! :-)

jappsi, jag måste få svar från er om ni vill att jag ska sluta med novellen först. så ingen update förens jag får klartecken om ni fortfarande vill att jag ska skriva på den här novellen.

Eleanors perspektiv
Jag låg med min ipod bredvid mig och lyssnade på musik medans jag solade. Var man ändå utomlands skulle man väl satsa på att få färg? Jag blickade ut mot Louis som låg och guppade på vågorna. Jag kunde inte fatta att vi var gifta. Min hand ramlade automatiskt ner mot magen. Det som hade hänt för en och en halv vecka sedan fick inte glömmas bort. Om vi hade lite tur hade vi en son eller dotter inom 9 månader. Ikväll skulle vi flyga hem. Jag hade ingen lust att åka hem till London igen. Regniga London i April. Ibland önskar jag att jag bara kunde fly någonstans med alla jag tycker om. Till någon varmt ställe. Jag såg mig omkring. Som hit till exempel. Jag visste att Sandra, Julia och Felicia hade trott på sin dröm att komma till London. Annars hade de velat flytta till USA. Jag förstod dem på ett sett. Jag hade ju varit med dem i Sverige en gång - och visst. Sverige var ett fint och ganska mysigt litet land. Men det var omöjligt att bli känd där. Ingen blev det. Den enda kändis jag kände igen var väl Robyn. Jag hade inte ens någon aning om att hon kom från Sverige. Fast nu hade ju Sverige två världskändisar till att vara stolta över. Våra fina tjejer Julia och Felicia. Jag undrade hur de hade de hemma i Storbritannien just nu. Jag fick lust att skicka ett sms till någon av dem. Jag bestämde mig för att skicka ett till Danielle. Hey honey. We miss you so much, all of you. We coming home tomorrow. Can't we all eat dinner together or something then? love you xx eleanor knappade jag in och skickade till henne. Jag började svettas och bestämde mig för att gå ner till Louis. "You have finally decided to swim?" log han mot mig. "Yeah. I were too hot", sa jag och besvarade hans leende. "You are always hot darling", sa han och blinkade med ögat. Jag skrattade. "Well, I didn't mean that but thanks, you too sweetheart". Jag doppade huvudet under vattnet. "We have to leave our hotel about one half hour. Shall we get upp?" undrade han. Jag nickade. Vi torkade oss snabbt. Vi hade packat igår kväll så allt var klart. Jag drog på mig min mjukisdress och Louis tog på sig sin One Piece. "How can you don't feel warm in that?" undrade jag och skakade undrande på huvudet. "I don't know", sa han och ryckte på axlarna. Jag drog upp hans luva. "But now I got hot", log han. Jag skrattade och kysste honom i pannan. Vi drog ut våra väskor till entrén och tog taxin mot flygplatsen. Jaha, då var man påväg hem då.

Sandras perspektiv
"Hänger ni med och möter upp dem eller?" undrade jag exalterat och log mot Julia och Felicia. De utbytte en blick och började skratta. "Varför garvar ni?" undrade jag. Jag stod i min restaurang. "Ingen av oss orkar", sa Felicia. "Latmaskar. Då åker jag väl själv då", sa jag och slängde trasan på bänken. "Nänänä, det går inte", sa Julia. "Och varför inte då?" frågade jag. "Vi tänker inte ta hand om din restaurang om du trodde det", fortsatte hon. Just det, det var fortfarande öppet. "Snälla, det är bara en och en halvtimme som jag är borta", vädjade jag. "Om du vill förlora ungefär 50 kunder på grund utav oss så visst", sa Felicia. "Ni är så elaka", sa jag och gjorde en ledsen min. Det var typiskt oss det här. "Japp. Jag ska dra hem till min Harry nu. Ses", sa Julia och försvann ut igenom dörren. "Snälla snälla Felicia?" bad jag en gång till. "Isåfall åker jag hellre med", sa hon. "Okej... jag får säga att jag har drabbats av feber eller någonting", sa jag. "Gör så. Jag väntar i bilen", sa Felicia. Jag lyckades nätt och jämt lura i alla gästerna att jag hade feber och hoppade i ett par tighta rosa byxor och en enkel tröja. Vi åkte mot flygplatsen. "Hur är det med James då?" undrade jag när jag kom på att jag faktiskt inte sett honom på ett tag. Felicia verkade chockad över frågan. "Åh... det är bara bra med honom", sa hon, men jag såg hur hennes knogar vitnade omkring ratten. "Fick han något jobb som låtskrivare?" frågade jag. "Mm", svarade han. Det var nästan så att hon exploderade. Jag förstod ingenting. Vi dök upp på flygplatsen. "Hi!" utbrast Eleanor när hon fick syn på oss. "Julia were to lazy", log Felicia. "It doesn't surprise me", kom Louis och sa. "Hi girls", sa han sen och omfamnade oss. "We got nothing to do, so we came here. Did you guys talk with Danielle about a dinner?" undrade jag. Eleanor nickade men Louis såg förvirrad ut. Eleanor rodnade. "Yes, I haven't tell Lou yet only", sa hon och la till ett gällt skratt. Jag såg hur hennes hand snabbt flög ner mot magen och upp igen. "All right..." sa jag tyst. "We can be at our place", sa Louis glatt. Eleanor log mot honom. "Okay, see you guys tonight then", sa vi och hoppade in i respektive bilar. Jag kände mig förvirrad. Helt totalt förvirrad. Vad var det som hände i våra liv egentligen?

---

Ganska kort del, tror jag, men känner liksom inte för att skriva. Har lust att bara avsluta den här novellen faktiskt. Vill ni ha den nya berättelsen nu istället? Föresten tror jag att jag kommer att skriva en annan novell på en annan blogg samtidigt som ska handla om alla kändisar jag gillar... länkar den när jag känner för att göra den! Kommentera (och fortsätt skicka in ansökningar!)

Julias perspektiv
"Mamma!" Det var svårt för mig att inse den enorma lyckan över att träffa mina föräldrar efter snart 2 år. Jag hade lämnat dem när jag bara var femton - då jag fortfarande bara var ett barn. Att dra in sin mammas doft och att få vara i hennes armar var en underbar känsla. "Hej gumman, du har blivit så stor", sa hon och klappade på min kind. Jag log stort. "Hi Harry", sa hon och gav Harry en kram också. "Come on", sa hon. "Pappa jobbar och Clara är i skolan. De längtar jätte mycket efter dig", sa mamma och log mot mig i backspegeln. Jag kollade ut över Stockholm. Jag hade inte vart här sen turnéen för 1-2 år sedan. Då hade jag varit hos mamma och pappa på julafton och sedan dragit iväg igen. Vi körde hem mot vårat hus och hoppade ut ur bilen. Jag tog Harrys hand. Jag drog in doften av mitt gamla hem. "Vi har renoverat badrummet här nere föresten", sa mamma och slängde sin handväska på golvet. "Så min älskade dusch är borta?" sa jag och flinade. Harry såg ganska förvirrad ut. "Japp. Helt borta". Jag hade hatat att duscha på övervåningen. I alla år hade jag bara duschat här nere, och det blev som min egna. Mamma tog mitt och Harrys bagage. "Wait, I can take it, Ewa", sa Harry och log snett. Gentlemannen som han är. Vi steg in i mitt gamla rum. Alla hyllor var kvar, garderoben var kvar, bokhyllan var kvar. Det var en del böcker kvar i bokhyllan som jag inte brytt om att ta med mig när jag flyttade till London. Jag hade nöjt mig med att ta med mig Hungerspelen böckerna och Harry Potter böckerna, två serier som hade betytt mycket. Hungerspelen var jag fortfarande hopplöst beroende i. "Talk about Directioner", mumlade Harry. "You have been here before", sa jag och la mina armar runt hans hals. Han la sina runt min midja och kysste mig mjukt. "Yeah. But I always be shocked". Mitt rum fullkomligt exploderade av One Direction bilder som jag samlat på mig under åren som directioner. Och alla hade mamma och pappa låtit sitta kvar. Harry öppnade min gamla garderob för att lägga in kläderna. Inne i garderoben var det bilder på massa andra saker som jag gillade, som Titanic, Katy Perry, Taylor Swift, Harry Potter och Avril Lavigne. "You loved music", sa Harry och kollade faschinerat på bilderna. "I still love music", sa jag och öppnade resväskan. Jag tittade på sängen. Först oroade jag mig över faktumet att vi skulle sova två i min lilla enkelsäng, men kom sedan ihåg att jag och killarna en gång hade sovit alla sex i den. Fast då hade vi ju i och för sig haft en smal resesäng bredvid också. Zayn, Liam, Niall, Louis och Harry hade lekat raklånga över de två sängarna och jag hade legat liksom ovanpå dem. "Awesome", sa Harry när vi var klara med att packa upp och bädda. "Julia! Pappa och Clara är hemma". Jag fullkomligt rusade nerför trapporna och kastade mig runt halsen på pappa. "Hej hjärtat", sa han och omfamnade mig. Jag kollade på min lilla syster. "Herregud vad stor du har blivit. Förra gången jag såg dig var du bara femton, och det var ändå bara över en dag - innan dess var du bara elva. Sexton år, sjutton i år. Värsta stora tjejen ju". Hon var sig hyfsat lik. Hennes morotsfärgade hår hade hon låtit växa och dessutom hade hon klippt lugg. Hon hade mörkt smink som hårfärgen och fräknarna lyste upp. Jag kramade henne. "Är Harry där uppe?" undrade hon sedan. Hon fick något barnsligt över sig. "Ja, det är han", sa jag och log stort. "Hur länge stannar ni?" undrade pappa när vi hade gått upp för trappan. Mamma stod och lagade mat och Harry dukade. Jag beundrade hur han verkligen kände sig som en del av familjen. Jag kollade snabbt på honom innan jag vände mig mot pappa igen. "Ett par dagar, typ fem eller något. Eleanor och Louis är på Hawaii så ja, vi tänkte passa på helt enkelt", sa jag. "Så Danielle, Liam, Jade och Niall är kvar i London?" undrade mamma. Jag nickade. "Precis. Kan vi prata engelska istället nu... jag menar, jag vill att Harry ska förstå". Mamma och pappa log båda två. Jag kunde inte påstå att jag ångrade att jag hade flyttat till London. Men tre år av min barndom hade jag inte bott hos mina föräldrar, utan istället med min världskände pojkvän i ett helt annat land. Jag hade saknat dem. Och var glad över att vara tillbaka igen.

Louis perspektiv
"Hey! What are you doing?" frågade jag Eleanor som skvätte vatten på mig. Vi skrattade. Hon låg på en luftmadrass i havet och jag stod framför henne. "Give me a kiss instead. You are too cute", log hon. Vi kysste varandra. Det här var verkligen livet. Solen sken, kritvita stränder, bara jag och El. Ingenting kunde slå det här. En halv vecka av våra två hade gått. Vi svävade på små rosa fluffiga moln. "What time is it?" undrade Eleanor plötsligt. "Don't know. Does it matter?" frågade jag med ett leende. Hon besvarade leendet. "Actually, yes. Im hungry. Can't we eat on that restaurant over there?" Hon pekade på en liten hydda. Det var massor med folk där, så den var troligen populär. "Sure. Want to eat now?" undrade jag. "After a last kiss", sa hon och skrattade. Vi kysste varandra yttligare en gång. Sedan tog jag tag i luftmadrassen hon låg på och vände omkull den. "Hey!" skrattade hon. Jag lyfte upp henne på min rygg och gick in mot stranden. Vi torkade oss och drog på oss något bara för att täcka badkläderna. Jag kollade på min klocka. "It is 6.45pm. Your stomach was right love", sa jag och tog hennes hand. Vi åt en utsökt middag och efter varsin mangomilkshake som avslut var vi båda proppmätta. Vi gick mot våran bungalow. Hotellet var 5 stjärnigt och låg mitt på stranden. Det var en fantastisk mysig liten hydda vi bodde i, med säng av bambu bland annat. Vi båda gjorde i ordning oss inför natten och kröp ner i sängen. "Lou... I wondering one thing", sa hon fundersamt. "If you got that one thing?" log jag. "No... Maybe it is absurd but... Do you want to be dad?" Frågan kom plötsligt och jag blev förvånad över den. "Ofcourse I want. Why are you wondering?" Eleanor fortsatte att titta på mig. "When do want a child, Lou?" Jag fattade precis vad hon var ute efter. "Now", sa jag och flinade.

---

Ja ni människor. Vad tycker ni? Kommentera! :)

Felicias perspektiv
"Honey?" hörde jag James röst inne i från vardagsrummet. "Mm", mumlade jag till svar eftersom jag satt med min laptop och skypade med mina gamla vänner från mellanstadiet. "I have a surprise to you". Jag suckade. "Sorry, måste gå. Vi hörs", sa jag till mina vänner och gick ut i vardagsrummet. James fick ner mig på golvet och kittlade mig. Jag skrattade. Han gav mig en kyss och log sedan. "Was that the surprise?" undrade jag. "Nope. Sit down on the couch", sa han med en gest mot soffan. Jag slog mig ner. Han satte sig ner vid mitt piano och började spela och sjunga. "For the first, it was a wonderful cute thing to do. Second, I didn't know that you could play the piano. And third, you write amazing! The song was adorable". James ryckte på axlarna. "I were bored. Did you like it?" Jag nickade. "Yeah". Han log. "It is too you. You can use it as a single if you want". Jag nickade hastigt. Fantastiskt! "Thanks babe", sa jag och kysste honom.

Det hade gått ett halvår. Det var i slutet av Mars. Lou och Eleanor skulle snart på sin resa till Hawaii. Låten som James hade skrivit hade blivit populär - och nu skulle jag vara med i radio och prata om den och mitt liv. Jag satte upp mitt hår i en knut och satte på mig några sköna men snygga kläder. James var på sitt jobb. Han jobbade på ett cafe inne i stan. Han hade inte fått ett bättre jobb hitills. Det var fortfarande ganska kyligt ute, så jag klädde mig varmt. Jag hade tagit körkort i julas, så jag tog mig ut till min Volvo. Jag vred om startnyckeln och bilen började spinna. Jag backade ut bilen och körde ut. Det hade inte varit någon snö den här julen. Mest bara regn och slask. Inte alls kul. Jag, Julia och Sandra planerade att åka hem till Sverige i ungefär fem dagar medans Eleanor och Louis är på Hawaii. Vi hade inte varit hemma på jätte länge, och min mamma har knappt träffat James. Vi tänkte plocka med oss Harry, Zayn och James och bara umgås med våra familjer i några dagar. Jag saknade dem faktiskt. Mitt liv hade snurrat runt karriären, James och kompisarna. Jag svängde in på besöks parkeringen och gick in. En vakt visade mig rätt in i inspelningstudion. De hjälpte mig att få på mikrofon. De tre som vanligtvis pratade i radion hette Lucy, Connor och Josh. Connor sa något innan han presenterade mig. "Thanks for your welcome, Connor", sa jag artigt. "Your latest single, 'Behind The Stars', is amazing. The lyrics feels important, if you understand what I mean. Have you wrote it by your self?" sa Lucy. Jag skakade på huvudet. "My boyfriend wrote it", sa jag. Alla tre kollade på mig. "Is he a song writer?" frågade Josh. "No. He only wrote it for me". Det såg förvånade ut. "Think we have UK's next big songwriter. The song was really amazing. What is his name?" frågade Connor. "James Campbell. I actually didn't know that he was good at writing, but well, he was", sa jag med ett snett leende. "Really! It is a miracle that he isn't dicovered yet", sa Josh. Jag visste att James lyssnade i detta nu. Han satt troligen hemma och funderade på vad radiomännen sa. "How long have you two been a pair?" undrade Lucy. "Since I was sixteen or seventeen. I am 20 right now", sa jag. James visste till och med exakt vilket datum vi hade träffats, så jag skämdes lite. "He is the perfect boyfriend. Handsome, smart, cute and really romantic", fortsatte jag. "Sounds amazing. You are friend with the lads from One Direction too huh?" frågade Josh. "Yes, I am very close to them. My two best friends, Julia and Sandra are girlfriends to them", sa jag. "Were you a fan when you were younger? I was", sa Lucy. "We have heard it before, Lucy", sa Connor. Jag skrattade. "Yeah, absolutley. I was totally in love in Liam then. But right now am I only lucky because I am friend with them. I mean, it isn't many fans who are that". Josh skakade på huvudet. "No, not really. Tell us about X-Factor", sa han. "Well, it was a couple of years ago. I went on a audition in Stockholm, and I get through. It felt like I were on pink clouds, hah. And it went better and better. And suddenly, I won. And that got me through with my friends again, One Direction, and ofcourse James". Samtalet fortsatte i över en timme. Jag skulle bli överlycklig för James skull ifall han blev låtskrivare. För jag höll med världen. Han förtjänade att få ett jobb. Han förtjänade att upptäckas.

Eleanors perspektiv
"This is the day, Lou!" Jag hade varit entusiastik över den här resan länge. Hawaii i två veckor, bara jag och Louis lät så fantastiskt. "Im coming darling". Han kom ut från badrummet, nyduschad och omfamnade mig bakifrån. "You smell Louis", sa jag och vred på huvudet för att titta på honom. "Surprise", flinade han. Jag satte upp mitt hår i en lös knut. Vi skulle ändå åka flygplan i omkring 19 timmar. Louis var van att flyga, med bandet gjorde han det hela tiden. Då brukade de alltid tillbringa de många timmarna till att läsa fanfics. Jag hade också läst en del berättelser, bland annat på tumblr. Det var gulligt hur de föreställde sig att det verkligen skulle hända. Den veckan jag och Julia hade varit ensamma hade hon berättat för mig att hon också hade skrivit en novell när hon var yngre. Jag hade enkelt svarat att skillnaden mellan henne och alla andra fans var att hon faktiskt fått Harry på riktigt. Hon hade tittat på mig med en plågad min och svarat "But its over now". Louis tog min hand. "Time to go?" Jag nickade. Vi stod bara och kramade varandra länge. "I love you", sa jag enkelt. "I love you too darling. Come on". Vi stuvade in packningen i bilen och körde mot flygplatsen. Det kändes underbart att göra något så här på tu man hand. Det här var ju våran bröllopsresa, som hade kommit i efterskott. Vi hade egentligen tänkt att inte åka någonstans, innan vi fick den här presenten. Vi checkade in vårat bagage, gick igenom säkerhetskontrollen, kontrollerade våra pass och gick sedan in i planet. "To Hawaii and Honolulu!" sa Louis och la sin hand ovanpå min. "Yeah. To Hawaii and Honolulu", svarade jag.

---

Påminner er återigen att delta i karaktärstävlingen. Jag har fått fyra ansökningar, vilket gör att det inte riktigt blir en tävling, eftersom troligen kommer de fyra få rollen om inte fler ansöker. Tack på förhand! 

Julias perspektiv
Dagarna segade sig fram. Vi hade inget socialt umgänge förutom vi tolv. Inte för att jag brydde mig så mycket, jag trivdes. Sommaren hade gått fram, och Eleanor och Louis skulle gifta sig om några dagar. En snabb flashback från när jag var tolv dök upp i huvudet. Känslan jag hade när jag lyssnat på One Direction. Jag drog täcket om mig och såg att klockan var 5am. Men jag orkade inte somna om. Jag betraktade Harrys ansikte. För ett par år sedan hade det bara varit en dröm att ens få se hans ansikte i verkligheten. Nu var det normalt. Jag hade fått tre nya bästa tjejkompisar, Eleanor, Danielle och Jade. Och jag hade lärt känna fem fantastiska killar som jag aldrig la på luren till innan vi hade sagt "I love you", till varandra. Louis, Niall, Liam och Zayn. De var alltid där för mig. Det var helt omöjligt att släppa dem nu. Tänk om jag aldrig hade gått till den där signeringen den där dagen för sju år sedan. Ja, det är sju år sedan. Jag var tjugo nu. Det kändes konstigt. Jag hade kämpat för mina drömmar och de hade gått i uppfyllelse. Jag vände huvudet mot spegeln på min vänstra sida. En tjej med blont, rufsigt hår och nyvakna gröna ögon tittade på mig. Jag. Jag drog Harrys hand emot mig och la den i min. "Our hands are like made for each other", ekade min röst i mitt huvud. "We are made for each other", svarade Harrys röst i min hjärna. Det var den där sommaren när jag skulle fylla femton. Harry hade visat mig runt i London. Just den där konversationen hade varit uppe i London Eye. Vi hade hållt varandras händer för att jag hade tyckt att det var läskigt. När han hade sagt det där hade det inte ens varit tillsammans på något sätt. Sju år.

Louis perspektiv
"Harry, where are you?", sa min röst. Jag väntade oroligt på Harry. Vigseln skulle börja om bara några minuter. "Im on my way, in the car", sa han. Julia var redan här i alla fall. Hon och Danielle skulle vara Eleanors brudtärnor. Den ursprungliga trion. Fast inte riktigt. Julia hade kommit in i bilden mycket senare. Jag kollade om och om igen på klockan. Gästerna började komma in i salen. Eleanor, Julia och Danielle väntade där ute. "Harry, come on", mumlade jag. Jag var nervös. Det hade gått så fort... alltihop. X-Factor. One Direction. Världskända. Eleanor&Danielle. Bästa vänner. Julia. Sandra&Jade. Felicia&James. Zac. Bröllop. Det fanns så mycket. Dörrarna slås upp och Harry kommer inspringande. Jag ler mot honom och han besvarar det och ställer sig bredvid mig. "Thank god", sa han flåsande. Eleanor kommer in med sin pappa. Efter henne går Daisy och Phoebe, mina småsystrar, som numera är femton. Bakom dem går Julia och Danielle, hand i hand. Precis som en stora syster som måste ta hand om sin lilla syster. Jag kan inte slita ögonen från Eleanor. Min vackra Eleanor. Hennes bruna hår ligger perfekt och är lockat. Hon har en enkel sminkning med ser helt perfekt ut. Jag kom ihåg när jag först förälskat mig i henne. Hennes pappa lämnade av henne. Jag sträckte ut min hand och hon tog den. Jag log mot henne. När jag kysste henne i slutet av vigseln kändes det som första gången igen.
När vi skulle eskorteras till efterfesten åkte vi först limousine för att ta bröllopsbilder. Det blev mängder, men den jag gillade bäst var när jag och Eleanor stod med ansiktena så tätt ihop att vi nuddade varandras näsor, samtidigt som vi tittade varandra i ögonen och höll i varandras händer. En annan som jag gillade var när jag kysste hennes panna mitt i solnedgången.

När vi vaknade dagen därpå vid två tiden kände jag mig fullständigt lycklig på alla sätt och vis. "My beautiful little angel", viskade jag till henne. Hon kollade bara mig i ögonen samtidigt som våra fingrar flätades ihop. Vi ägnade dagen till att öppna bröllopspresenter. Från båda våra familjer hade vi gemensamt fått en två veckors semester till Hawaii i April nästa år. Eleanor kollade på mig efter att hon läst presentkortet. "Oh my god Louis. Everything are included. And we going to be on a paradise island!". Jag kramade om henne och pussade henne på pannan. Av Danielle, Liam, Niall och Jade som gemensam present mellan dem två fick vi våra två händer ingjutna i en platta. Det var verkligen en fin present. Av Felicia och James fick vi varsin t-shirt, där det på min var en bild på Eleanor och en text där det stod "My wife", och på Eleanors var det en bild på mig där det stod "My husband". Det skulle kunna vara vilken fan tröja som helst - men bilden var privat. Jag visste att Felicia hade tagit båda två alldeles själv och uppskattade dem jätte mycket. Vi fick även champagneglas med våra namn och vigseldatumet ingraverade. Vi skrattade åt den toppenbra presenten och hittade Sandras och Zayns bland högen av presenter. Det var en sten med våra namn innuti, och under var det ett presentkort på Paramount, den högklassiga resturangen i London. "When we buy a house are we going to have loads of stuffs to make our house intresting", sa jag och granskade stenen. "Its beautiful", sa Eleanor och tog den i handen. "And I look forward to our Paramount visit", flinade jag. "Me too", skrattade hon och kysste mig. "Its only Harry and Julias present left, of the 'twelve'", sa Eleanor. Jag nickade och började rota bland den fortfarande enorma högen. Vi drog av pappret och hittade ett album. Thinks we remember stod det på framsidan. Vi satte oss i soffan och öppnade första sidan. Det var massor av bilder från X-Factor och de första åren. Bilder på mig och Eleanor som Harry hade tagit. Sen kom en bild på bandet med Julia. Signeringen. Jag log när jag bläddrade igenom albumet. Massor av tokiga minnen. Det var blandat med privata och officiella bilder. Eleanor började skratta när bilden på henne och Julia när de sprang i regnet för att gömma sig för papparazzis dök upp. "We had so fun that week", log hon. Vi båda älskade albumet - de kunde inte ha gjort något mer personligt.

---

Hoppas ni gillade delen! Två bröllop av sex stycken är avklarade. Just nu har jag ingen inspiration till draman, bara till min kommande novell haha. Är lite känslig när det gäller draman mellan Eleanor&Louis och Danielle&Liam, eftersom jag älskar dem som par så himla mycket haha. Förslag uppskattas i alla fall!

En jätte bra novell som jag precis börjat läsa. Rekommenderar den starkt! :)

www.onedplanet.blogg.se

Svar till Ida och alla er andra är att NEJ, det är inte försent att skicka in en ansökan än! Tävlingen är inte slut förens den här novellen är klar. Kramar xx

Jades perspektiv
"No more secrets. We all are best friends, we can tell everything to each other!" sa Liam entusiastiskt. Jag kände mig mindre glad över det här. "Why so keen?" log Harry mot Liam. Exakt, han snodde min mening. "I hate when we have secrets. No one of us known that Sandra and Zayn have fought in over two months", svarade han enkelt. Jag tittade ner. "So wait, no more secrets?" sa Louis. "Exactly. No. More. Secrets. At all. If any of you have a secret, tell us now". Jag kände hur Niall tittade på mig. Min hand sökte sig till hans. Han blick undrade om jag ville berätta. Det ville jag inte. Han menade väl inte sådana här hemligheter? Troligen. "Alright. We are engaged too. We did it last month. It was just to much to everyone. That the reason why we didn't tell anyone", sa Louis allvarligt. Vi alla satt hemma hos Zayn och Sandra. Liam såg förvånad ut. "Okay... wedding soon or?" sa han. "Yeah. In September", sa Eleanor. Jag orkade snart inte ta in fler nyheter. Det var en av få nackdelar med det här gänget. Hela tiden hände det saker. Det kunde inte gå en minut utan att det hade hänt något. Men de elva människorna framför mig litade jag 100% på. Så varför berättade jag inte om Janet? Därför att då skulle all uppmärksamhet riktas mot mig. Jag skulle bli en huvudperson som alla gick runt och sa "Oh, I feel so sad for your sake". Jag struntade i det och log för att dölja hur kluven jag var. Klockan var åtta på kvällen. Det var den 3 Maj. "I want some time alone with Sandra. We have worked since February, when... yeah you know". Vi alla fattade vad han menade. Ingen av oss ville prata om våra olika bråk. Jag minns mitt och Nialls. Fast han hade varit påverkad då. Den där händelsen hade fört med sig ett antal bra saker också. Som att han aldrig hade druckit igen efter det. "Have fun", sa Julia och log mot Sandra och Zayn. 

Zayns perspektiv
"Where are we going?" undrade Sandra. "You'll see", log jag. Jag tog hennes hand. Vi gick i ungefär en kvart. "Here it is", sa jag och gick igenom plåtdörren. Sandra tittade sig undrande omkring. Jag drog med henne upp för alla trappor. "Alright, close your eyes", sa jag. Jag väntade tills jag såg att hennes ögon var riktigt stängda innan jag öppnade dörren och ledde ut henne. "Open your eyes", sa jag. Hon öppnade och tittade ut över London. "Oh my god Zayn. This is fantastic!", utbrast hon och släppte min hand. Hon gick runt uppe på taket. Hon skrattade. Jag log mot hennes reaktion och drog henne intill mig. "Do you like it?" undrade jag. "Love it", fnissade hon och kysste mig. Vi satte oss ner på de varma takpannorna. "Stawberrys and champagne. Does it sounds well, my lady?" Hon skrattade. Jag såg på henne att hon var glad. "Sounds very well", sa hon. Jag plockade upp jordgubbarna och hällde de i en skål. Sen plockade jag fram två champange glas och hällde upp den iskalla drycken. "Cheers!", sa vi i mun på varandra och drack en klunk. Det började skymma utomhus. Sandra låg i mitt knä. Vi pratade om våran framtid. Fantiserade om allt som skulle kunna hända om några år. "Zayn... are you sure that you want spend your whole life with me?" frågade hon. Jag lekte med hennes lockar. "100% sure. You are not just one of my ordinary "girlfriends". You are Sandra. The only girl in world for Zayn Malik. Are you sure?" Hon fnissade. "I've been sure since I was twelve. Count me in". Jag lutade mig ner för att kyssa henne. "Look how beautiful the moon is", sa Sandra drömskt. Jag kollade ut över London där vi satt på taket. Månen var vacker. "But far away from how beautiful you are", sa jag. Hon satte sig upp och tog mitt ansikte i sina händer. "I love you Zayn", sa hon. Jag log. "I love you too". Vi kysste varandra länge.

Liams perspektiv
"Dani?" undrade jag direkt när vi kommit innanför dörren. "Yes?" sa hon med ett leende. Hon bar Zac på axeln. Hennes lockiga hår var uppsatt i en bulle mitt uppe på huvudet. Vackra Danielle. "Cuddle?" undrade jag försiktigt. Hon skrattade. "With Disney movies? Its a classic", sa hon. "Yeah. Think Zac like it too", sa jag. "Until he fall asleep. It sounds great. Or what do you think honey?" sa hon och pussade Zac på kinden. Det fick mig att gå och pussa på Danielle och Zac på kinden. "My cuties", sa jag. Jag plockade fram en hög med disneyfilmer. Det var typiskt mig och Danielle. "Point to those you want to see honey", sa jag. "This one, this one... and this one", sa Zac och pekade på Toy Story, Pinocchio och Robin Hood. Jag och Danielle tittade på varandra. Verkligen klassiker. "Okay". Vi kröp ihop i soffan, alla tre nära varandra. Zac var faschinerad över alla tre filmer... men somnade trots det när det var en halvtimme kvar av sista filmen, Robin Hood. Vi lät honom sova i mitt knä. Danielle tog min hand. "You are a wonderful husband and a wonderful dad, do you know that?" frågade hon. Jag log mot henne. "You are a amazing spouse and a fantastic mum. I love you so much Danielle". Hon tog min hand. "I love you Liam".

---

Massor "i love you" i den här grejen. Kommer nog bli mest "gullegull" resten av den här novellen. Sen kommer den nya med massor av drama. Är det okej för er då med mest kärlek och ja ni vet? Tack för att ni läser! ♥