Harrys perspektiv
"Wish me luck", sa jag och log mot Abigail. Hon hade övertalat mig att söka till X-Factor. "This is something you never going to regret. And when you get famous Harry, don't forget me". Hon drog av sig en kedja som hon alltid hade på sig. "This always bring me luck. Its better if you have it". Det var en kedja med en silverplatta som det stod BELIEVE in your self and magic will happen. "I got it when I was born. Haven't take it off since that". Jag log mot henne och gav henne en stor kram. Vi hade blivit bästa vänner under året som passerat. Det fanns ingen som förstod mig så bra som hon. "You going to be awesome honey", sa min mamma Anne. "Bye darling, see you soon again", sa hon och gav Abigail en kram. "Bye Abi", sa jag och gav henne yttligare en kram.
Jag satt och väntade nervöst på att de skulle säga åt mig att komma in. När jag ropades in på scenen så sa jag "Hello", enkelt. Simon tittade på mig och log. "Hello, nice to meet you, whats your name?" frågade han. Jag drog ett djupt andetag. "Ehm, I am Harry Styles", sa jag. Publiken började jubla samtidigt som Simon började: "Okay Harry, how old are you?" Jag tittade runt i publikhavet. "I am sixteen", svarade jag enkelt. "And what do you going to sing?" fortsatte han. Det kändes som om jag höll mikrofonen lite för nära munnen när jag svarade: "I do Isn't She Lovely by Stevie Wonder", sa jag. Pubiken jublade, åter igen. Simon log. "Okay, good luck", och jag började sjunga. När jag var klar bugade jag mig, nervös av vilken sorts respons jag skulle få. När jag förstod att jag hade gått vidare, kunde jag inte beskriva den enorma glädjen innuti mig. Louis hade sagt nej, visst, men ett jag från både Simon och Nicole: Det var med en vad jag vågat vänta mig. När jag mötte min familj tog jag Abigails halsband i handen och kramade det. "Thank you", viskade jag tyst och log stort.

Nialls perspektiv
"Whats your name?" frågade Louis. Där stod jag på scenen i Dublin, framför juryn inklusive Katy Perry. "Niall", svarade jag. "Niall what?" frågade Louis. "Horan", sa jag, och skämdes lite över att jag hade glömt det. Jag, Niall James Horan, var född den 13 September, bor i Mullingar som ligger på Irland, och är 17 år gammal. Jag började sjunga So Sick, låten jag skulle auditionera med, av Ne-Yo. När Louis sa att folk absolut skulle gilla mig så blev jag varm inombords. Trodde han verkligen det? Jag log. När Cheryl sa Nej så sjönk mitt hopp. Två ja, och Katys röst återstod. "Of course, your in", sa hon. Och jag började skrika av glädje, tillsammans med publiken.

Zayns perspektiv
"My name is Zayn", sa jag när de hade frågat efter mitt namn. "Zayn", sa Simon med en konstaterande röst, "What are you going to sing?" Jag tittade nervöst på juryn. "Mario - Let me love you", svarade jag. Publiken jublande. Jag började sjunga, men det knöt sig i magen när Simon helt plötsligt höll upp handen i luften, vilket betydde 'stopp'. "Louis?" började Simon. "Yes", sa han och log mot mig. "Nicole?" Ännu ett ja. Simon betraktade mig. "I'm going to say yes". Publiken jublade och jag log och lämnade scenen.

Louis perspektiv
Louis, jurymedlemmen med samma namn som jag, frågade "Whats your name?" Jag log stort och svarade; "Louis Tomlinson". Sen började jag sjunga, och log precis hela låten. Jag sjöng Hey There Delilah av Plain White T's, och log mig igenom hela låten. När jag var klar hörde jag publikens jubel och pustade ut. "Louis?" sa Simon. "I'm saying yes!" sa han. "I'm saying yes too", sa Nicole. Simon log och la ner pappret han hade i handet. "You've got three yes", sa han. Jag log stort och knöt ihop knytnävarna och gjorde en tacksam gest. "Thank you so much", sa jag innan jag lämnade scenen.

Liams perspektiv
Jennifer trodde på mig. Och det var det viktigaste, intalade jag mig själv när jag gick ut på scenen. Simon höjde handen i en hälsande gest. "Liam!" sa han och log. Förra gången hade jag tagit mig till domarnas hus - inte längre än så. Min Simon hade bett mig att komma tillbaka om några år, och ja, här var jag. "How are you?" frågade han. "Hi you too, I'm alright, nice to see you, its been a long time", sa jag och log. Simon skrattade. "Two years, yeah", sa han. Jag nickade. "Two years, two years yeah", upprepade jag. Louis frågade mig lite om förra gången jag hade varit med innan Simon frågade vad jag skulle sjunga. "I'm going to sing Cry Me A River", sa jag och började förbereda mig. Alla fyra i juryn betraktade mig. Jag sjöng så självsäkert jag bara kunde. Innan jag ens hunnit avsluta låten ordentligt började publiken jubla och skrika. Simon och Nathalie ställde sig upp tillsammans med publiken. "You definitely got it. What ever it is, you got it", sa Nicole. "Thank you", log jag. "And I thought your voice was really really powerful". Jag förmådde inte att göra något annat än att le. "Thank you so much", sa jag. "That was really impressive", sa Nathalie. "Simon!" utbrast Louis med ett leende. "Yeah?" undrade Simon. "This is the guy you didn't put through!", fortsatte Louis. Simon tittade allvarligt från Louis till mig och sa: "He wasn't ready when he came to my house two years ago, but I said to him then, 'Come back, two years time, and you will be a diffrent person', and I got it right!", sa han nu, med ett triumferande leende. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men det var så fantastiskt alltihop. "Now we going to vote", sa Louis med ett strålande leende. "I am going to say yes", sa Louis med en övertydlig röst. Jag log bara stort och sa "Thank you so much". "Nathalie?" frågade Simon. "Yes for me", sa hon med en nick. Min blick vandrade mot Nicole. "Yes for me definitely, yes", sa hon och log. Alla tittade mot Simon och Louis sa: "Simon, yes or no?" Simons huvud vilade på hans vänstra hand och log när han sa: "Amazing talent, you were absolutely incredible. One massive, fat, all mighty yes". Jag halvt satte mig ner på scenen av glädje. "Thank you so much", sa jag när jag ställt mig upp igen. Simon gjorde båda tummarna upp mot mig. När jag gick ut igen bakom scenen tänkte jag hur otroligt stolt Jennifer måste vara.

---

Repris på killarnas audition i helhet, vad säger ni om det va? Haha, det kanske var tråkig del, men jag tycker att det är oerhört viktigt. KOMMENTERA!