Felicias perspektiv
"You can't cry forever, it was just an old friend Felicia! You have work to do!" sa min manager högt. Jag var rödgråten. Jag hade ingen aning om hur Sandra kände, ingen aning om hur Julia kände. Jag kände mig tom. Jag antog att de flesta tyckte att vi överreagerade om Martinas död. Men de visste inte. De visste ingenting. Det kändes så korkat att inte ens ha sagt hejdå. Sista gången jag såg henne var när jag vann X-Factor. Hon hade kramat om mig och sagt att jag ägde världen. Den kramen var det sista. Jag hade varit sexton då. Jag hade alltså inte sett henne på tre år. Sen var det försent. Jag kunde tänka mig vilket kaos det var hemma i London. Jag hade bara försvunnit ner igenom marken när Martinas mamma ringt och berättat. Jag kunde bara föreställa mig hur Julia hade reagerat. "Shut up, let me be!" fräste jag som svar åt min manager, som hette Annie. Nu blängde hon surt på mig. "A famous person must do her job! You been kicked, Felicia! Listen, I know you are sad and I understand you. But there is nothing you can do so she could come back to earth again. Life your life instead". Jag tänkte på Annies ord och satte mig i min louge. "Or cry home with James, just not here", sa hon. Jag vände på stolen jag satt i och kollade bitskt in i hennes ögon. "All right, you win", sa jag. Annie log brett mot mig. Jag valde att inte återgälda leendet. Jag var både arg och ledsen och såg ingen anledning att le. "Sunshine", sa hon med ett stort brett leende på sina illröda läppar. Hon matchade ögonskuggan med min outfit för kvällen. Jag gav henne en åskmolnsblick. "All right" sa hon och höll gestikulerande upp båda händerna i luften. Jag kunde inte låta bli att le nu. "You are in New York, darling. Chill out and have some fun instead of crying". Ett blekt leende sattes på min läppar. Sminkningen var klar såg jag. Det syntes inte ett spår av mina rödflammiga kinder från gråten innan. Bara ett stort leende och ett vackert ansikte.

Eleanors perspektiv
Jag visste inte vad jag skulle göra med Julia. Det var kväll, och vi hade nyss kommit tillbaka till lägenheten. Jag hade bokstavligen tvingat henne att bo med mig och Louis. De behövde hon. Jag visste att Louis gjorde henne glad. Att jag gjorde henne glad. Hon hade krypigt ihop i soffan. Jag satte på två koppar te. "Want to talk to someone? Lou? Niall? Liam? Zayn? Sandra? Jade? Not even Danielle?" undrade jag, men vid varje namn jag sa skakade hon bara på huvudet. "I want to talk to you El. You feel safe. But I understand if you don't want to hear at me... im guess im quite annoyning. Sorry for that". Hon tittade beklagande på mig. Jag kunde inte låta bli att krama om henne. "Its okay. It was actually I who asked you to come. Im glad that you are here now. I want to be there for my little sister". Vi hade hållit på sådär ganska länge, jag och Danielle. Kallat Julia för våran lilla syster. Jag såg att hon log åt smeknamnet. Jag log tillbaka och hämtade kopparna med te. Vi pratade om allting, som vanligt. Jag ville lära henne vad livet innebar. Efter ett tag log hon blekt. "You know... Harry always said that he wanted a girlfriend who was younger than him", började hon, men jag avbröt henne: "That doesn't went so well in the beginning... thinking of Caroline, for exemple", muttrade jag. Hon granskade mig för ett ögonblick och började skratta. "Its actually true..." fnissade hon. "Anyway, he wanted to learn her about what life was about - and he actually did. We wasn't a ordinary pair, we were... friends, too". Hon såg sammanbiten ut. Det fanns inte ett spår av skrattet som nyss hade uppstått.

Harrys perspektiv
"Do you want to know how tired I am on you? Seriousley, I love you Harry, but its your fault that you did it! She didn't broke up with you, you broke up with her" Louis skrek åt mig. Jag ryggade tillbaka. "It was her fault too! Her stupid friend died and Gemma is on her way to die! Isn't it obivous that I care a bit more about Gemma than Martina or what her name now was?" Louis tryckte ner mina axlar så att jag satte mig i sängen på vårat hotellrum. "Listen to me Harry. I understand that you are sad. But try to understand her too", sa han och klappade mig på axeln. Jag stirrade uppgivet upp på honom. "I can't. I mean, that girl was just a friend of her. Nothing more. Gemma is actually my sister!" Louis vände sig om från mig och tittade ut igenom fönstret från våran gigantiska hotell-lägenhet i Sydney. "That friend was special for her. You didn't understand in the beginning neither, Harry. The only thing she did was crying. You didn't know what you should have done. Maybe she overreacted a bit, but you can't blame her. You don't know if this Martina girl meant something special to her. You didn't know". Han vände sig om och kollade på mig igen. "I don't care. It doesn't working", sa jag och la huvudet i händerna. Louis gav mig en björnkram. "You care. I know that you love her. And more important for the moment, I actually know that she love you too", sa Louis. Jag vände mig om mot honom. "Try to talk to her", sa han spontant. Jag skakade på huvudet. "Not now. When we come home. I think its best for both of us to be alone for a while", svarade jag och gnuggade mig i ögonen. Han log blekt. "She ain't alone. She will live with me and Eleanor. Shes with her right now, actually". Jag stirrade bara på honom.

Julias perspektiv
Jag vaknade upp i ett stort rum i en dubbelsäng. Det var inte mitt och Harrys sovrum. Det var Louis och Eleanors. Jag kollade i sängen bredvid mig. Ingen där. Plötsligt mindes jag allt från igår. Harry hade gjort slut med mig. Eller, tagit en paus, men det var väl samma sak. Eleanor hade tröstat mig, och erbjudigt mig Louis säng istället för soffan. Där skulle jag nu sova den kommande veckan tills min nallebjörn till bästa vän kom hem. Jag ställde mig upp och gick med hasande steg fram till spegeln. Mitt hår var alldeles för rufsig och jag såg ut som jag hade varit död i ett par timmar. Jag fattade inte vad Harry såg i mitt utseende över huvud taget. Jag var inte vacker. Det kanske var därför det hade gått som det gick. Igår kväll hade jag skickat iväg ett sms till mina föräldrar och min syster, vilket båda hade lämnat ett svar på. Min syrra, som numera var femton, hade svarat Umgås med dina vänner och ha kul. Tänk inte på honom. medans mina föräldrar hade svarat Det kommer att bli bra igen. Ni är gjorda för varandra, hjärtat. Prata ordentligt med Sandra, Eleanor, Danielle, Jade och Felicia. Det fanns inget som kunde bli bra igen. Anledningen till min stora sorg över Martina var att jag hade gjort något så fruktansvärt elakt som vänner inte gjorde. Men då hade det bara varit för hennes eget bästa, trodde jag i alla fall. Felicia och Sandra hade varit med mig den dagen jag gick till både rektorn, skolpsykologen samt skolsköterskan och berättade att hon blev misshandlad, dåligt skött samt att hon blev mobbad. Socialen hade kontaktat Martinas föräldrar och pappan hade blivit så vansinnig att han hade slått henne blå och röd. Jag kom ihåg när hon ringde mig och sa "Någon har skvallrat på mig. Någon av er tre. Jag är blå, röd och gul nu. Jag som litade på er! Säg vem det var, för jag vill inte försumma någon som inte har gjort något" Jag hade brustit i gråt, precis som nu. "Det var jag", hade jag sagt. Efter det hade hon aldrig mer pratat med mig. Aldrig någonsin. Sen flydde jag till London, om man nu kan kalla det fly. Och anledningen till att jag blev så ledsen över hennes död var att hon var en sån bra vän. Och jag hade skvallrat på henne så att hennes föräldrar skulle plåga henne så mycket att hon tillslut skulle bestämma sig för självmord. Det var... hemskt. Hon hade bara pratat med Felicia och Sandra sista tiden. Mig hade hon nonchalerat. Jag bad ett tyst förlåt till gud innan jag gick in i duschen. Efter det flätade jag mitt hår i två tjocka flätor och satte på mig en mjukisdress och gick ut i Louis och Eleanors vackra kök. "What are you doing here?" frågade jag med ett stort leende när jag ser både Danielle, Sandra, Jade och lille Zac i köket tillsammans med Eleanor. "A bird whisperd in my ear that we girls going to have a big shoppingday!" utbrast Jade förtjust. "Well... you probably wonder why I live with Eleanor, and I can explain..." började jag, men Danielle avbröt mig. "Honey, we know everything. Eleanor saw how hard you took to explain yesterday so she decided to tell us exactly when we came". Jag nickade och försökte le lite. De kramade alla om mig. Sandra viskade tyst: "Jag är här för dig vad som än händer" i mitt öra. Jag log mot henne. Jag fixade i ordning mig lite. Om nu "fixa i ordning" var att dra upp huvan på mjukisdressen, byta om till ett par jeans och sätta på sig ett par solglasögon som täckte hela ögonen så att man skulle slippa sminket. Jag hade ingen lust. Och mina fans och alla directioners fick tycka vad de ville, jag skulle vägra bry mig. När vi satt i Eleanors bil och sjöng med i massa nya radiohits så kändes det ändå bra. Vad skulle man deppa över en kille som tydligen ens inte ville ha en när man kunde ha mysigt med sina vänner?
-----------------------------
Lång del, förlåt. Men jag har ju varit borta i en vecka nu så ni förtjänade det. Kommentera! :D