"So where do you live?" frågade Louis mig. Ärligt talat hade jag ingen aning. Det var mörkt på gatorna i London och det var Britney som brukade hålla koll på exakt vad vi skulle åka. Jag visste inte ens vad hotellet hette. "Uhm... I think its there...", började jag osäkert, "or maybe there", fortsattte jag och pekade rakt fram. Louis skrattade. Jag rodnade. "You don't know huh?" frågade han. Jag skakade på huvudet. "But I can call my friends, I just have to find my phone...", sa jag och började leta i mina fickor. Jag hittade inget. Var sjutton hade min mobil tagit vägen? Den dyra iPhonen jag hade sparat till så länge... borta. Fan också. "I think my phone is gone, maybe it fell out of my pocket when I took Jennifers phone", sa jag. Den här situationen blev pinsammare för varje minut. "Can I borrow your phone? I'm not hundred procent sure of the number to then, but I can try. There is nothing else to do". Louis skakade på huvudet. "Follow me home. It will be easier tomorrow then. No screaming fans after me outside your hotel". Louis svängde tvärt. Mitt hjärta började dunka snabbare. "Okay", sa jag tyst. "Nervous?" frågade han. Jag log snett. "You know, I'm not nervous at all, even if I will sleep in my idols house, no, not at all", sa jag. "Harry is kind. He will like that a cute girl like you is in his house". I den sekunden tittade han rakt in i mina ögon, och hela mitt ansikte blev rött. "Thanks", sa jag generat. Han skrattade igen. Vi svängde in på gatan. Så det var här de bodde, tänkte jag och log. Louis låste upp hans och Harrys lägenhet. Vi gick in. Min första syn var Harry i kalsonger. Mysigt. Jag tittade bort. "Woooow, Lou, I didn't know you would get a date with you home... I just going and put on some pants", sa han och försvann. "Are you hungry?" frågade Louis. Klockan var omkring halv två på natten, men jag var hungrig. Jag nickade. "It isn't often we got food home, but I will take a look in the fridge. Otherwise, I go down to Niall and fetches for you", sa han och log. Inte ens i mina vildaste drömmar hade jag tänkt att Louis var så här... hur ska jag uttrycka mig, omtänksam, snäll, beskyddande? Uppenbarligen hittade Louis inget ätbart i kylskåpet, för han gick ut. "Im back in a few minutes. Sit down", sa han och nickade mot soffan. Jag satte mig i soffan. Jag frös, och hade fortfarande på mig jackan och mössan. Jag tog av mig mössan. "So, whats your name? Jennifer?" frågade Harry. Han satte sig bredvid mig. Han hade satt på sig pyjamas. "No, I'm Elena. It was I who called Liam", sa jag. Harry nickade. "Liam is with Jennifer on the hospital, so he won't be with you on the signing tomorrow", sa jag. "Sounds like Liam have a secret crush", sa Harry och log mot mig. Jag log tillbaka. "I don't know. I heard him sing for her, and then I fell asleep". Harry kollade på min jacka. "Are you cold?" frågade han. "A bit", sa jag. Han reste sig upp och försvann in i sitt sovrum igen. Han kom tillbaka med sitt täcke. "Me too". Han bredde över täcket över oss båda. Louis kom in igen. Han såg road ut. "Niall got mad because I woke him up. But I got some chocholate bars for you, and a sandwich", sa Louis. Han satte sig under täcket han med och under tystnad åt vi av chokladen, och jag åt min macka. "Harry, Elena will take Harrys place on the signing", sa Louis efter ett tag. "Okay... why?" undrade Harry. "Liams gift to her because she saved Jennifers life", svarade jag. "Are you a directioner?" frågade Harry förvånat. Jag nickade. "Yeah", sa jag och log. "Wow, I didn't thought so. You were so calm", sa han. Jag skrattade. "I was so shocked before, and now I actually don't think about it. "Good", sa Harry och log. Killarna bäddade till mig på soffan och jag kröp ner mellan de rena lakanen. Jag kunde fortfarande inte fatta att jag låg på Harry och Louis soffa. Jag skulle förmodligen fangirlat bara igår, men det kändes så... neutralt.

 

Jag vaknade av att några doktorer pratade. "Good morning", sa en manlig doktor och log. "When will I get out?" frågade jag. "About two days. You need to rest. Everything is fine, but you have to eat medicine for a couple of months", svarade han. Jag nickade. "Where is Liam?" undrade jag. Liam ställde sig bredvid sängen. "Hi, Jen", sa han. "Is that my new nickname?" frågade jag och log. Han nickade. "I'm so glad I gave you my number after I helpt you with your math homeworks", sa han. "Me too. Where is the girl who saved me? I want to thank her", sa jag. "She left with Louis. Her name is Elena, and she told me to wish you luck", sa jag. Jag kunde inte låta bli att le lite. Jag vet inte om jag hade trott på det förut, men jag trodde på det nu. Kärlek vid första ögonkastet. Jag hade inte kunnat låta bli att älska att Liam hade hjälpt mig den där första gången, då jag åkte in med min longboard i lycktstolpen. Jag ville verkligen lära känna honom bättre, men det skulle bli svårt. Jag bodde ju i Wolverhampton, medans Liam numera bodde här i London. Samt var med i ett pojkband som skulle slå stort i världen inom kort. Troligen. Alla såg ju bra ut i bandet, alla sjöng bra, de var sig själva. Det var precis det som tonårstjejer fastnade för. Nog hade jag följt X-Factor, bara för att se hur det gick för Liam. Jag hade sett alla deras videodiarys, och garvat, samt saknat Liam. Thats it. Jag gillade honom, jag kunde inte ljuga. Men kär var jag däremot inte, men kanske kunde jag bli... "You look cute when you thinking", sa Liam. Jag flinade. Han log tillbaka. Det lilla leendet jag inte kunde motstå.

 

Jag skämdes. Rejält. Jag hade träffat June igår. Hon hade berättat. Hur Niall hade kysst henne. Hur sårad han var. Och hur förvirrad hon var över sina känslor. Hon visste inte om hon älskade sin expojkvän, eller Niall. I slutet av kvällen hade vi kysst varandra. Länge. Inte en vänskaplig kyss. En riktig. Och jag skämdes. Niall dyrkade henne. Jag hade kysst henne. Ibland undrade jag vad jag tänkte med. Det var fullt med fans på signeringen. Alla ville veta vem Elena var och varför Liam var borta. Jag log mot alla fans som jag signerade åt när jag kände Niall stelna till bredvid mig. Jag kollade upp. Fuck my life. Bokstavligen. Framför oss stod nu June. Hon gav en helt normal kram till både Niall, Louis och Zayn. Louis och Zayn verkade jätte glada att se henne. Hon hälsade på Elena och log stort mot henne. Sen tittade hon varmt på mig, lutade sig fram, la armarna om mig och gav mig en kyss. Jag kunde bara känna Nialls blick brännande emot mig, och bara höra tystnaden som uppstod från fanskaran. Ett enda ord upprepade sig i min hjärna. Varför?

---

Dadadadaaaam, dadadaddaaaaam. Hej på er igen, här får ni delen. Mitt internet krånglar, och funkar inte, så jag har synkat datorn med min iphone. Ska försöka att skriva en massa delar de kommande dagarna, eftersom jag sen ska bort igen. Min familj åker typ bort hela tiden på loven. Men vad tror ni kommer hända? Och tror ni att June och Harry får känslor för varandra? KOMMENTERA!

btw, from nowhere går det inte att fixa storleken på bilderna. förlåt för det, ska fixa det till nästa inlägg!