Its Gotta Be You - Del 29
Det här är näst sista delen i dramat. Sen kommer den fortsätta. Lol.
Julias perspektiv
Jag hörde hur det smällde i dörren. Jag och Eleanor utbytte blickar. "Lou" viskade jag förhoppningsfullt. In kom Niall, Liam, Louis och Zayn. De log mot mig. Jag omfamnade först Liam. Han klappade mig på ryggen. Jag log tappert mot honom. Zayn lyfte upp mig på sin rygg. Bland alla tårar började jag skratta. Han lyfte ner mig och jag gick fram till Niall. Han smekte mig på kinden och gav mig en sådan där mysig kram man bara kunde få av Niall. "We just wanted to say hi", förklarade Liam och vinkade med ena handen som en gest att de skulle gå igen. Louis gjorde ett tecken mot Eleanor att gå ut ur rummet. Jag granskade honom. När Eleanor var borta kramade vi varandra länge. "I've missed you so much" sa han och klappade mitt hår. Han lyfte upp mig på en av köksbänkarna. Jag fortsatte att titta på honom. "Louis... Is it true that... Ha-r-ry never want to see me again?" stammade jag fram. Louis tittade på mig och strök min lugg bakom örat. "No", sa han tyst. Jag tittade undrande på honom. "How are you Louis?" Han log svagt. "Im fine. It isn't fun when two of my best friends who were one of the cutes pairs in the whole UK broke up because of that no one of them could handle their heartache. No offense to you, no offense to Harry, but both of you are crazy. You had everything, and just leaved each other. I really hope for your sake, because I know that you take very hard on this, that everything will be all right soon. Im happy that you are here". Jag lät Louis alla ord sjunka in. Jag lutade mig mot hans bröst. "You know... you and Eleanor are so kind. You are like my older brother, and she is like my older sister. You are always there for me... and it feels like Im just sitting and crying". Han skrattade. "It doesn't matter. If you feel happy and safe here, is it obviously that you can live with us". Jag log. "You are the best people in this damn world. You are my everything". Han lyfte ner mig från bänken. Eleanor kom in igen. "How are you guys? You look like someone just been murded". Vi skrattade och möttes i en gruppkram. "Thank you", viskade jag.
Harrys perspektiv
Varför hade jag sagt sådär i intervjun? För att Julia skulle bli ännu ledsnare? På bilden med Eleanor såg hon inte så ledsen ut precis. Direkt när jag hade kommit hem hade jag sprungit runt i lägenheten och letat efter saker som hade tillhört henne. Det enda jag hittat var min stora tröja som jag hade lånat henne för någon månad sedan, innan jag hade fått reda på att Gemma låg på sjukhus. Den luktade hennes schampo, hennes parfym och hennes duschcréme. Jag tänkte på Gemma. Hur mådde hon? Om jag skulle vara ärlig hade jag inte ägnat en enda tanke till henne på hela den här månaden, utan bara på Julia. Och det var tack vare Gemma och Julias kompis som hade tagit självmord, Martina, som vi kommit ifrån varandra från början. Det smärtade mig att min syster låg i koma, att min allra bästa vän skällde på mig, men framför allt att den människan jag älskade var oerhört ledsen och sårad. Men hon hade ju gått med på det, eller? Jag vågade inte ta kontakt med henne personligen... Louis var som ett sändebud emellan oss. Eleanor hade ringt till Louis varenda kväll när Julia hade somnat och berättat hur hon mådde, vilket Louis hade vidarebefodrat till mig. Det hade gått sex veckor sedan vi hade brutit upp. Sex veckor utan att få in hennes doft. Sex veckor utan att få ha henne i mina armar. Sex veckor utan hennes läppar. Sex veckor utan hennes röst. Hon verkade börja bli lycklig. Hon hade det bra. Jag hade det inte bra. Jag ångrade så mycket. Jag kände mig bara ensam och övergiven. Det var inte bara hennes fel. Det var inte heller bara mitt fel. Vi borde tagit hand om varandra. Stöttat varandra i sorgen. Istället hade vi dragits isär som två magneter som inte attraherade varandra. Det började skymna ute. Jag kollade på klockan. 8.36pm. Jag kunde inte ringa och göra något med någon av de som jag räknade som mina bästa vänner. Inte Louis. Inte Niall. Inte Zayn. Inte Liam. Inte Sandra. Inte Danielle. Inte Jade. Inte Eleanor. Anledningen var min kära flickvän. Hon fyllde 19 år idag. Det var obegripligt att jag inte hade ringt och sagt grattis ens. Det skulle varit våran 4 års dag i dag. 4 år som par, 6 år som vänner. Nu var allt utsuddat. Det fanns inget av den glädjen och lyckan. Visst hade det hänt saker tidigare under dessa år, men det här var stort. Näst intill enormt.
5 månader senare, Harrys perspektiv
Jag ville göra något speciellt för henne. För nu stod jag seriöst inte ut längre. Under de gångna månaderna hade jag försökt hitta en ny tjej. Julia hade haft det fantastiskt, enligt Louis. Hon och resten av de i vårat gäng hade umgåtts i princip hela tiden och vi hade haft ovanligt lite jobb. Dock skulle vi nu om en vecka ha en konsert. Plötsligt fick jag en idé. Jag satt och flinade för mig själv.
Felicias perspektiv
"Can you take my bags?" frågade jag James. Jag hade extremt ont i axeln av att ha behövt gå runt och konka på massor av väskor. Gentleman som han var, tog han väskorna. Sandra och Zayn skulle hämta upp oss. Jag kollade runt. "Hey!" utbrast Sandra som kom springande emot oss. "Hi, I've missed you two", sa jag och kramade om både henne och Zayn. "Where is Julia?" undrade James. Zayn och Sandra utbytte blickar och skruvade lite på sig. "It is one thing we don't have telled you guys yet" sa Zayn. Jag log. "Okay", svarade jag bara enkelt. "Regarding Julia... They haven't talk since July", sa Sandra. "WHY HAVEN'T ANYONE TELLED ME?" utbrast jag. "Come on, lets go to the car", sa James och började putta lite på oss. "This is bizarré. Why?" Sandra suckade. "We all wondering. Please can we talk about something else instead? We have talked about Julia and Harry so much this months. No offense to anyone, but is beginning tiring". Jag log. "Ofcourse. How are you?" Sandra log. "Im doing fine. Yourself?" Vi hade vant oss att alltid prata engelska och gjorde det till och med när vi förstod varandra på svenska. Båda två hade fått till en snygg brittisk accent. Fast jag hade en liten touch av amrikanska i mitt språk, eftersom jag hade tillbringat en tid där nu. "Fantastic. It was so fun... people actually like me, exactly as you and Julia said!" sa jag. Jag sken som en sol. Vi kom fram till killarnas lägenheter. Jag sa hej till allihopa och tänkte även gå till Harry. Men han kom utspringande i trapphuset. "Felicia! You are back, fun to see you! Uhm, can I talk to you for a while?" Jag kollade på Sandra och hon nickade. "See you later" formade jag med läpparna till resten av killarna tillsammas med deras flickvänner som bara stod och stirrade på Harry. "Why stared everyone on you?" undrade jag. "Haven't show me since I and Julia broke up". Harry hämtade cola och bullar ur kylen. "Here. I were alone for a while as you know, so why don't make buns?" förklarade han som svar på min undrande min. Jag skrattade. "I wanted to tell you something ... you like least about this that do, do not take offense, but you have missed so much. I dare not tell anyone of the guys, not even to Jade, Danielle, Sandra or Eleanor. Promise not to tell anyone what I will say to you?" Jag vågade inte gissa vad han skulle berätta. Hade han träffat någon ny? Självklart nickade jag. "Sure. Count me in", sa jag och tittade på honom samtidigt som jag tog ett bett av en av hans bullar. Brända, men jag gjorde en min som antydde att de var goda. Egentligen hade jag hellre gått och spottat ut den i sophinken. "Gemma woke up. She is alive", sa han tyst.
Kommentera! :D
Julias perspektiv
Jag hörde hur det smällde i dörren. Jag och Eleanor utbytte blickar. "Lou" viskade jag förhoppningsfullt. In kom Niall, Liam, Louis och Zayn. De log mot mig. Jag omfamnade först Liam. Han klappade mig på ryggen. Jag log tappert mot honom. Zayn lyfte upp mig på sin rygg. Bland alla tårar började jag skratta. Han lyfte ner mig och jag gick fram till Niall. Han smekte mig på kinden och gav mig en sådan där mysig kram man bara kunde få av Niall. "We just wanted to say hi", förklarade Liam och vinkade med ena handen som en gest att de skulle gå igen. Louis gjorde ett tecken mot Eleanor att gå ut ur rummet. Jag granskade honom. När Eleanor var borta kramade vi varandra länge. "I've missed you so much" sa han och klappade mitt hår. Han lyfte upp mig på en av köksbänkarna. Jag fortsatte att titta på honom. "Louis... Is it true that... Ha-r-ry never want to see me again?" stammade jag fram. Louis tittade på mig och strök min lugg bakom örat. "No", sa han tyst. Jag tittade undrande på honom. "How are you Louis?" Han log svagt. "Im fine. It isn't fun when two of my best friends who were one of the cutes pairs in the whole UK broke up because of that no one of them could handle their heartache. No offense to you, no offense to Harry, but both of you are crazy. You had everything, and just leaved each other. I really hope for your sake, because I know that you take very hard on this, that everything will be all right soon. Im happy that you are here". Jag lät Louis alla ord sjunka in. Jag lutade mig mot hans bröst. "You know... you and Eleanor are so kind. You are like my older brother, and she is like my older sister. You are always there for me... and it feels like Im just sitting and crying". Han skrattade. "It doesn't matter. If you feel happy and safe here, is it obviously that you can live with us". Jag log. "You are the best people in this damn world. You are my everything". Han lyfte ner mig från bänken. Eleanor kom in igen. "How are you guys? You look like someone just been murded". Vi skrattade och möttes i en gruppkram. "Thank you", viskade jag.
Harrys perspektiv
Varför hade jag sagt sådär i intervjun? För att Julia skulle bli ännu ledsnare? På bilden med Eleanor såg hon inte så ledsen ut precis. Direkt när jag hade kommit hem hade jag sprungit runt i lägenheten och letat efter saker som hade tillhört henne. Det enda jag hittat var min stora tröja som jag hade lånat henne för någon månad sedan, innan jag hade fått reda på att Gemma låg på sjukhus. Den luktade hennes schampo, hennes parfym och hennes duschcréme. Jag tänkte på Gemma. Hur mådde hon? Om jag skulle vara ärlig hade jag inte ägnat en enda tanke till henne på hela den här månaden, utan bara på Julia. Och det var tack vare Gemma och Julias kompis som hade tagit självmord, Martina, som vi kommit ifrån varandra från början. Det smärtade mig att min syster låg i koma, att min allra bästa vän skällde på mig, men framför allt att den människan jag älskade var oerhört ledsen och sårad. Men hon hade ju gått med på det, eller? Jag vågade inte ta kontakt med henne personligen... Louis var som ett sändebud emellan oss. Eleanor hade ringt till Louis varenda kväll när Julia hade somnat och berättat hur hon mådde, vilket Louis hade vidarebefodrat till mig. Det hade gått sex veckor sedan vi hade brutit upp. Sex veckor utan att få in hennes doft. Sex veckor utan att få ha henne i mina armar. Sex veckor utan hennes läppar. Sex veckor utan hennes röst. Hon verkade börja bli lycklig. Hon hade det bra. Jag hade det inte bra. Jag ångrade så mycket. Jag kände mig bara ensam och övergiven. Det var inte bara hennes fel. Det var inte heller bara mitt fel. Vi borde tagit hand om varandra. Stöttat varandra i sorgen. Istället hade vi dragits isär som två magneter som inte attraherade varandra. Det började skymna ute. Jag kollade på klockan. 8.36pm. Jag kunde inte ringa och göra något med någon av de som jag räknade som mina bästa vänner. Inte Louis. Inte Niall. Inte Zayn. Inte Liam. Inte Sandra. Inte Danielle. Inte Jade. Inte Eleanor. Anledningen var min kära flickvän. Hon fyllde 19 år idag. Det var obegripligt att jag inte hade ringt och sagt grattis ens. Det skulle varit våran 4 års dag i dag. 4 år som par, 6 år som vänner. Nu var allt utsuddat. Det fanns inget av den glädjen och lyckan. Visst hade det hänt saker tidigare under dessa år, men det här var stort. Näst intill enormt.
5 månader senare, Harrys perspektiv
Jag ville göra något speciellt för henne. För nu stod jag seriöst inte ut längre. Under de gångna månaderna hade jag försökt hitta en ny tjej. Julia hade haft det fantastiskt, enligt Louis. Hon och resten av de i vårat gäng hade umgåtts i princip hela tiden och vi hade haft ovanligt lite jobb. Dock skulle vi nu om en vecka ha en konsert. Plötsligt fick jag en idé. Jag satt och flinade för mig själv.
Felicias perspektiv
"Can you take my bags?" frågade jag James. Jag hade extremt ont i axeln av att ha behövt gå runt och konka på massor av väskor. Gentleman som han var, tog han väskorna. Sandra och Zayn skulle hämta upp oss. Jag kollade runt. "Hey!" utbrast Sandra som kom springande emot oss. "Hi, I've missed you two", sa jag och kramade om både henne och Zayn. "Where is Julia?" undrade James. Zayn och Sandra utbytte blickar och skruvade lite på sig. "It is one thing we don't have telled you guys yet" sa Zayn. Jag log. "Okay", svarade jag bara enkelt. "Regarding Julia... They haven't talk since July", sa Sandra. "WHY HAVEN'T ANYONE TELLED ME?" utbrast jag. "Come on, lets go to the car", sa James och började putta lite på oss. "This is bizarré. Why?" Sandra suckade. "We all wondering. Please can we talk about something else instead? We have talked about Julia and Harry so much this months. No offense to anyone, but is beginning tiring". Jag log. "Ofcourse. How are you?" Sandra log. "Im doing fine. Yourself?" Vi hade vant oss att alltid prata engelska och gjorde det till och med när vi förstod varandra på svenska. Båda två hade fått till en snygg brittisk accent. Fast jag hade en liten touch av amrikanska i mitt språk, eftersom jag hade tillbringat en tid där nu. "Fantastic. It was so fun... people actually like me, exactly as you and Julia said!" sa jag. Jag sken som en sol. Vi kom fram till killarnas lägenheter. Jag sa hej till allihopa och tänkte även gå till Harry. Men han kom utspringande i trapphuset. "Felicia! You are back, fun to see you! Uhm, can I talk to you for a while?" Jag kollade på Sandra och hon nickade. "See you later" formade jag med läpparna till resten av killarna tillsammas med deras flickvänner som bara stod och stirrade på Harry. "Why stared everyone on you?" undrade jag. "Haven't show me since I and Julia broke up". Harry hämtade cola och bullar ur kylen. "Here. I were alone for a while as you know, so why don't make buns?" förklarade han som svar på min undrande min. Jag skrattade. "I wanted to tell you something ... you like least about this that do, do not take offense, but you have missed so much. I dare not tell anyone of the guys, not even to Jade, Danielle, Sandra or Eleanor. Promise not to tell anyone what I will say to you?" Jag vågade inte gissa vad han skulle berätta. Hade han träffat någon ny? Självklart nickade jag. "Sure. Count me in", sa jag och tittade på honom samtidigt som jag tog ett bett av en av hans bullar. Brända, men jag gjorde en min som antydde att de var goda. Egentligen hade jag hellre gått och spottat ut den i sophinken. "Gemma woke up. She is alive", sa han tyst.
Kommentera! :D
Kommentera här!
Trackback
