Its Gotta Be You - Del 30
Känns otroligt att jag är framme vid 30 långa delar... passande eftersom det här är den sista delen ur dramat. Sen kommer det mer grejer, beräknar att fanficen kommer sluta vid ungefär del 45. Hoppas ni gillar den och jag hoppas att ni kommenterar!
Harrys perspektiv
"Hi mum", sa jag svagt. Jag var på sjukhuset där Gemma var. Min mamma log mot mig och kramade mig. Jag höll om henne hårt. "I love you Harry. Im so proud over you. I know that life isn't easy to you right now". Hon klappade mig på håret. "My little boy", sa hon med ett retsamt flin. "Can I met Gemma?" frågade jag. Hon nickade. Vi gick in i rummet. Mamma hade en hand bakom min rygg. Jag log stort mot Gemma där hon låg i sängen. Hon tittade mot mig och besvarade mitt leende. "How are you?" frågade jag och gick fram till henne. Jag satte mig på sängkanten och tog hennes hand. "Im fine. It feels stange... you know what I mean huh?" Jag nickade förstående. När man vaknar upp efter ett halvår i koma känns det nog konstigt. "How are you self?" Hon log stort. Det påminde mig om att hon var anledningen till att jag inte mådde särskillt bra. "Uhm, okay", beslöt jag mig för att svara. "Okay?" undrade hon och granskade mig från topp till tå, så som bara en syster kunde göra. "It isn't good between me and Julia. But I don't want to talk about it, right? I come here for your sake", sa jag och försökte le. "Don't try smile, you just look like a geek. But okay, I accept your choice", sa hon och log stort. "Im so glad that you are okay... I thought you never would woke up again", sa jag med allvarlig röst. "But I did", sa hon och klämde min hand lite extra. "I have missed you", log jag.
Julias perspektiv
Jag kollade mig i spegeln. Niall kom bakom mig och kramade mig bak ifrån. "You know, we all are proud over you and Harry. You both moving on", sa han. Jag log lite. Om de bara visste. Jag var 100% lycklig med bara vänner vid min sida. Men det var en del av min själ och en del av mitt hjärta som saknades. "By the way, Harry are coming to your concert tonight", fortsatte han. Jag höll ett neutralt ansikte fast det kändes som ett hugg i magen. "Okay", sa jag enkelt. Niall blinkade med ena ögat och gick ut ur rummet. "Wait", ropade jag efter honom. Han mötte min blick. "Can you told the others to come? You are included ofcourse. I want to talk to you all". Han nickade och skickade en slängkyss. Jag log och åter gick till att kolla mig i spegeln. Jag skulle ha konsert i kväll. Jag satt i min lounge, alldeles ensam. Sminkösen hade redan varit där och fixat min make up. Jag granskade min spegelbild. Det var en ganska allvarlig flicka som tittade tillbaka på mig. Jag försökte att le, men det var alldeles för nära att bryta ihop. Tur att man hade vattenfastmascara. Mitt blonda hårsvall vilade på mina axlar. Det var lockat i topparna. Jag hade på mig en lång turkos klänning. Det var lite släp bakom den. Jag kände mig inte fin. Hade aldrig gjort heller. Det var inte konstigt att Harry inte ville ha mig längre. Dörren bakom mig öppnades och jag vände mig kvickt mot dörröppningen. Alla var där. Jag gick fram till alla av dom. Gav killarna en puss på munnen och tjejerna en på kinden. "I love you so much. And you have mean so much to me. But a choice is a choice. I have to move. This doesn't working anymore. I can't live with you, Lou and El, forever. I know that it never will be good between me and Harry again. It has went a half year. Its pathetic". Jag tittade in i deras chockade ansikten. Det var alldeles tyst. "Julia, stage about ten minutes", sa de i högtalarna. Jag kramade om allihopa. "When are you going?" frågade Jade med död röst. Jag vände mig om och kollade på henne. "Next week", svarade jag lättsamt. Det var inte lättsamt. Jag höll på att gråta.
Jag hade sjungit alla femton låtar på mitt album, In A Love Prison, What you didn't notice, Painful Love, Blew Out Candles (vilken även Felicia var med och sjöng), Feeling Lucky Today, Perfect To Me, Escape From Myself, Sunshine, Joy, Need You When I Cry, The Truth Is That I Never Leave You, Too far away from me, You are A Dream To Me, Ridiculous och slutligen Who Know Me? Hälften av låtarna hade jag skrivit till Harry. En fjärde del var barndoms minnen. Yttligare en fjärdedel var om mina vänner. De gav mig så många flashbacks. Alla applåderade, för de trodde att konserten var slut. Men jag hade kvar det som var viktigast den här kvällen. "Thank you all. Im so happy and you bring me luck. You are the best fans in world". Jag tog ett djupt andetag. Gråten brände bakom ögonen. "But... its one song more. Thats a song who ain't a worldhit. Its a song directly from my heart. And... Im so sorry. You know who you are". Min röst darrade. Jag drog fram min gitarr som hade hängt på min rygg. Och började sjunga.
När jag hade sjungit klart så brast jag ut i gråt. Tårarna rann ner för mina kinder. Fansen skrek "We love you Julia". Jag försökte le. Alla applåderade. Jag hittade inte Harry någonstans i publikhavet. Han kanske redan hade gått. Men jag hade fullföljt det jag hade kommit hit för. Och var stolt över det.
"Please come for my sake! I want you there. You can pretend that Harry isn't there!" sa Liam. Han försökte övertala mig att komma på deras konsert i kväll. "Okay then", sa jag. Han gav mig en kram. Jag hade redan börjat packa. Efter gårdagens föreställning var jag omskakad. Jag slängde upp en genomskinligt vit blus och ett par chockrosa byxor och en bh i samma färg. Sminkade mig enkelt. "Are you ready?" frågade Danielle. Zac sprang runt på sina små fötter i hela lägenheten. Jag kunde inte låta bli att le åt honom. Jag hade tillbringat den här natten hos Liam och Danielle för att Louis och Eleanor skulle få lite ensamtid. "Yes. Lets go", sa jag. Vi satte oss, alla åtta tillsammans. Konserten flöt på. Trots att det var sex år sedan killarna blev enormt stora så hade inte fanskaran minskat. Dock var det mer 15-25 åringar som lyssnade på dem nu för tiden. När alla låtar var färdigsjungna reste vi på oss. "WAIT!" ropade Harrys röst. Alla satte sig ner igen. Han började sjunga. Alla lyssnade intresserat. Det var ingen bakgrundsmusik, utan han sjöng helt acapella. Han avslutade låten och tittade med en sökande blick ut i publiken. "Im sorry too. And I can't pretend that I don't care about you. Because I do. I care and love you more than anyone else on this earth. Thank you all". Det var en enorm tystnad som följde när Harry lämnade scenen. Plötsligt hörde jag min telefon ringa. Det stod Harry på displayen. Med darrande fingrar svarade jag. "Hi?" hördes det i andra sidan luren. "Hi", sa jag. "Meet me at our apartment, as fast as you can. I tell the others to be at Felicia and James place". Jag tog ett djupt andetag. "All right". Vi la på. Alla tjejerna kramade mig. "Eleanor has always right!" sa Eleanor och skrattade. Jag log. "See you later", sa jag och sprang iväg.
Jag gick med långsamma steg upp i trapphuset. Jag var rädd. Utanför våran dörr satt Harry på golvet, lutandes mot väggen. Jag gick närmare honom. Han reste sig upp. Jag tittade på honom. Vi kunde inte låta bli att krama varandra. "Im so sorry", grät jag mot hans axel. "Im sorry too. I have missed your smell". Jag log. "I love you Harry". Vi släppte varandra. Han kollade på mig. Jag såg att han också grät. "I love you too", snörvlade han och kysste mig. "Do you remember what I said on the airplane when you moved here?" Jag nickade. "You told me that you want to share your life with me", sa jag. Han nickade. "I haven't change my mind", sa han. Jag kysste honom igen. "You appear just like a dream to me", sa jag. Vi tittade varandra in i ögonen, båda gråtandes. Jag hade armarna runt hans hals och han hade sina om min midja. "I have to ask you one thing", sa han. Han rotade i sin ficka och tog upp en ask. "I know its early, you are just nineteen, but this feels like a perfect time". Han öppnade asken och satte på mig ringen. "I love you", sa vi tillsammans och kysste varandra än gång till.
Det är jag som sjunger på videon om ni undrar. I övrigt så känns det skönt att jag och Harry är tillsammans igen. Kommentera mycket nu!
Harrys perspektiv
"Hi mum", sa jag svagt. Jag var på sjukhuset där Gemma var. Min mamma log mot mig och kramade mig. Jag höll om henne hårt. "I love you Harry. Im so proud over you. I know that life isn't easy to you right now". Hon klappade mig på håret. "My little boy", sa hon med ett retsamt flin. "Can I met Gemma?" frågade jag. Hon nickade. Vi gick in i rummet. Mamma hade en hand bakom min rygg. Jag log stort mot Gemma där hon låg i sängen. Hon tittade mot mig och besvarade mitt leende. "How are you?" frågade jag och gick fram till henne. Jag satte mig på sängkanten och tog hennes hand. "Im fine. It feels stange... you know what I mean huh?" Jag nickade förstående. När man vaknar upp efter ett halvår i koma känns det nog konstigt. "How are you self?" Hon log stort. Det påminde mig om att hon var anledningen till att jag inte mådde särskillt bra. "Uhm, okay", beslöt jag mig för att svara. "Okay?" undrade hon och granskade mig från topp till tå, så som bara en syster kunde göra. "It isn't good between me and Julia. But I don't want to talk about it, right? I come here for your sake", sa jag och försökte le. "Don't try smile, you just look like a geek. But okay, I accept your choice", sa hon och log stort. "Im so glad that you are okay... I thought you never would woke up again", sa jag med allvarlig röst. "But I did", sa hon och klämde min hand lite extra. "I have missed you", log jag.
Julias perspektiv
Jag kollade mig i spegeln. Niall kom bakom mig och kramade mig bak ifrån. "You know, we all are proud over you and Harry. You both moving on", sa han. Jag log lite. Om de bara visste. Jag var 100% lycklig med bara vänner vid min sida. Men det var en del av min själ och en del av mitt hjärta som saknades. "By the way, Harry are coming to your concert tonight", fortsatte han. Jag höll ett neutralt ansikte fast det kändes som ett hugg i magen. "Okay", sa jag enkelt. Niall blinkade med ena ögat och gick ut ur rummet. "Wait", ropade jag efter honom. Han mötte min blick. "Can you told the others to come? You are included ofcourse. I want to talk to you all". Han nickade och skickade en slängkyss. Jag log och åter gick till att kolla mig i spegeln. Jag skulle ha konsert i kväll. Jag satt i min lounge, alldeles ensam. Sminkösen hade redan varit där och fixat min make up. Jag granskade min spegelbild. Det var en ganska allvarlig flicka som tittade tillbaka på mig. Jag försökte att le, men det var alldeles för nära att bryta ihop. Tur att man hade vattenfastmascara. Mitt blonda hårsvall vilade på mina axlar. Det var lockat i topparna. Jag hade på mig en lång turkos klänning. Det var lite släp bakom den. Jag kände mig inte fin. Hade aldrig gjort heller. Det var inte konstigt att Harry inte ville ha mig längre. Dörren bakom mig öppnades och jag vände mig kvickt mot dörröppningen. Alla var där. Jag gick fram till alla av dom. Gav killarna en puss på munnen och tjejerna en på kinden. "I love you so much. And you have mean so much to me. But a choice is a choice. I have to move. This doesn't working anymore. I can't live with you, Lou and El, forever. I know that it never will be good between me and Harry again. It has went a half year. Its pathetic". Jag tittade in i deras chockade ansikten. Det var alldeles tyst. "Julia, stage about ten minutes", sa de i högtalarna. Jag kramade om allihopa. "When are you going?" frågade Jade med död röst. Jag vände mig om och kollade på henne. "Next week", svarade jag lättsamt. Det var inte lättsamt. Jag höll på att gråta.
Jag hade sjungit alla femton låtar på mitt album, In A Love Prison, What you didn't notice, Painful Love, Blew Out Candles (vilken även Felicia var med och sjöng), Feeling Lucky Today, Perfect To Me, Escape From Myself, Sunshine, Joy, Need You When I Cry, The Truth Is That I Never Leave You, Too far away from me, You are A Dream To Me, Ridiculous och slutligen Who Know Me? Hälften av låtarna hade jag skrivit till Harry. En fjärde del var barndoms minnen. Yttligare en fjärdedel var om mina vänner. De gav mig så många flashbacks. Alla applåderade, för de trodde att konserten var slut. Men jag hade kvar det som var viktigast den här kvällen. "Thank you all. Im so happy and you bring me luck. You are the best fans in world". Jag tog ett djupt andetag. Gråten brände bakom ögonen. "But... its one song more. Thats a song who ain't a worldhit. Its a song directly from my heart. And... Im so sorry. You know who you are". Min röst darrade. Jag drog fram min gitarr som hade hängt på min rygg. Och började sjunga.
När jag hade sjungit klart så brast jag ut i gråt. Tårarna rann ner för mina kinder. Fansen skrek "We love you Julia". Jag försökte le. Alla applåderade. Jag hittade inte Harry någonstans i publikhavet. Han kanske redan hade gått. Men jag hade fullföljt det jag hade kommit hit för. Och var stolt över det.
"Please come for my sake! I want you there. You can pretend that Harry isn't there!" sa Liam. Han försökte övertala mig att komma på deras konsert i kväll. "Okay then", sa jag. Han gav mig en kram. Jag hade redan börjat packa. Efter gårdagens föreställning var jag omskakad. Jag slängde upp en genomskinligt vit blus och ett par chockrosa byxor och en bh i samma färg. Sminkade mig enkelt. "Are you ready?" frågade Danielle. Zac sprang runt på sina små fötter i hela lägenheten. Jag kunde inte låta bli att le åt honom. Jag hade tillbringat den här natten hos Liam och Danielle för att Louis och Eleanor skulle få lite ensamtid. "Yes. Lets go", sa jag. Vi satte oss, alla åtta tillsammans. Konserten flöt på. Trots att det var sex år sedan killarna blev enormt stora så hade inte fanskaran minskat. Dock var det mer 15-25 åringar som lyssnade på dem nu för tiden. När alla låtar var färdigsjungna reste vi på oss. "WAIT!" ropade Harrys röst. Alla satte sig ner igen. Han började sjunga. Alla lyssnade intresserat. Det var ingen bakgrundsmusik, utan han sjöng helt acapella. Han avslutade låten och tittade med en sökande blick ut i publiken. "Im sorry too. And I can't pretend that I don't care about you. Because I do. I care and love you more than anyone else on this earth. Thank you all". Det var en enorm tystnad som följde när Harry lämnade scenen. Plötsligt hörde jag min telefon ringa. Det stod Harry på displayen. Med darrande fingrar svarade jag. "Hi?" hördes det i andra sidan luren. "Hi", sa jag. "Meet me at our apartment, as fast as you can. I tell the others to be at Felicia and James place". Jag tog ett djupt andetag. "All right". Vi la på. Alla tjejerna kramade mig. "Eleanor has always right!" sa Eleanor och skrattade. Jag log. "See you later", sa jag och sprang iväg.
Jag gick med långsamma steg upp i trapphuset. Jag var rädd. Utanför våran dörr satt Harry på golvet, lutandes mot väggen. Jag gick närmare honom. Han reste sig upp. Jag tittade på honom. Vi kunde inte låta bli att krama varandra. "Im so sorry", grät jag mot hans axel. "Im sorry too. I have missed your smell". Jag log. "I love you Harry". Vi släppte varandra. Han kollade på mig. Jag såg att han också grät. "I love you too", snörvlade han och kysste mig. "Do you remember what I said on the airplane when you moved here?" Jag nickade. "You told me that you want to share your life with me", sa jag. Han nickade. "I haven't change my mind", sa han. Jag kysste honom igen. "You appear just like a dream to me", sa jag. Vi tittade varandra in i ögonen, båda gråtandes. Jag hade armarna runt hans hals och han hade sina om min midja. "I have to ask you one thing", sa han. Han rotade i sin ficka och tog upp en ask. "I know its early, you are just nineteen, but this feels like a perfect time". Han öppnade asken och satte på mig ringen. "I love you", sa vi tillsammans och kysste varandra än gång till.
Det är jag som sjunger på videon om ni undrar. I övrigt så känns det skönt att jag och Harry är tillsammans igen. Kommentera mycket nu!
Kommentera här!
Skrivet av: Tilde
Awesome, mer.
Skrivet av: Sandra
Jättefint, Julia du sjunger så jävligt fint och jag kan inte fatta att du själv kom på låten. Jag kommer förfan fixa en mananger åt dig oavsett om du vill eller inte! Delen var sjukt bra också!
Skrivet av: Jenny
Ååå men såå bra, du är så begåvad på att både sjunga och skriva!! Men om du får ett skivkontrakt (vilket jag tror) så får du lova att fortsätta skriva!! :D
Trackback
