Sandras perspektiv
Jag lutade huvudet mot det kalla flygplansfönstret. Jag var påväg hem igen. Jag hade ingen aning om vart eller till vem jag skulle. Troligen hem till mamma och pappa. Jag hatade när vi bråkade. Det var outhärdligt. Jag hade varit tvungen att fly. Hur kunde killen som för två månader sedan sagt att han skulle göra allting i världen för att aldrig behöva släppa mig ljuga? Jag älskade Zayn. Fast nu visste jag inte. Jag bytte låt på ipoden. Det funkade inte att lyssna på musik som gjorde mig glad. Depplåtar återkom hela tiden. När jag bläddrade dök Taken upp på skärmen. Fem glada ansikten. Det var deras första album. Nu hade de gjort fyra stycken. Taken hade varit min favoritlåt. Jag bestämde mig för att lyssna på den. I mitt huvud virvlade tankar medans Liam sjöng i början av låten. Jag tittade ut. Det var helt vitt utanför. Moln. You only love to see me breaking. Jag kunde inte hindra tårarna från att komma. När Zayns solo kom drog jag av mig hörlurarna. Det solo som en gång varit min favorit. Jag ville inte höra hans jobbiga röst nu. Kvinnan som satt med ett spädbarn bredvid mig kollade underligt på mig. Jag låtsades inte om henne. När planet väl landade så gick jag av så fort som möjligt. Jag ringde hem till mamma och pappa. Ingen svarade. Jag ringde till deras mobiltelefoner. Ingen svarade. Jag kunde inte komma oinbjuden, så jag skickade ett sms till pappa. Kan du hämta mig på Arlanda när du ser det här? /Sandra skrev jag snabbt. Så länge gick jag runt på Arlanda. Kollade i affärer. Vid åtta tiden kom ett sms. Vi är inte hemma, vi är utomlands. Är du i Sverige? Mitt hjärta sjönk till botten. Vart skulle jag ta vägen nu? Jag hade inte tillräckligt med pengar med mig för att åka tillbaka hem till London. Jag svarade inte på smset och satte mig ner på en bänk. Satte på musik i hörlurarna igen. Och somnade slutligen in i en sömn full av mardrömmar.

Zayns perspektiv
Jag drog händerna under ögonen. Jag ville inte att lille Zac skulle se mig gråta. Jag fick vänta tills han hade gått och lagt sig. Danielle och Liam hade erbjudit mig middag också när jag hade kommit i morse. Jag åt av det goda köttet och log tacksamt mot Danielle som hade gjort det. Hon kollade kärleksfullt på mig och utbytte sedan en blick med Liam. "Zac, its time for bed", sa Liam när han hade uppfattat signalen. "Mum can you read a book?" undrade han med hans gulliga tre års röst. Danielle nickade och bar upp honom. Hon bar in honom till hans sovrum samtidigt som Liam slog sig ner framför mig. "Tell me now, how are you mate?" Jag skakade på huvudet. "Sandra is in Sweden". Liam höjde på ena ögonbrynet. "Why?" Jag ansträngde mig hårt för att inte börja gråta ännu mer. "Because... we have fought. Almost every day in two months". Liam tittade sorgsamt på mig. "I can't help you Zayn. You have to do it by your self". Först förstod jag inte vad han menade, men sedan gick det upp för mig. "Thanks Liam, I love you", sa jag och sprang ut genom dörren. Jag sprang upp i våran lägenhet och hämtade pass och extra pengar. Jag ringde efter en taxi som tog mig till Londons flygplats. Jag borde insett det tidigare. Att jag aldrig skulle vilja lämna henne.

Sandras perspektiv
Jag vaknade av att någonting stort satte sig på mig. Jag slog upp ögonen och fick se en överviktig man med ölburkar i handen sitta på mig. "Excuse me", började jag. Mannen tittade på mig. "Va?" röt han. Jag kom på att jag inte var i London längre. "Du sitter på mig", sa jag. Han lutade sig över kanten mot papperskorgen bredvid bänken. Ett äckligt ljud följd av en förfärlig lukt uppenbarade sig. Han måste vara full. Jag försökte dra loss mina ben och lyckades. Det var obehagligt att vara kvar här inne, så jag började gå mot utgången. Det var länge sedan jag hade andats in svensk luft. Det var iskallt och regnade. Jag huttrade. Min täckjacka var snygg, men tyvärr inte så mycket att ha i kyliga väder. Jag kröp ihop intill en väg. Kanske kunde jag få några timmars sömn till. Jag tog upp ipoden för att sätta på lugnande musik igen. Det var död. Skit också. Mobilen åkte upp istället. Klockan visade 1:34am. Det var engelsk tid... alltså måste klockan ara ungefär halv tre på natten här. Mina händer hade börjat frysa av köld. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kunde inte sova, det var omöjligt. Jag började gå runt utomhus. Tittade mig förtvivlat omkring om det nu skulle vara så att någon jag kände var här. Men ingen var där. Mina ben var så kalla att jag knappt orkade stå på dem längre. Jag kröp ihop i mitt hörn igen. Jag visste inte om jag somnade eller svimmade, men det var i alla fall det kallaste jag någonsin sovit i.

Zayns perspektiv
När jag landade var klockan 1:43am. Var kunde hon vara? Hemma hos sig förstås. Jag hade ingen aning om vägen dit. Jag gick mot utgången och tittade mig omkring efter en taxi. Det var en tyst, sval natt. Plötsligt fick jag syn på en gestalt i ett hörn. Jag gick närmare. Det var Sandra. Jag skakade om henne. Hon var alldeles borta. "Sandra", viskade jag och ryckte i henne. Hon vaknade inte. Oron kröp i hela kroppen. Varför hade jag lämnat henne såhär? Jag drog henne intill mig och kysste hennes medvetslösa mun. "I love you", sa jag. Tårarna sprutade ner för kinderna. Jag ville inte det här. Hon rörde på sig. "Zayn?" frågade hon. "I should never have left you", sa jag. "I'm so sorry", sa jag. "What are you doing here?" frågade hon. Hennes iskalla hand rörde vid mitt ansikte. "What do you think? You know I thought that a holiday to Sweden was perfect right now". Hon skrattade svagt. Jag blev varm inombords när jag såg hennes leende. Hon försökte resa sig upp. Jag hjälpte henne. Vi gick ut i regnet. Jag kollade på henne. "You are beautiful. You are the only one for me. I'm stupid". Hon log snett. "No you're not. A stupid human shouldn't come after me. A stupid human shouldn't save the one he said he loved". Jag lutade mig mot henne och kysste henne. Hon la sina armar om min hals och besvarade den. "I've missed you", sa jag tyst. Vi gick mot avgångshallen. "I have tickets. Do you want to go... you know... home?" frågade jag försiktigt. "Yeah. I want to sleep". Vi checkade in utan att släppa varandras händer. Hon sov mot min axel hela vägen tillbaka till London. Jag släppte inte hennes hand. Jag tänkte aldrig låta den fara ut ur mitt grepp igen. Aldrig någonsin.

---

Ja ni. Jag sa ju att det skulle bli ungefär 45 delar totalt, men det kan jag fetglömma kan jag bara säga. Jag har übermycket kvar av den här berättelsen. Skulle gissa på att det blir mellan 55-60 delar istället. Har i alla fall fått fyra bidrag till tävlingen nu... kom ihåg att den fortsätter tills berättelsen är slut! Det blir mycket roligare om fler ansöker. Vad tycker ni nu om att Zayn och Sandra är tillbaka tillsammans igen? Jag tycker i alla fall att det är skönt. Tack för att ni läser!