Nu efter 20 delar ska jag hoppa framåt ungefär 8 månader. :3
8 Månader senare
-----
Liams perspektiv
"Liam... I think you have a children about a few hours", sa Danielle inne ifrån sängkammaren. Jag sprang in i sovrummet. "What are you talking about?" sa jag och kollade på henne. Hon gav mig ett kärleksfullt leende. "You have to drive me to the hospital, now". Hennes ansiktsuttryck ändrades till något som såg ut som ett plågsamt grin. Jag blev stressad. "Uhm, okay... I have to call the guys. We got a concert tonight". Jag la mina händer uppgivet bakom huvudet. "Do it in the car. Liam, now", sa Danielle. Långsamma tårar gled ner från hennes ögon. Tårar av smärta och glädje. Jag tittade mig stressat omkring. "Okay, come here", sa jag och hjälpte henne upp från sängen och ner för alla trappor i lägenheten. Jag fick henne att lägga sig ner i baksätet och körde kvickt ut från parkeringen. Jag bestämde mig för att ringa Niall. "Hi buddy", sa han glatt. Jag hörde Jades skratt i bakgrunden. "Niall, listen. You have to do the concert without me... Nialler, im gotta get a daughter or a son", sa jag. Bakom all nevositet fanns även en enorm lycka. "Wow... all right then. I take your solos!" paxade Niall med ett skratt. "Good luck mate", sa han och la på. Vi körde snabbt in till sjukhuset. De tog in henne på direkten. Jag höll hårt i hennes hand hela tiden in till sjukhusrummet. "Go now", schasade en sjuksköterska iväg mig. Jag gick ut och satte mig i en väntsal. Förmodligen skulle jag sitta här i flera timmar. Jag fick inte vara med där inne, och det plågade mig. Jag ville finnas där för Danielle, jag ville att min son eller dotter skulle få se mitt ansikte lika fort som Danielles. Jag trummade otåligt med fingrarna på benet. Timmarna gick, och jag försökte uppgivet hålla mig vaken. Det var omöjligt, så jag somnade. Jag vaknade av ett underligt ljud. "HURRY UP, HE IS FUCKING DYING", sa en gråtande röst. Jag kände igen rösten och slog upp ögonen. Det var Sandra. Hon grät och sprang jämnsides med en sjukhussäng. Hon verkade inte ha lagt märkte till mig överhuvudtaget. Jag la ihop två och två och antog att det var Zayn som låg där. Vänta, Zayn? DÖENDE? Mitt hjärta började klappa snabbare. Jag joggade ikapp sjukhussängen. "Sandra, wait!" ropade jag. Sandra vände sig om och stirrade på mig. "Liam, no time to talk, see yah!" ropade hon. Jag kollade förvirrat efter henne, men hon stannade. "Wait, Liam?! What are you doing here?" undrade hon och kollade förundrat på mig. "You know, Danielle..." sa jag i ett försök med lugn ton. Hon nickade och försökte le. Det gick inget vidare. "Oh my god Liam, what the hell are I am going to do? I can't live without him", sa hon och satte sig uppgivet på en stol i väntsalen. Hon la huvudet i händerna och började snyfta oupphörligt. Jag gick emot henne och omfamnade henne i en kram. Hon la armarna omkring mig och grät. Jag klappade henne över ryggen. "He will be fine. He always be", sa jag och försökte le uppmuntrande mot henne. Hon tittade på mig. Jag såg bara en mängd sorg i ögonen. Jag torkade bort tårarna under hennes ögon. "Tell me now, whats happend?" frågade jag. "He was tired when we woke up this morning. He said that everything was fine", började hon. Tårarna började rinna ner för hennes kinder igen. "But it wasn't. Zayn, Niall, Harry, Louis, Julia, Jade and I was on our way to the concert. Zayn took a deep breathe and began cough. I was a bit worried allready there. In the second song they perform, Zayn began cough again, exactly in the middle of the song. They had to stop singing, and all the fans looked anxiously at him. He tried to start singing again, but he had no voice. Then he just fell to the floor". Hon tittade på mig. "I know you are on your way to say 'He survive', but if he doesn't? Liam, what am I going to do then? I have nothing to live for if Zayn isn't with me". Jag visste inte vad jag skulle svara. En sjuksköterska kom gåendes emot oss. "Liam Payne?" frågade hon och tittade på mig. Jag nickade. Hon log sådär som bara sjuksköterskor gjorde, på det där lilla käcka sättet. "You got a beautiful little son". Till och med Sandra log. Jag gick efter sköterskan till rummet. En förväntansfull känsla värmde i bröstet. Jag kom in och fick se Danielle ligga med världens sötaste unge. Den gulligaste jag hade fått. Danielle log varmt emot mig. "Liam, look. This is our son", sa hon. Jag omfamnade henne och kysste henne. Jag klappade pojken på huvudet. "Can I...?" frågade jag med en gest mot babyn. Hon nickade leendes. Jag plockade upp pojken och kramade om honom i mina armar. Det vackraste barnet jag någonsin sätt var mitt barn. Mitt och Danielles.

Sandras perspektiv
Min gråt upphörde inte. Inte ens när sjuksköteskan kom in och sa att jag kunde träffa honom nu, att han var vaken. Han var fortfarande inte frisk. Jag gick in i rummet. Han vände sitt huvud emot mig. Han tittade bara stumt mot mig och sträckte ut sin hand. Jag tog den. "I love you Zayn, never forget that. I love you more than my own life", sa jag med darrande röst. Jag vet inte om det var synvilla, men det såg ut som om han försökte säga "I love you too". Jag grät igen. Fan, kunde jag bara inte sluta grina som en småunge och försöka vara stark? Jag kunde inte. Jag älskade honom alldeles för mycket för att kunna leka att det var en småsak. Det var verkligen inte en småsak. Jag hade inte tänkt så mycket på det, men om Zayn dog, skulle jag troligen själv också vilja dö. Eller så skulle jag klamra mig fast vid mina vänner. Jag och Zayn var inne i perioden då vi älskade varandra som mest. Den lilla nykära känslan. Jag log åt alla minnen vi skapat med varandra. Som när han bjöd ut mig på dejt när vi båda hade kladdkaka runt munnen. Det var så fint att vi kunde vara precis som vi ville med varandra utan att någon brydde sig. Det var skillnad när jag skulle ut på stan. Jag var tvungen att göra mig överdrivet fin. Annars fick man glåpord efter sig. Julia hade fått massor i början, som "Harry has bad girl taste. Seriousley, her? Damn ugly girl", och "She is only fifteen. Fifteen! To young, who do she think she is?" Fans kunde vara elaka, men jag respekterade dem till fullo i alla fall. Jag hade ju själv varit ett fan. Självklart fanns det väldigt många snälla fans också. Jag hoppas att de förstår att jag blir jätte glad av deras peppande kommentarer. En kommentar jag fick på twitter precis när vi hade gått ut med vårat förhållande officiellt löd "You are so beautiful and looks like a strong girl. I think you are perfect for Zayn. xxx Maggie". Jag hade tweetat flera gånger till den tjejen. Så underbart gullig. Jag tittade på Zayn igen. "You will survive, I know it. You are a strong man, and you always be fine. Nothing is ever wrong. You are the best guy in the whole world. You will survive", sa jag och kramade hans hand.

Det hade gått en månad sedan Zayn hade skrivits ut från sjukhuset. Han hade legat där i två veckor. Danielle och Liams bebis var något alla tio i våran familje/vänskapskrets ville kika på. Han var det gulligaste jag någonsin sett. Han skulle heta Zachary, men de skulle kalla honom för Zac. Ganska ballt namn tyckte jag. Zayn hade haft något med lungan för att han rökte för mycket. Han hade lovat mig att aldrig röka igen, och så vitt jag visste hade han inte heller det. "Can you get out this?" undrade Danielle och pekade på en soppåse. Jag ryckte på axlarna och tog den. Jag traskade ut mot soptunnorna. Där såg jag Zayn, med en cigarett i handen. Han blåste. Jag gick slängde soppåsen i containern och gick raka vägen mot honom. Ursinnigt tog jag cigaretten ur handen på honom och slängde den på marken. Jag stampade på den en miljon gånger och tittade besviket på honom. "I  can't get you doing this to me. And I can't get you doing this to your self!" grät jag.