Zayns perspektiv
"Please Sandra, I can explain", skyndade jag mig att säga. Tårar sprutade ur hennes ögon. "Zayn, you can't get how much I cried when you lay there, how worried I was. And you just... ignore it? Im so fucking disappointed at you. Learn to care about your life. You don't need to smoke, your damn idiot", skrek hon. Jag tittade på henne. Massor av skuldkänslor fanns innuti mig. "Im sorry", sa jag och försökte ta hennes hand. Hon drog undan den och kollade bara mig stint i ögonen och skakade på huvudet. "Tell your life that you are sorry instead. It isn't for my sake I tell you this". Hon sprang upp i huset. Jag sjönk ner på marken. Jag behövde verkligen tänka efter. Det var svårt att hejda mitt beroende, att röka fick mig att må bra. Av en reflex drog jag upp mitt paket ur fickan. Jag tittade på det. Smoking Kills. Det stod det på alla förpackningar. Jag knycklade ihop asken och kastade den så långt jag bara kunde. Jag la huvudet i händerna. Vad fan skulle jag göra? Jag hostade till. Hon hade litat på mig, trott att jag inte rökt överhuvudtaget sen jag hade kommit hem från sjukhuset. Sanningen var att jag hade gjort det två gånger om dagen. Samma dag som jag hade kommit hem hade jag gjort det. Jag gjorde det när Sandra sov, när jag sa att jag skulle gå ut med soporna, tidigt på morgonen, när jag sa att jag skulle till affären, eller bara snabbt över till någon av killarna. Patetiska lögner. Jag visste att hon bara menade väl, men det var svårt för mig att inse att inget av det här var bra. Jag plockade upp tändaren och lekte lite med den. Betraktade lågan. Hostade till igen. Hostade ännu fler gånger. Jag sjönk ihop yttligare på marken. Nu låg jag ner på det blöta underlaget. Ögonen bara slöts, och det fanns inget jag kunde göra åt det.

"He woke up again, Sandra!", hörde jag Harry ropa. Jag hörde steg komma emot mig. Mina ögon kunde inte öppna sig, men jag visste att det var Sandra som var där. Hon grät inte den här gången. Hon var bara tyst, men det kändes som hon betraktade mig. "Whats happend?" kraxade jag. Sandra svarade inte. Det var en annan röst. "We don't know. I found you three days ago, laying on the ground outside our house. You doesn't breathe at all... so we call the ambulance. You've been unconscious for three days", sa Louis. "Unconscious for three days?" undrade jag förvånat med hes röst. "Yes... we actually thought you never would wake up", erkände Jade. Jag försökte slå upp ögonen, men de vägrade öppna sig. "Is everybody of you here?" undrade jag torrt. "Yeah. We have been here since its happend. Because we care about you", sa Sandras röst kallt. Jag kämpade hårt med att få upp mina ögon. Jag ville se in i hennes ögon så förtvivlat mycket. Till min förvåning öppnades mina ögonlock, men jag var grymt trött. Jag såg att alla var där, Harry, Liam, Niall, Louis, Julia, Sandra, Jade, Eleanor, Danielle och även lille Zac som Danielle höll på att mata. "From here and now, I promise you all to never smoke again. I thought that nothing could happen again, but... im sorry that I never listen to you Sandra. I love you, and I promise you never will be disappointed to me again. Hopefully never again", kraxade jag lågt. Jag hostade till. En sjuksköteska kom in i rummet och granskade mig. "So you have finally wake up? It was on time... Mr Malik, I must say you are pretty stupid to smoke after you've already been in the hospital once before. If you do it again, you will surely die", sa hon. Jag tittade stumt på henne. Var det så allvarligt att om jag inte la av med det kunde jag dö? Jag smakade på ordet. Det lät obehagligt. Nej, jag skulle nog strunta i att röka. "When can he get out from here?" undrade Niall och tittade på sjuksköterskan. "About five days. He needs to recover properly", sa hon och log lite snett. "I'll leave you alone... I think you should listen to your girlfriend and your mates in the future, Mr Malik", fortsatte hon och stängde dörren om oss. Sandra satte sig på min sängkant och strök sina fingertoppar över min hand. Hon log. "I will be so proud over you Zayn if you never smoke again", sa hon med lugn röst. Jag tittade in i hennes vackra bruna ögon. "Do you know that you are beautiful?" frågade jag och tog min hand och smekte hennes kind. Hon log. "No, I don't", svarade hon. "I can tell you, you are", log jag tillbaka. Jag klappade med handen på sängen som en gest över att jag ville att hon skulle lägga sig bredvid mig. Hon la sig försiktigt ner med huvudet mot min axel. Vi flätade in våra fingrar i varandra. "I love you", viskade jag. Hon borrade in sig i min hals och mumlade "I love you too". I det ögonblicket pirrade det i hela min kropp, och jag var fullständigt lycklig.

Louis perspektiv
"You say what?! Nominated in three categories in Brit Awards?" Eleanor stirrade chockat på mig. Jag log stort. "You should be proud!" utbrast hon och kramade om mig. Jag klappade henne över ryggen. "We are proud. The categories are the year's single, which is when we won in 2012 with Whats Makes You Beautiful, this year's british group, and Mastercard British Album of the Year! Its amazing!" sa jag utan att kunna hejda mig. Jag var överlycklig, liksom de andra killarna. Vi hade tänkt bjuda med alla våra kära flickvänner. Felicia var nominerad till International female singer, vilket vi också var glada över. Hon hade verkligen lyckats även här i Storbritanien, med totalt 8 miljoner sålda skivor i både Sverige och Storbritannien. För att vara svensk och nykomling var det överdrivet bra. Hon hade i vilket fall som helst flyttat till London i somras och trivdes jätte bra. James Campbell, hennes pojkvän, verkade som en toppenkille som verkligen tog hand om henne och skämde bort henne. Det var Februari, och i år skulle tjejerna fylla arton. Jag ansåg att det var alldeles för mycket. Jag kände mig som en storebror till Julia, och snart även till Sandra, Jade och Felicia, eftersom jag hade känt henne sedan hon var 13 år. Det var en lång tid och vi hade gått igenom så mycket tillsammans, och hade så många minnen. Jag log frånvarande. Eleanor började asgarva framför mig. "You should know how you look right know, like a geek", skrattade hon. Jag räckte ut tungan åt henne, på det där barnsliga sättet som vi alltid kunde hålla på med. Jag höll om henne och klappade henne på kinden. Jag började nynna lite på Stand Up, i den delen av låten som gick "I would walk through the desert I would walk down the aisle. I would swim all the oceans just to see you smile. Whatever it takes is fine". Ögonblicket var fint. Hon log. "I love you Lou, congrats", sa hon och kysste mig länge.
-----------------
Vem vill ni ha ett perspektiv från? Några önskemål? Tack för alla kommentarer, det värmer! ♥